Vad i hela fridens namn är det man ser i spegeln egentligen? En korpulent gammal gubbe. Eller i alla fall ingen ung sådan. Man undrar ju var det här ska ta vägen. Knappast åt något vackrare håll i alla fall. Hur som helst kan man slå sig i backen på att det kommer att gå i grått. Likt en aggressiv tumör har den gråa fläcken flyttat fram sina positioner. Först omärkbart. Lurpassandes. Millimeter för millimeter i smyg. Sedan eskalerande och nu med stormsteg. Inom kort är mitt råttfärgade rufs ett minne blott. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna det svintot.

Att se äldre ut än vad man är, är inte längre tufft. Och har inte varit så på länge. För 30 åringar finns inget systembolag man får handla på om man bara såg ut som 35. Mig veterligt kommer vi in på krogen överallt. Eller, det har i vilket fall inte med åldern att göra. Man blir inte tuffare i jämnåriga tjejers ögon för att man hävdar sig vara ett gäng år äldre. Det finns inga fördelar att vinna på för tidigt åldrande. Bara grått hår och mer mage.

Är det kanske rent av läge för en toning? Eller är sådant hjälpmedel endast avsett för damer och hippare män? Män som inte plockar svamp eller virkar mössor? Annat folk än plyschpappor? Eller ska man rent utav vara tacksam över att krullet inte trillar av. Även fast det finns tydliga bevis på att hårfästet börjat vandra uppåt. Det är för övrigt det enda på kroppen som inte påverkats av tyngdlagen. Allt annat hänger mer och mer.

Men Baloo. Vad har det här med föräldraledigheten din att göra? Den som hela det här projektet skulle handla om? Undra på att folk vänder sig mot annat håll för underhållning.

Jo, det är kanske lite långsökt. Men det ligger till på följande vis. I planerna för det framtida pappaskapet finns inte utrymme för ytterligare förfall. Jag vill inte bli farsan som ständigt ligger på jäsning framför teven med buken i vädret. Med ett hjärta som förbjuder längre strapatser än till kiosken och tillbaka och knän som inte tillåter mer än 15 minuter vertikalläge innan de ger upp.

Jag vill vara med och göra saker. Gå planlöst in i skogen för att till slut äntligen hitta fram till den där mytomspunna tjärnen som kryllar av abborre. Slå ett frivarv över stängslet och precis hinna in före bränning. I alla fall enligt egen uppfattning. Jag var ju i luften domarn... Spela tennis med lille Baloo och bli obeskrivligt stolt när han för första gången klår sin farsa. Men hålla tyst om det. Grymta om en boll som nog ändå var ute, och att det minsann hade slutat på annat sätt om vi spelat bästa av fem set.

För att allt detta ska bli verklighet krävs dock rättning i ledet! Att det blir ordning på motionerandet. Att äntligen sluta växa i färdriktningen. Att höja tyngdpunkten något. Helt enkelt att trimma den här kroppen till något som orkar hålla igång 15 år till. Och det lär inte ske utan ansträngning.

Passar på att utmana andra föräldrar i samma situation som jag. Som levt det goda livet lite för länge. Som tagit bilen för ofta och valt sallad för sällan. En betydligt jobbigare utmaning än vad ni är vana med. Men kanske den första nyttiga. Klurar någon ut nått kul att ha som gemensamt mål ställer jag osett upp. Oavsett vad det är. Nu ska det fasen bli ordning på torpet!