I somras fanns Baloo med på Expressens debattsida. Här följer den oklippta versionen för den som orkar...

"Blivande pappor och mammor som vill läsa sig till hur man blir den perfekta föräldern har inga svårigheter att hitta hyllmeter med litteratur. I bokhandeln på biblioteket och på Internet tävlar förståsigpåare om föräldrars nyfikenhet och dåliga samvete. Hur länge ska man amma? Fungerar egentligen femminutersmetoden? När ska man börja läsa sagor för barnet? Kan man verkligen låta farmor passa den lille en hel kväll redan efter någon månad? O.s.v. i absurdum. En sak har de alla gemensamt. De förmedlar budskapet att en ansvarsfull förälder är en påläst förälder. När det stod klart att jag och min fru skulle bli föräldrar tog vi oss an den digra uppgiften att på teoretisk väg skapa en bild av vad som väntade oss. Vi gav dock snabbt upp. Det som förespråkas av någon, döms ut av en annan. Istället beslutade vi oss för att följa våra instinkter och lita på det sunda förnuftet. Ta dagen som den kommer. Lösa problemen efter hand. Det skulle visa sig bli lättare sagt än gjort. Men fungera. I alla fall hjälpligt.

Efter snart ett och ett halvt år har vi ju på intet sätt facit i hand. Något som dock visats med all tydlighet är att det tar tid att vara förälder. Mycket tid. Och eftersom mängden tid är begränsad måste man välja bort något. Detta gäller i synnerhet oss pappor. Att bli pappa är det största som har hänt mig. Min son betyder mer för mig än något annat. Kan jag då göra annat än prioritera honom? För mig skulle det inte fungera att välja både jobb och familj. Jag vill vara med hela vägen. Ta halva föräldraansvaret och dela glädjen av att se min son förvandlas från ett litet skrikande knytte till en egen individ. Se honom ta sina första stapplande steg. Höra honom säga pappa för första gången. Eller i alla fall något som med mycket god vilja kan tolkas som pappa. Få trösta den lille även fast mamman finns i närheten. Laga smaklös potatispuré som hamnar överallt, utom i munnen. Hålla handen på BVC när första sprutan skall tas. Fika med mammorna på öppna förskolan.

Jag och min fru har båda varit hemma på halvtid det sista året. Genom att dela ledigheten under längre tid har inte bara jag fått följa min son från spädbarnsåldern och upp. Hon har även fått ta del av den mer händelserika tiden hemma. När allt inte längre kretsar kring bröstmjölk, blöjbyten och sömn. När den ena dagen inte är den andra lik. När man umgås med sitt barn, inte bara passar det. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte stod på mig och krävde att vara hemma även under de första sex månaderna. Nästa gång nöjer jag mig inte med annat än halva föräldraledigheten. Visst kommer det att innebära en del krångel, exempelvis med amningen, men nu missade jag mycket av min sons första halvår i livet samtidigt som min fru fick dra ett alldeles för tungt lass. Föräldraförsäkringen måste reformeras och uppmuntra pappor att vara hemma mer. Speciellt under den första tiden. En individuell föräldraförsäkring som premierar familjer som delar ansvaret lika samt betydligt fler ”pappadagar” än de 10 som idag kan tas ut under de första två månaderna skulle inte bara innebära starkare band mellan oss pappor och våra barn. Det skulle även utmana de strukturer i samhället som systematiskt diskriminerar kvinnor och premierar män. Jag tänker främst på löneskillnaderna mellan könen samt underrepresentationen av kvinnor på ledande positioner i både offentlig och privat verksamhet. Jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden nås inte genom subventioner av hushållsnära tjänster, utan genom att könen har samma rättigheter, och skyldigheter, på båda arenorna.

Lika lätt som det har varit att prioritera sonen framför jobb har det dock inte varit att göra inskränkningar i det sociala livet. När man ställs inför valet mellan kompisar och familj blir det så lätt att jag tänker ”bara den här gången”. Men det blir inte bara den här gången. Det kommer hela tiden en till gång. Och en till. Vi har haft olika synsätt på det här min fru och jag vilket då och då har lett till osämja. Lösningen är nog att vi inser att ingen av oss har helt rätt. Som föräldrar måste man tillsammans hitta en balans mellan familjelivet och det övriga sociala livet. Där man varken känner sig hämmad av familjen eller övergiven av densamma. Vi är inte där än. Och om jag ska rannsaka mig själv är det nog jag som behöver förändra mig mest. Tänka att det är precis med resten av livet som med jobbet. Att man faktiskt är pappaledig från allt. Tänka som jag gör nu, fast vända på resonemanget. Att jag inte måste säga ja till allt. Att det faktiskt kommer en till gång. Och en till...

Både jag och min fru var först ut i bekantskapsgänget med att bilda familj. Vi hade således inga jämnåriga förebilder. Bara våra egna föräldrar. Jag har ju alldeles nyss ifrågasatt värdet av att lyssna för mycket på andra. Men om jag ändå skulle ge ett råd till manliga vänner som är på väg att bli pappor så är det att låta föräldraskapet ta tid. Inte extra tid, utan tid från något annat. Oavsett hur mycket du försöker intala dig det kan du aldrig ta igen på kvällen, det du förlorar på dagen. Du missar en underbar tid i livet, som aldrig kommer igen. Du är skyldig ditt barn och barnets mamma att dela på ansvaret. Men mest av allt är du skyldig dig själv det.

Jag är nämligen övertygad om att den tid du som pappa investerar i ditt barn i tidiga åldrar får du mångdubbelt tillbaka senare i livet. När problemen är av allvarligare natur än läckande blöjor och orapade magar. När det kanske är viktigare att göra rätt. Att göra som experterna säger. När det inte räcker med något så enkelt som bara tid tillsammans.

Efter sommaren börjar vår lille på förskolan, något som väcker blandade känslor. Jag har fullt förtroende för den svenska barnomsorgen, som jag tycker verka fungera bra, men kommer att sakna de underbara stunder vi haft med varandra under det gångna året. Pappaledigheten har utan tvivel varit den bästa tiden i mitt liv och jag önskar att den inte redan var till ända. Familjens ekonomiska situation tillåter bara att en av oss går ner 20 procent i tjänst till hösten. Trots de låga räntorna kostar ett nyköpt hus pengar och när vi tvingas att prioritera blir det på bekostnad av umgänget med den lille. Här ser jag en generell arbetstidsförkortning för alla på arbetsmarknaden som en utmärkt möjlighet för oss föräldrar att kunna göra oss rättvisa på jobbet, samtidigt som vi hinner ägna tid åt familjen. Troligen skulle också andra än föräldrar må bra av att jobba lite mindre och leva lite mer. Precis som med individuell föräldraförsäkring skulle det även innebära ökad jämställdhet på arbetsmarknaden då mammor i större utsträckning än pappor tenderar att gå ner i tjänst när de kommer tillbaka från föräldraledigheten. Min familj är inget undantag. Det blir nämligen mamman som stannar hemma en dag för att övergången till dagis ska gå smidigare för den lille.

Trots att vi verkligen försöker vara moderna föräldrar är det uppenbart att vi går i samma fällor som så många familjer innan oss. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att staten uppmuntrar jämställdhet. I familjelivet såväl som i yrkeslivet. När osynliga strukturer påverkar individers handlingar och dessa handlingar leder till uppenbara orättvisor i samhället måste vi föräldrar ledas rätt. Inte genom att bestraffa de som väljer att leva kvar i traditionella föreställningar om familjelivet utan genom att belöna de som vågar dela ansvaret."