Att vara med när grabben kom till världen var naturligtvis det största som hänt mig. Få höra hans första ljud. Se hans första rörelser. Sniffa in hans första bebislukt. Fantastiskt, obeskrivligt, makalöst och allt det där. Man var i någon slags chockartat, euforiskt drömtillstånd som så här i efterhand är omöjligt att återskapa ens i minnet.

Men, frågan är om inte det som händer med honom nu är ännu mer fascinerande. För varje dag som går blir han mer och mer en egen människa. En individ med bestämda åsikter om hur saker och ting skall vara och som börjar greppa vad tillvaron går ut på. För varje dag dyker nya, riktiga, ord upp blandat med det vanliga bladdrandet. Han förstår fler och fler instruktioner och har till och med börjat städa upp lite efter sig på kvällen. Något jag själv inte lärt mig än.

Sitt nu lugn i båten. Jag har inte blivit någon skrytförälder av den typ som tidigare fått sig både en och annan känga i undertecknads blogg. I alla fall inte än. Killen är självklart inte mer fantastisk än någon annan unge i samma ålder och utvecklingsfas, men han är ju inte någon annan unge. Utan min!

Vän av Baloos blogg, och sådana finns faktiskt, har troligen reflekterat över det dåliga uppdaterandet och inläggens bristande kvalitet. Skolstartstid och valår kombinerat med bottenstrid med fotbollslag och snart öppnad golfbana runt knuten tar för mycket kraft av en sargad björn för att barnfunderingarna på bloggen ska kunna frodas. Jag lovar bot och bättring när höstlovet börjar närma sig och hoppas att ni har tålamod med mig..