- Se på min Lisa. Hon kan redan cykla utan stödhjul. Fast hon bara är fem år gammal. Är det inte fantastiskt? Hon är så fantastisk. Visst är hon!
- Vi slängde Sebastians stödhjul för två veckor sedan. Och han har faktiskt inte hunnit bli fem än. Men jag var också tidig när jag var barn. Jättetidig.
- Anna är så livlig. Hon är helt klart livligast på dagis. Men det är inte så konstigt. Alla Annas syskon har varit livliga. Och hennas pappa? Oj en så livlig unge han var har jag hört. Och jag med. Jag var också livlig.
-Lisa kan redan alfabetet. Framifrån och bakifrån. Det är visserligen inte förvånande. Jag har ju alltid haft lätt för språk. Är det någon av er som pratar rätoromanska? Jasså det gör ni ja. Men Mandarin då? Nähä. Nej, jag tänkte nästan det. Inte många har det så lätt med svåra språk som jag.
- Sebastian skrev sin första bok igår. Visserligen en kort, bara 100 sidor. Men ändå. Han är ju bara snart fem, men ändå så litterär. Vad ska det bli av honom. Nobelpris kanske? Han har nog fått det där från mig. Jag skriver mycket dagbok. Skriva har alltid varit min grej.Det kommer jag ihåg att fröken sa. Jo, jag var duktig i skolan. Bäst i klassen vill jag minnas. Kanske i hela kommunen. Det borde jag varit. Lätt hade jag det i alla fall.
- Anna fick besked från Chalmers igår. Tydligen får man inte läsa två tjugopoängskurser per termin. Typiskt. Nu blir hon inte utexad civilingenjör och ekonom innan hon fyller 7. Vilken besvikelse. Nåja, vi älskar henne ändå. Vet ni att hon är nära att lösa Teodiceproblemet? Jag har ju redan fixat det, men hon fattar utan en enda ledtråd från mig. Den lille är fantastisk. Nästan lika fantastisk som mig. Fast inte riktigt. Jag är nog ändå mest fantastisk.
- Ser ni vad Lisa gör nu? Hon teleporterar sig till Kina och tillbaka. Utan att det märks. Hon har kommit på tekniken själv. Ganska enkelt faktiskt. Konstigt att ingen uton hon, och naturligtvis jag, kommit på det. Titta! Nu är hon på Samoa. Vilket otroligt tjej jag har fått. Och vilken otrolig mamma hon har. Å så otroligt. Otroligt otroligt.
O.s.v, o.s.v... i evighet!
Ok, eventuellt spårade jag ur lite. Men andemeningen måste ha gått fram. Jag är så i hel***e trött på föräldrar som inte klarar av att ha ett enkelt samtal utan att nämna något om hur bra deras barn är. Och att det självklart beror på deras gener. Det måste väl ändå gå att resonera om annat än ungar, även fast man sitter 4 föräldrar i solen i en sandlåda? Eller är det jag som helt missat poängen med att få barn?
Jag var tvungen att gå hem. Kanske sitter de kvar och skvallrar om hur lite jag måste älska min son som inte nämner honom i alla samanhang som det bara går. Som istället hänger med lite i vad som sägs på nyheterna. Som läser sportsidorna. Som går på krogen då och då. Som längtar efter att golfbanan ska bli färdigbyggd. Som går på meningslösa partimöten. Som läser böcker om annat än föräldrarskapet. Som ibland tycker att den där lille är jobbig att ha att göra med. Som svär över att behöva gå upp när han vill, och inte jag. Som kan föra en dialog med en annan förälder utan att det blir två monologer om hur bra våra egna barn är. Och vi själva.
Är det jag som är konstig och de andra som är normala? Snälla, hjälp mig att reda ut det här!
- Vi slängde Sebastians stödhjul för två veckor sedan. Och han har faktiskt inte hunnit bli fem än. Men jag var också tidig när jag var barn. Jättetidig.
- Anna är så livlig. Hon är helt klart livligast på dagis. Men det är inte så konstigt. Alla Annas syskon har varit livliga. Och hennas pappa? Oj en så livlig unge han var har jag hört. Och jag med. Jag var också livlig.
-Lisa kan redan alfabetet. Framifrån och bakifrån. Det är visserligen inte förvånande. Jag har ju alltid haft lätt för språk. Är det någon av er som pratar rätoromanska? Jasså det gör ni ja. Men Mandarin då? Nähä. Nej, jag tänkte nästan det. Inte många har det så lätt med svåra språk som jag.
- Sebastian skrev sin första bok igår. Visserligen en kort, bara 100 sidor. Men ändå. Han är ju bara snart fem, men ändå så litterär. Vad ska det bli av honom. Nobelpris kanske? Han har nog fått det där från mig. Jag skriver mycket dagbok. Skriva har alltid varit min grej.Det kommer jag ihåg att fröken sa. Jo, jag var duktig i skolan. Bäst i klassen vill jag minnas. Kanske i hela kommunen. Det borde jag varit. Lätt hade jag det i alla fall.
- Anna fick besked från Chalmers igår. Tydligen får man inte läsa två tjugopoängskurser per termin. Typiskt. Nu blir hon inte utexad civilingenjör och ekonom innan hon fyller 7. Vilken besvikelse. Nåja, vi älskar henne ändå. Vet ni att hon är nära att lösa Teodiceproblemet? Jag har ju redan fixat det, men hon fattar utan en enda ledtråd från mig. Den lille är fantastisk. Nästan lika fantastisk som mig. Fast inte riktigt. Jag är nog ändå mest fantastisk.
- Ser ni vad Lisa gör nu? Hon teleporterar sig till Kina och tillbaka. Utan att det märks. Hon har kommit på tekniken själv. Ganska enkelt faktiskt. Konstigt att ingen uton hon, och naturligtvis jag, kommit på det. Titta! Nu är hon på Samoa. Vilket otroligt tjej jag har fått. Och vilken otrolig mamma hon har. Å så otroligt. Otroligt otroligt.
O.s.v, o.s.v... i evighet!
Ok, eventuellt spårade jag ur lite. Men andemeningen måste ha gått fram. Jag är så i hel***e trött på föräldrar som inte klarar av att ha ett enkelt samtal utan att nämna något om hur bra deras barn är. Och att det självklart beror på deras gener. Det måste väl ändå gå att resonera om annat än ungar, även fast man sitter 4 föräldrar i solen i en sandlåda? Eller är det jag som helt missat poängen med att få barn?
Jag var tvungen att gå hem. Kanske sitter de kvar och skvallrar om hur lite jag måste älska min son som inte nämner honom i alla samanhang som det bara går. Som istället hänger med lite i vad som sägs på nyheterna. Som läser sportsidorna. Som går på krogen då och då. Som längtar efter att golfbanan ska bli färdigbyggd. Som går på meningslösa partimöten. Som läser böcker om annat än föräldrarskapet. Som ibland tycker att den där lille är jobbig att ha att göra med. Som svär över att behöva gå upp när han vill, och inte jag. Som kan föra en dialog med en annan förälder utan att det blir två monologer om hur bra våra egna barn är. Och vi själva.
Är det jag som är konstig och de andra som är normala? Snälla, hjälp mig att reda ut det här!
posted by Farsan_Baloo at 8:43 fm
23 Comments:
Hehe...fan vad bra! Klockrent skulle jag vilja säga. Du som är lärare vet väl att många, många föräldrar lever genom sina barn, eller?
Världens näst äldsta yrke sägs vara prostituerad (ja, det äldsta måste vara elektriker för när Gud sade "varde ljus" så var alla installationer redan gjorda).
Den äldsta tävlingen i historien var den som skapades när den första prostistuerade skulle få sin första kund. Två herrar stod där och försökte bestämma vem som skulle få gå först.
Det slutade helt enklet med att de mätte sina snoppar och så var den cirkusen igång.
Snoppmätning är idag en sport som inte ens kräver den attiraljen och som kan föras på flera olika nivåer. Barn verkar vara snoppmätningens formel 1...
Förresten... Har jag talat om att lilla A förmodligen är bäst på att dräggla av alla barn i den här familjen??? ;-)
Gud vad kul skrivet! Otroligt träffsäkert.
Håller helt med. Jag höll på att bli vansinning på öppna förskolan ibland. Bara barnprat och mest skryt om det egna barnets förträfflighet.Skönt att mina barn har växt ifrån öppna förskolan.
Samma sak gäller även vissa gravida kvinnor , dom pratar inte om något annat än sin graviditet. Visst det är jättekul och spännande att vara gravid men kanske är inte ALLA människor man träffar lika fascinerade som den som har barnet i magen
Mycket roande Baloo. Såg mig själv i nästan alla situationer du beskrev. Jag måste vara olidlig.
Jag är bara så stolt över mina barn som är en bättre fölängning av mig själv, även om de är enskilda individer.
Känner ofta behov av att prata om annat än barnen, men kommer på mig med att oftast föra dem på tal.
Snoppen? Ja, den är väl vad den är, får nog finna något annat att intressera mig för.
Vi hade kanske varit sådana också om vi inte ventilerat det genom att blogga om våra barn.
Kära Baloo. Det finns ju inga 20-poängskurser på chalmers. Nuförtiden är de bara 5. och man kan läsa 40 poäng samtidigt. Fast det blir ju 8 kurser då förstås. Hade du varit lika slängd i matte som min Adolf hade du vetat det.
Ganska klockrent, fast jag undrar vad som kommer hända när minibaloo gör sitt första mål i boltictröjan.. då får man väl höra det tills öronen trillar av.
Hej Farsan Baloo,
Du förstår nog vid det här laget att JAG hade ångest när jag mötte andra småbarnsföräldrar när min dotter var mindre.
Det var inte bara jobbigt, det var fruktansvärt.
Och det fanns en del föräldrar som gjorde precis tvärtom. De berättade ingenting alls istället, för att de var rädda att jag skulle bli ledsen? Så jag fick inte veta mycket om deras barns förehavanden under de första året.
Det var också ganska korkat.
Nu brukar jag skratta åt alltihopa.
Det är faktiskt inte sååå farligt att vara stolt över sitt barn.
Och det är bara (förhoppningsvis) en gång i livet de lär sig att gå, äta, prata osv.
Trevlig långhelg!
haha, jag tror nog att du underskattar de andra lite grann. Och gör som så många andra föräldrabloggare: framhåller din egen förträfflighet(för vi vet ju alla att föräldrar som har fler intressen än barnet mår bra och orkar mer..). Eller?
Fast det här är väl ingen nyhet? Snarare ett faktum.
Min E har redan skrivit ett sånt där inlägg på vår blogg. Han är bara 4 så jag fick hjälpa honom med avstavningen.
Haha...faan va bra Baloo.
Couldn´t agree more!
Allt är relativt!
// P
Kul med lite debatt. Det är uppfriskande. Otto. Du är ju den enda här som haft den tveksamma äran att träffa mig i verkligheten. Och borde veta ifall jag bara pratar unge. Hoppas inte... Men om han skulle bli bandyspelare i Boltic gör jag ett enda långt undantag, resten av livet!
hmmm... varför heter alla exempel-ungar Lisa? Fast det är klart, jag är ju ganska smart också.
Haha, klockren beskrivning.
*s* Om jag är riktigt ärlig har jag nog varit i de där kvarteren.... trots jag lovat mig själv låta bli! Fast som "rutinerad" mamma till en 6 och 7 åring kan jag bara säga att det lägger sig med åren. Numera är det snarare "vad har de nu gjort då" när läraren/dagisfröken vill tala med mig *s*
Å det bara fortsätter... jag lovar... trots att ungjäklarma mest är rena huliganerna med tjyvrökning bakom redskapsboden på idrotsplatsen och surfande på porrsajter på skolans datorer. ;)
Jag tycker att det värsta med "skrytet" är tävlingsmomentet. Vilka krav och förväntningar förs inte över på det stackars barnet och hur drygt blir det inte att leva upp till dem under livets gång.
Varav huvudet är fullt osv... Jättebra inlägg. (kan ju nämna inom parentes att mitt treåriga barnbarn bloggar hos mig, felfritt!)
Men - skämt åsido. Mina kompisar har slutat - i alla fall de vars barn inte "blev" nåt. Jag minns med fasa vilka bravader de skröt med när barnen var små.
Fast de där vars barn gör karriär utomlands, doktorerar, forskar på universitet i Kina... dom har inte slutat skrävla ännu.
Och själv då? Hur var jag? Minns inte... men nu sätter jag faktiskt min "karriär" i första hand. Och passar mig för att skryta för mycket om mitt fantastiska barnbarn. Bara på bloggen frossar jag. Och är glad över att mina vuxna barn sköter sig och mår bra utan skrytkarriärer.
Fast ännu hemskare är det kanske med föräldrar som gör tvärt om; gnäller över att barnen inte kan läsa än, inte kan knyta skorna, inte kan göra ens en bakåtkullerbytta...
Ständigt missnöjda.
Åh, visste känner man igen sig! För min del handlar det om att jag, för varje framsteg min dotter gör, häpet står och undrar: "vem f*n brås hon egentligen på?" - för varken mamma eller pappa är riktigt kloka!
Skicka en kommentar
<< Home