Jag har varit inne på det tidigare, att det finns en speciell gemenskap mellan föräldrar. Man säger tjena till varandra när vagnarna möts på den trånga grusvägen. Man skrattar lite åt den andres unge när han eller hon tokar sig på Ica. Man lider extra mycket med okända föräldrar på teve vilkas små älsklingar har råkat ut för bekymmer. O.s.v.

På barnavdelningen på sjukhuset är den här gemenskapen än mer uppenbar. Jag vet inte vad det beror på. Om det är anspänning man själv känner inför vad som komma skall, eller vad som redan kommit. En nervositet som man försöker förtränga genom att söka kontakt med andra. Eller om det kanske beror på att man vet vad andra föräldrar går igenom, och att man vill trösta eller stötta. Eller om det helt enkelt handlar om att det inte finns så mycket annat att göra på ett sjukhus. Än att prata.

Hur som helst är det oftast ganska trevligt. Mitt i alla bekymmer och tråkigheter går det att mötas och skratta åt elendet. Jämföra erfarenheter av sjukvården. Trösta varandras ledsna barn. Svära över den intetsägande maten. Berätta om ens egna erfarenheter av den andres hemstad. "Jo, jag gjorde lumpen i Kristinehamn...". "Jasså Linköping. Där pluggade jag 199...".

Det mest häpnadsväckande är dock alla fantastiska ungar. Ungar som kan skratta och leka, trots att de inte haft samma tur i livets lottdragning som många jämnåriga. Som utstrålar en livsglädje och jävlar anamma på ett sätt jag själv aldrig gjort. Som kämpar, fast oddsen bland så uppenbart är mot dem. Som tittar sig i spegeln och är stolta över det de ser. Som inte koncenterar sig på det lilla som skiljer dem från andra barn, utan på att de i allt annat är så lika.

Mest av allt är det nyttigt för mig att gång på gång bli påmind om att vi har ett så litet problem. Det finns så många med riktiga bekymmer. Som man inte löser med några snitt och lite sytråd. Men som lindras av föräldrar som älskar. Föräldrar som innerst inne dagligen måste fråga sig hur deras lille kunde ha sådan otur. Varför just deras älskade barn råkade så illa ut. Men som vet att de måste glömma alla sådana funderingar. Som älskar sitt barn över allt annat, och just därför måste vara starka. Som tittar på mig och måste undra. "Vad klagar du för. Det där är väl ingenting".

Men när narkosläkaren sätter munstycket mot den lilles läppar och han drabbas av några sekunders panik innan insomnandet. När man inte kan vara helt säker på att han vaknar igen. Då känns det som att det är någonting. Som att man har något att klaga över. Som att man så mycket hellre skulle ligga där själv.