Bor du i lägenhet och är sur för det? Längtar du efter din egen täppa men har inte råd? Vankar du runt i hyreslägenheten och svär över värdens hutlösa hyressättningar? Sluta i så fall att läsa, för detta inlägg är en hyllning till villaidyllen. En lovsång för den lilla plätten gräs på baksidan. För avsaknaden av trapphus. För kvällstystnaden. För spontangrill med grannar. För luft som går att andas och bilar som håller sig borta. För småttingar i varannat hus och för golfbanan in på knuten.

När första värmen kommer vaknar husägaren till. Deta ska röjas i trädgården, men det skiter vi i. Det ska betsas utemöbler och veranda, men det skiter vi i. Det ska planteras ettåriga växter, det skiter vi i och kör bara med övervintrare. Det ska vattnas, men det skiter vi i och väntar på regn. Det ska städas i förådet, men det... ja just det. Skiter vi i!

Det finns dock något vi inte skiter i. Att leka i shorts. Göra kullerbyttor (nåja) och spela fotboll. Ramla utan gråt och kasta golfbollar. Leka tafatt och dricka saft. Allt på den lilla gräsplätten på baksidan. Om den här lilla mjuka ytan hade varit den enda skillnaden mot lägenhet i stan hade det varit nog för att motivera villaskatt, uppvärmningskostnad och dyrare resor till jobbet. Gräsmattan är lille, och store, Baloos bästa vän. Det kittlar skojigt under tårna att gå barfota där och den är full av kul djur att titta på... och äta.