Jag har blandade känslor om det här med dagis. Dels vill jag naturligtvis att den lille ska trivas. Få kompisar. Leka. Utvecklas och allt det där. Samtidigt sitter det en liten jävel i bröstet och nästan hoppas att han inte blir för förälskad i dagis och sina fröknar. Till min förskräckelse märker jag dock att slaget redan är förlorat. Inskolningen är snart över och det är uppenbart att lille Baloos önskeställe inte är hemma med sina föräldrar. Det är bland de jämnlånga knattarna och unga fröknarna på förskolan.

Underbart säger ni, underbart säger jag också. Men inte utan att det lyser igenom en gnutta av förtvivlan. Förtvivlan över att allt gått så fort. Att man är så lätt utbytt. Att man på bara några dagar kan förvandlas från centrum av världen till periferin.

Självklart är det här bara början på den frigörelseresa alla barn måste göra från sina föräldrar. Sett ur föräldraperspektivet är dock inte den utvecklingen lika spännande som när jag själv gjorde som barn. Första dagen i skolan. Första övernattningen. Första discot. Första flickvännen. Första smaken av den livsfarliga alkoholen. Första utlandsresan på egen hand. Studenten. Första egna lägenheten...

Jag reflekterade naturligtvis aldrig över att varje nyerövrad bit av eget ansvar och egna möjligheter innebar en förlust för mina föräldrar. Nu när jag själv börjat retirera funderar jag över hur de kunnat dölja sina känslor så väl. Eller i alla fall hyfsat väl. Men det är kanske en del av uppdraget. Att inte låta sin egen rädlsa för förändringar gå ut över barnen.

Och mest är jag naturligtvis glad för att allt går så bra