Även om det blir längre och längre sedan minns jag den fortfarande. Ungdomsförälskelsen. De där första gångerna när det nästan gjorde mer ont än var behagligt. Känslorna satt inte i hjärtat, som de för fru Baloo gör nu, utan i magen.

Åren som gått, och den förslappade livsstil som vuxenvärlden innebär, har ökat magens omfång, vilket innebär mer utrymme för känslor i magen. Nu finns dock inget att fylla den med. Livets svängningar har dämpats. Upp är visserligen fortfarande upp, men inte lika euforiskt som då. Ner är fortfarande ner, men avgrunden känns inte längre bottenlös. Livets erfarenheter har lärt en att även den högsta topp så småningen kapas, och att livet faktiskt inte alls tar slut, trots att det ibland känns så när allt tycks falla ihop runt en. Hjärnan har tämjt hjärtat och magen har blivit en passiv, svällande, åskådare.

Men, när lille Baloo kom till världen förändrades förutsättningarna dramatiskt. Magen vaknade till liv och fann sig åter i händelsernas centrum. Grabben lämnade sin mammas mage, och tog omedelbart plats i min. Det jag, troligen med tveksam framgång försöker få fram, är att förälderns kärlek till sitt barn påminner mycket om ungdomsförälskelsen, i alla fall för mig. Den är ständigt närvarande. Påträngande. Akut. Omöjlig att koppla bort, oavsett var man befinner sig någonstans. Det brinner till i mellangärdet mär man är barnlös ute på galej och hör ett skrikande barn. Instinktivt ser man sig om efter den lille när andra barns öden, mindre lyckosamma sådana, behandlas på tv eller i tidningar. Man vill alltid ha honom hos sig. Beskydda honom. Och det är en känsla som sitter i magen, inte i hjärtat. Jag skriver detta på tåget mellan Stockholm och Göteborg och bakom mig sitter en mamma och hennes dotter. När jag ser dem tillsammans blir jag glad, men samtidigt hugger det till i magen. Var är min lille? Och varför är jag inte hos honom?

Jag undrar om känslorna mellan förälder och barn går samma öde till mötes som de mellan förälskade ungdomar. Flyttas de upp till hjärtat och blir mer kontrollerbara? Utjämnade? Förutsägbara? Tråkiga? Eller finns de egna barnen för alltid där det gör som godast, och ondast? I magen! Jag hoppas det. Jag hoppas att föräldrarskapet för all framtid får vara en injektion. Både upp och nedåttjack, men i det långa loppet mer skratt än gråt. Att lille Baloo aldrig lämnar magen, och att han snart får sällskap där nere...