Äntligen fri. Barnavårdandets förtryck har släppt sitt grepp om mig. I två dagar har jag nu kunnat somna när jag vill på nätterna. Sova så länge jag vill på mornarna. Spela dataspel och golf hela dagarna och äta godis utan att gömma. Jag har sett fram emot den här tiden länge. Det skulle bli som att födas på nytt. Snabbladdning av batterierna inför höstterminen. Utan unge och utan fru.

För tio minuter sedan ringde jag och bad på mina bara knän. Snälla! Kom hem en dag tidigare än planerat. Jag överlever inte här. Jag saknar ihjäl mig och kan inte få ro att göra ett skit. För övrigt är det alldeles för varmt. Slustats: Ungdomens livsglädje och upptäckarlusta har helt lämnat min knubbiga lekamen. Jag är numer en trist farsa och äkta make som mest sitter på sitt feta arsle så fort tillfälle ges. Vilket är sällan och tur är väl det. Så här kan man ju inte ha det.

Allvarligt. Umgänget med små familjemedlemmar blir som en drog. En drog som sakta förgiftar kroppen. Under tiden man är mitt uppe i smeten gör den inget större väsen av sig. Men ve den som försöker ta en paus. Som försöker dra sig undan för en liten stund. Han straffas med det värsta av alla abstinensbesvär.

Minsta barnskrik i grannskapet triggar beroendet. Minsta skymt av blöjrumpa blir en öm tagg i samvetet. Minsta påminnelse om den lille gör en fullkomligt övertygad. Övertygad om att tiden när det var skönt att släppa allt är förbi. Övertygad om att tiden när det är skönt att ha någon man aldrig vill släppa är kommen.

Nu ger jag mig ut i torkan och letar svamp. Lär bli en kort resa för här har inte regnat sedan älven brann.