Strid för strid går förlorad. Steg för steg flyttar han fram sina positioner, på bekostnad av våra. Vi retirerar och försöker intala oss att det bara handlar om en temporär försämring av läget. Att vi nog ska kunna samla styrkorna igen. Att vi ska kunna slå tillbaka. Få upprättelse.

Innerst inne inser vi dock att varje försök till revanch är döfött. Visst kommer dett att bli tal om en och annan Ardenneroffensiv men i slutändan kommer det med förbannad säkerhet att sluta i bunkern. Kanske inte med pistolen mot tinningen, men i nederlag. Total kapitulation. Slut på föräldrarnas hegemoni. Den vi trott oss haft ända sedan hans födelse, men som egentligen bara varit en chimär. Ett luftslott. Ingenting.

Ok, det hela är något överdramatiserat. Vi är nog fortfarande herre, och dam, över vårt hus. Eller i alla fall över större delen av det. Men, i mångt och mycket stämmer domedagsprofetian ovan. Som förälder ger man ofta upp. Förr eller senare får den lille som han vill. Varför vänta. Varför utsätta sig för gråt och tandagnissel om man på förhand är dömd att förlora?

Låt mig ge ett talande exempel. Och samtidigt berätta lite om ungars tre sätt att kommunicera, varav tala är ett. Lille Baloo har endast lyckats lära sig ett ord. "Kaka". Utbildningen skedde i farmors regi, ovetande för oss, och han använder gärna ordet grammatiskt felaktigt. Inte som ett substantiv. Ord på ting. Som boll och ring. Utan som ett verb. Något man kan göra. T.ex. se och höra... och äta. Kaka! När han säger kaka innebär det äta kaka nu. Inte snart. Inte om 10 sekunder. Utan nu. På momangen!

Vi försöker med något i stil med "Nej min vän. Här skall inget sockerberoende gödas. Du får allt nöja dig med en banan, eller kanske till och med lite riven morot". Allt till ingen nytta. I 120 fram till skafferiet för att visa prov på nästa form av kommunikation. Likt Napoleon på krigsstigen, med Ryssland i åtanke, pekar han med hela handen mot sitt byte. Han vet var kakorna finns, och nu blir det för hans föräldrar att i rask takt plocka fram dem. Annars tvingas han ta till det sista knepet. Den ultimata stridstaktiken. Skriket.

Och eftersom vi oftast beslutar oss för att stånga oss blodiga och till sista blodsdroppen mana till försiktighet med de snabba kolhydraterna gör han just det. Skriker. Högt. Och snart är segern hans, och kakan i hamn. Försiktigt placerad i munnen, med ett smil på läpparna som är omöjligt att misstolka för förlorarna. "Där fick ni. Jag gör som jag vill, och ni också". Vi har backat ytterligare några steg och han klivit djupare in i fiendens territorie. Vi försöker intala oss att detta var sista gången, han vet att det bara var början. Gångerna kommer att bli fler och eftergifterna större. Vänta bara!

Ok, fortfarande något överdramatiserat. Så här lätt ger vi faktiskt inte upp. Även om vi ibland önskar att vi gjorde det. Våra ambitioner att vara goda föräldrar sträcker sig längre än att ge vika för lite gnäll. Men, det har inte blivit riktigt som vi först tänkte oss. Det handlar inte om det moraliska förfall som påstås ovan men det är samtidigt omöjligt att hålla så hårt på reglerna som vi initialt planerat göra.

Jag tittar inte längre snett på föräldrar som ger vika på Ica, med ungen förlika, låter honom lite glass snika, för att slippa höra honom skrika. Eller henne. Jag dömer inte heller längre föräldrar som låter sina barna pimpla saft dagarna i ända. Eller stoppar ner några glasyrdrypande wienerbröd i picknickkorgen. Jag ger inte föräldrar som går med ungarna till McDonalds förebrående blickar. Jag håller mig dock borta själv, än så länge.

Man anpassar sig till omvärlden. Får andra äta glass blir det ohållbart i längden att vägra. Får andra chips på kalas kan vi inte säga nej. Får andra...

Någonstans i bakhuvudet ringer en klocka. Det där med vad alla andra får är ju den hårt hållne ungens bästa knep för att få sin vilja igenom. "Alla andra får ju...". Nu behöver han inte ens säga det själv. Vi gör det åt honom. Hur i helsike ska det sluta när han skaffat sig större ordförråd än bara "kaka"?