Mycket var så mycket lättare när man var en liten plutt. Vid sjukdom blev man omhändertagen, inte krävd på att fortsätta ta om hand. Det var aldrig för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Världen kändes stor och spännande, inte stor och skrämmande. Sverige slog pyttenationer som Trinidad och Tobago och Vitryssland och "Chips-Anders" Svensson hade ingen livstidsprenumeration på en plats i landslaget.
Vissa saker har dock förbättrats under åren. Ett sådant exempel är förmågan att klara av motgångar och sorg. Det börjar redan märkas på lille Baloo att det där med att inte få sin vilja igenom inte alls uppskattas. Någon sorg vet dock inte om han är kapabel att känna. Det är mest kortare grinperioder som relativt lätt kan avbrytas med en enkel vilseledningsmanöver.
Jag minns en sommar för länge sedan. Kan jag ha varit sju åtta år? Som vanligt spenderade vi hela långa lärarsemestern i stugan hos farmor. Farmor var gammal och grå. Kanske den äldsta människan i världen. I början av sommaren väcktes tanken i min lilla skalle att hon kanske inte skulle leva så mycket längre till. Denna tanke odlades i Baloos primitiva barnhjärna och växte sedemera till en total övertygelse om att hennes dagar var räknade. Min farmor skulle dö, och det snart. Naturligtvis var jag förtvivlad vilket avspeglade sig i sommarhumöret. Jag vet inte om jag var ett udda barn. Jag tror inte det. Små hjärnor kan vara lika bra som stora på att tänka, men de saknar erfarenheten att det mesta ordnar sig.
Igår dog farmor. Nu är jag själv gammal och grå och kan se det humana i det som skedde. Grabben Baloo är för ung för att veta att han haft en gammelfarmor fram till igår och hon förstod aldrig att han existerade.
Om ett gäng somrar kan dock läget ligga annorlunda. Då kanske det är mina eller frugans föräldrar som enligt pojken i princip ligger på sin dödsbädd. Förhoppningsvis blir det då en tröst både för mig och honom att berätta om hur det var med min farmor. Att hon faktiskt levde i 22 år till.
Om någon undrar var jag hållit hus de senaste dagarna är förklaringen starkt kopplad till återkommande toalettbesök och svettiga nätter.
Vissa saker har dock förbättrats under åren. Ett sådant exempel är förmågan att klara av motgångar och sorg. Det börjar redan märkas på lille Baloo att det där med att inte få sin vilja igenom inte alls uppskattas. Någon sorg vet dock inte om han är kapabel att känna. Det är mest kortare grinperioder som relativt lätt kan avbrytas med en enkel vilseledningsmanöver.
Jag minns en sommar för länge sedan. Kan jag ha varit sju åtta år? Som vanligt spenderade vi hela långa lärarsemestern i stugan hos farmor. Farmor var gammal och grå. Kanske den äldsta människan i världen. I början av sommaren väcktes tanken i min lilla skalle att hon kanske inte skulle leva så mycket längre till. Denna tanke odlades i Baloos primitiva barnhjärna och växte sedemera till en total övertygelse om att hennes dagar var räknade. Min farmor skulle dö, och det snart. Naturligtvis var jag förtvivlad vilket avspeglade sig i sommarhumöret. Jag vet inte om jag var ett udda barn. Jag tror inte det. Små hjärnor kan vara lika bra som stora på att tänka, men de saknar erfarenheten att det mesta ordnar sig.
Igår dog farmor. Nu är jag själv gammal och grå och kan se det humana i det som skedde. Grabben Baloo är för ung för att veta att han haft en gammelfarmor fram till igår och hon förstod aldrig att han existerade.
Om ett gäng somrar kan dock läget ligga annorlunda. Då kanske det är mina eller frugans föräldrar som enligt pojken i princip ligger på sin dödsbädd. Förhoppningsvis blir det då en tröst både för mig och honom att berätta om hur det var med min farmor. Att hon faktiskt levde i 22 år till.
Om någon undrar var jag hållit hus de senaste dagarna är förklaringen starkt kopplad till återkommande toalettbesök och svettiga nätter.
posted by Farsan_Baloo at 10:56 em
5 Comments:
Beklagar förlusten av din farmor!
Själv har jag en mormor som är 94 år och henne tar jag mer eller mindre farväl de gånger vi träffas.
På nått vis tycker jag att det är två olika personer. Den man minns och den som i dag är 94 år, men hon är endå den person som har varit viktigast för mig.
Hoppas du repar dig snart från toa besöken... :)
Hej på er. Nog med beklaganden nu. Det här var väntat och nästan efterlängtat. Vilket döden ibland kan vara.
Jag vet hur det känns. Min farmor dog i torsdags och det var också väntat och efterlängtat (ibland är döden en befrielse). Men när det sista andetaget är draget är det ändå så definitivt... Där kom min sorg med oväntad kraft.
Jag har, precis som Andromeda, en mormor på 94. Lilla A har varit och hälsat på henne på sjukhemmet en gång, men mormor förstod aldrig vad det var för ett barn. Å andra sidan förstod hon heller inte vem jag eller min mamma var, men hon blev glad över "den lilla gossen som besökte tant L" (hon envisades med att lilla A var en pojke). Lilla A själv var som vanligt både glad och nyfiken. Det var väl mest min mamma och jag som kände sorg - som om vi bara samlats där för att ta den där fyra-generationers-bilden att ha i albumen. Jag har sörjt min mormor i sex år nu.
Fint skrivet!
Barn tänker på saker som man som förälder ofta inte tror kan vara möjligt. Häromåret kom min mamma att prata på vad gullig jag var som barn som alltid kramade och ville sitta i knät på några ogifta gammelfastrar och morbröder jag då hade i livet. Jag mindes och berättade då hur orolig jag var över att de aldrig fått nog mycket närhet, kramar och kärlek i sina liv. De hade inga barn och hade ägnat sina liv åt att sköta familjegårdar och åldrande släktingar. De levde ensamma och besvarade mina kramar med ovana men glädje. Min mamma utbrast att jag ju bara var fyra år, förvånad över att den lilla livliga lintossan med stor och varm familj omkring sig oroats över att människor kände sig ensamma och oälskade. Men så var det. På tal om djupet av barns känslor och funderingar...
Skicka en kommentar
<< Home