Som pappa får man inte mycket gratis i förhållandet till sitt/sina barn. Det jämställda föräldraförhållandet är bara några frånvarande dagar ifrån att raseras och åter hamna tillbaka i gamla amningsfotspår. Det är faktiskt befogat att fråga sig om det verkligen är menat att farsor ska ha samma kontakt med de små som morsor. Om det kanske ändå är så att det mest "naturliga" är att man som pappa ägnar sig åt mer traditionellt manliga sysslor och låter lillens mamma trösta när det känns tungt.

Jag har tidigare varit inne och harvat i de här funderingarna på bloggen. Och kommit till slutsaten att det faktiskt ligger i allas intresse att försöka radera ut manliga och kvinnliga egenskaper och förhållningssätt i familjelivet. Att det egentligen handlar om skapade roller. Att det där naturliga bara är bullshit!

Men, ibland måste även den mest jämställde pappan vara pragmatisk, och inte enbart ideologisk. Nyopererade ett och ett halvåringar gillar att tröstas av pappa, men den där farsan kommer inte upp i tiondelen av mammans lugnande förmåga. Och när den lille ställs inför valet mellan mamma och pappa, då är man chanslös.

Det är svårt att inte ta åt sig av avståndstagandet. Det är svårt att inte bli uppriktigt ledsen när man får en näve i ansiktet när man försöker hålla om sin lille samtidigt som mamman är i rummet. Och sedan se honom skinande glad pinna iväg till f.d. mjölkylen. Det är då man förstår hur lätt det måste vara att ge vika. Att tänka att det nog är så här det ska vara. Att plocka ut golfklubborna ur förådet och dra. Skrika något om att jag fixar ljuddämparen på bilen om hon tar hand om ungen.

Så vill jag dock inte ha det. Inte endast för att jag knappt vet var den där ljuddämparen sitter. Utan för att jag tror på värdet av att ha en mamma som inte bara står vid spisen och bakar bullar. Som inte alltid är den som tröstar. Som inte alltid hämtar på dagis. Som inte jobbar halvtid för att orka med att ta hand om hemmet. Men en pappa som lika väl kan göra de här sakerna.

Veckans erfarenheter har dock visat på att det finns undantag. Och att nyopererade småpojkar tillhör dem. Än så länge är det mamma som representerar trygghet. Än så länge gör jag ibland bäst i att kliva undan.