Så när som på några sporadiska missnöjesyttringar vid lämningen verkar den lille klara övergången från familjeomsorg till kommunal sådan alldeles utmärkt. Peppar peppar, ta i trä och allt det där, men jag är hittills mycket impregnerad av den förskoleverksamhet vi har kommit i kontakt med. Fröknarna är underbara med barnen, ungarna är helgoa med varandra och majoriteten av de smås föräldrar verkar umgängesbara. Antingen har vi haft en salig tur, eller så stämmer verkligheten lika illa överens med medias bild vad gäller barnomsorg som skolverksamhet.

Troligen ligger sanningen någonstans mitt emellan. Precis som i skolvärlden tror jag barnomsorg handlar mer om bemötande än resurser. En bra förskollärare kan få barn att trivas i skyddsrumsmiljö medan en dålig inte lyckas oavsett hur mycket pengar som läggs på inredning och leksaker. När jag ser min son leka med sin favoritfröken (jo, han har redan en sådan trots att det bara förlupit två och en halv vecka av dagistiden) är det inte p.g.a. barngruppsstorlek eller halva leksaksaffären som han skiner av glädje. Utan för att han blir sedd och uppskattad.

En intressant iaktagelse är att umgänget mellan äldre och yngre Baloos har genomgått en tydlig kvalitetsförbättring de få dagarna som han varit heltid på dagis. När tiden är knapp mellan hämtning och godnatt både orkar och vill man mer. Vi nästan slåss om att få rå om honom.

En annan, lika positiv, nyhet är att vår tidigare ganska otrötte son nästan tigger om att få hoppa i bingen och tryna. Uppenbarligen går det livat till på dagis...