Google

torsdag, september 07, 2006

Från att ha varit i det närmaste jämställd, till att föra en undanskymd tillvaro som andrahandssortering, på bara några veckor. Förlåt mig herrar Leijonborg och Lagerbäck, men er tillvaro är betydligt stabilare än småbarnspappans. I alla fall pappor till arton månaders ungar.

Jag kritiseras ofta för det men jag bestämde mig redan från start att göra allt i min makt för att inte hamna i pappafällan. Att inte ta ett steg tillbaka trots att mamma är nummer ett för ett litet barn. Försöka bortse från att han tröstas snabbare av mamma än pappa. Att tandborstningen är tårfylld när den görs tillsammans med herr Baloo, men lugn som en filbunke när fru Björn håller i borsten.

Vissa beskyller mig nästan för barnplågeri. Jag tycker att det är tvärt emot. Ni vet det där med de positiva effekterna av ansvarsfulla och jämställda pappor som jag brukar tjata om. Fram till den senaste tiden har det gått över förväntan. Korta perioder under sommaren har jag nästan känt mig som ett förstahandsval för den lille. Som en prioriterad grupp. Positivt särbehandlad. Uppskattad och älskad. Som en som duger.

Jag är inte längre så säker. Eller snarare, jag är inte längre så säker på att striden för all framtid är vunnen. Trots att det just nu känns som att en total kapitulation är i antågande tror jag att det egentligen handlar om ett temporärt tillbakadragande. I långa loppet kan jag inte förlora. I långa loppet vinner självklart kärleken till den lille, även om den inte är vidare väl besvarad just nu.

En del av lille Baloos förändring beror säkert på att 18 månaders ungar går in i någon slags fas som jag aldrig orkat läsa in mig på. Att det bara är naturligt och att det snart är lika naturligt för honom att springa till pappa istället för mamma. Jag tror dock att det även finns en annan bov i dramat. En bov som jag inte kan annat än gilla men som knappast verkar till min fördel nu. Dagis!

Det vore intressant att få höra er läsares erfarenheter av när era små började på dagis. Om det finns någon substans i mina misstankar. Om det faktiskt kan vara så att förändringen och osäkerheten som även en lyckad dagisstart innebär i en litens liv har fått honom att åter igen föredra det trygga. Den som en gång närde honom och som under de första sex månaderna ständigt var närvarande.

8 Comments:

Anonymous Anonym said...

Allt med barn går i faser,MEN vad som är viktigt är att inte förrän i tre års åldern är de helt redo för andra..
Att bara var med pappa,att leka med andra barn osv.
Däremot ska pappan såklart vara med hela tiden från start..
Att vara lyhörd för barnet är det viktigaste tror jag och att inte känna sig avvisad även om man gör det ändå...(moment 22)
Iaf att visa att jag finns hos dig (barnet) när du är redo att komma till mig..

Många lyckade inskolningar och dagisvistelser kan tyvärr ändras vartefter barnet växer,en 2½ åring kan gråta och vägra att låta föräldern gå från dagis,fast det gick så bra ½år tidigare...
Det betyder inte att det är något fel på varken barnet dagis eller föräldrarna,det är ett steg i utvecklingen antar jag..
Är ingen expert men har stor erfarenhet av barn andras och egna(har 6 egna barn)..
Man ser och lär..
Jag tycker iaf du verkar vara en alla tiders pappa till lille Baloo.

Ha det bra med lille B och mamma B!

Till de som önskar anmärka på min kommentar,vänd er till mig på min blogg,denna kommentar här är enbart avsett för f.Baloo

11:59 em  
Anonymous Anonym said...

Jag vågar väl knappt yttra mig med tanke på att jag nog råkat utmåla mig som världens rabiata feminist i min blogg:) men...jag är resonabel men förvirrad just nu med motstridiga känslor.

Alltså. Jag har inga råd eller nåt men...man får kämpa till sig förtroendet hos ett barn och barn tyr sig till den som är MEST med dem oftast. DET är jätetydligt hemma hos oss. HAR pappa varit mer med dem (twins 2,5, pojke 4 och dotter 8,5) så föredrar dem pappa och är det jag föredrar dem mig. Vi har delat hyfsat lika på f-ledigheten. Mest tog jag förstås men ändå. De månaderna (4-6) gjorde mycket för att pappans roll ska bli självklar.

Ärligt, jag kan inte säga att någon är mer pappig eller mammig MEN de kan föredra nån av oss i olika situationer. Och de går igenom perioder.

Får jag berätta om Pojken 4 år - han fick tvillingsyskon då han var 20 månader. När han var bebis delade 50/50 på föräldraledighetens andra hälft genom att jobba omlott. Sedan blev jag gravid då Pojken var 1 år. Jag blev snabbt tung och sjukskriven pga tvillingar och orkade inte med honom. Pappan tog en stor roll då. Oerhört stor roll. Även sedan tvillingarna kom. Därmed blev Pojken MYCKET pappig för det var HAN som la den största tiden på honom.

Jag har verkligen fått kämpa för att kunna trösta honom, 4-åringen. min roll var inte självklar för det var ju inte JAG som tog hand om honom pga tvillingarna.

I dag är det OK, visst han föredrar pappa i vissa situationer men jag duger OCKSÅ nuförtiden utan problem. Jag KAN trösta honom OCKSÅ nuförtiden.

Sedan det där med tvillingar och att EN person nte kan räcka till fick mig också att tänka. Och min man med. För FÖRSTA gången fick han mata en BEBIS och även om natten! HAN fick ett "mammaansvar" och "mammaroll" för det var EN person övermäktigt att fixa det hela. Som tvillingpappa fick han helt enkelt hugga i i traditionella mammiga roller.

Allt detta har verkligen fåt mig att tänka på det där med roller...och att barn tyr sig till den som ger den mest tid, eller öht GER tid.

Jag har alltså inga svar till dig utan dessa är MINA erfarenheter du kan dra vilken slutsats du vill för din EGEN del.

Som sagt, jag är resonabel:) men jag prövar gärna åsikter publikt:).

3:58 fm  
Anonymous Anonym said...

Förlåt alla stavfel och grammatiska fel, skriver snabbt på jobbet...

4:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Jag vill inte se det som en strid, men visst måste man vara aktiv hela tiden. Mina barn har också tydligt visat vem som varit mest med dem för tillfället.

Allt är som en stor gryta full av ingredienser, med tiden blir det en utjämning, det viktiga är vad som tillförts och inte alltid när, men fortsätt att röra i den hela tiden.

Dagis har jag ingen erfarenhet av, eftersom vi har haft turen att finna en underbar dagmamma, med en mycket liten grupp av barn. Min äldste sons tid hos henne har varit mycket positiv för oss alla. Jag saknar hennes råd och stöd när jag nu försöker förstå mig på lillebror. Tyvärr har hon gått i pension och dagis kommer snart att var ett faktum även för oss.

4:59 em  
Anonymous Anonym said...

Lustigt, jag kan inte minnas hur det var med de två äldsta, men "lillkillen" var det bara jag som gällde (och fortfarande gäller) hela tiden. Pappa har inte en chans där. Kanske för att han var sjuk när killen var liten och inte hade varken ork eller tålamod att vara med honom. MEN med lilla E som är ganska exakt 18 månader är läget precis som hos er. Jag var hemma de tio första månaderna, sedan var pappa med henne till nu i augusti då hon började på dagis. Och sedan dagisstarten är han inte värd ett ruttet lingon i hennes ögon... ja, möjligtvis om jag inte är hemma då, men är jag i närheten har han inte en chans. Hon till och med slår efter honom om han råkar komma i närheten när jag t.ex. bär henne. Orsaken vet jag ingenting om, men det kanske är som "mammamia" skriver?

5:33 em  
Anonymous Anonym said...

Hej!

Du kanske är intresserad av vad en del säger om detta ämne om ratad mamma/pappa på en diskusionssida?

Länken är: http://www.kanalen.org/foraldrar/forum/list.php?f=88

Eller om inte den funkar: http://kanalen.org/foraldrar, leta efter diskussionssidan "kolt" där finsn det ett inlägg "ratad mamma!?"

Kanske intresserar dig, frågan + svaren...Tänkte i alla fall på dig då jag läste det.

1:44 fm  
Blogger Farsan_Baloo said...

Kul att det blir lite diskussion/debatt här.

Jag vill åter nog ändå åter igen betona vikten av att kämpa. Att aktivt ta sig tid den lille, även när det är lite mindre kul. Ska dock öppet och ärligt erkänna att jag ibland själv inte vill annat än koppla bort marktjänstegöringen och gömma mig på jobbet. Koppla på de djuriska impulserna och bara tänka på familjeförsörjningen.

Manon: Ska kolla in länken

5:30 fm  
Anonymous Anonym said...

Har två barn med tio års mellanrum och med väldigt olika förutsättningar under sina småbarnsår och närhet till "pappa". Men jag måste hålla med flera föregående - det växlar över tid vem som är viktigast. Och om inte båda föräldrarna funnits där och varit nära så har barnen en nära förälder mindre.

Fast ibland tror jag det handlar om att mammorna många gånger av hävd ser sig som mest självklara föräldrar och därför många gånger inte "försöker" lika mycket och ger lite hälsosam svalka i kombination med ett orubbligt självförtroende på området. Sådant påverkar.

Fler närvarande pappor kommer i förlängningen även ge fler pappor med samma slags självklara självförtroende, generation efter generation. Mycket av föräldraskapet och könsrollerna är ju inlärt socialtbeteende och tyst kunskap, där har majoriteten av kvinnor fått mer tyst kunskap med sig genom mammor och mormödrar än vad dagens pappor har fått av sina pappor och farfädrar. DET BLIR BÄTTRE!!!

3:57 fm  

Skicka en kommentar

<< Home