När allt annat blir tyst bör man själv vakna till. När det barnrelaterade bakgrundsljudet försvinner är något på tok. När inget skrattande, gråtande, dörrsmällande, legobitspassande, innebandyspelande, toalettspolande eller annat oväsen hörs. Då är det fara på färde. Inte nödvändigtvis för ungen själv, utan även för mamma och pappa. Det är nämligen under tystnad de flesta hyss och dumheter sker.

Alldeles nyss blev det just så här tyst. Skönt var första reaktionen från hemmapappan. Äntligen lite lugn och ro efter morgonyran. Misstänksamheten väcktes dock snabbt. Här var kanske knasigheter i görningen. Tankegången avslutades med ett ljudligt "helvete". Vilseledd av det efterlängtade lugnet hade jag totalt missat att inbrott skett.

En lömsk tanke, nyfikenhet och lite fingerfärdighet hade fört lille Baloo in i farsans mest låsta utrymme. Skafferiet. Här finns mycket små ungar inte bör stifta närmare bekantskap med. Lyckligtvis hade ungen valt att attackera relativt ofarliga råvaror som ris och grahamsmjöl. Riset delvis i munnen, men främst på golvet. Mjölet spritt över det senare. Här fanns ingen annan lösning än damsugaren.

Kolhydrater nog att nära en normalstor afrikansk familj i en vecka försvann genom slangen, på mindre än en minut. Ett makabert faktum och bevis på att något står jävligt fel till i världen. Det som för mig närmast var en komisk upplevelse är för andra skillnaden mellan liv och död. En liten söt kille, sittandes i 2 kilo Uncle Bens, med ett moln av mjöl runt skallen.

Ett kodakögonblick. Världens stoltaste pappa. Världens gladaste unge. Lättstädat. 40 kronor på ICA.

Sinnesjukt resursslöseri och en snorloska i ansiktet på den miljard som lever under fattigdomsgränsen.

Man kan se saker ur olika perspektiv. Jag antar att man själv får välja hur man vill titta...