Att jag själv är en usel människa när det gäller allt ätbart och drickbart, utan någon som helst karraktär, passar jag på att visa så ofta det finns tillfälle. Att detta tveksamma karaktärsdrag skulle smitta av sig på den kvinna jag för ett gäng år sedan träffade var lätt att förutspå. Numer är även hon ett enda stort förfall. Vi frossar oss själva till en för tidig död.

Ok, jag överdriver. Riktigt så illa är det inte.

Illa börjar det dock bli för lille Baloo. Att det ska vara så infernaliskt svårt att hålla sockret borta. När värmen kom blev saft snart den stående vätskepåfyllaren under dagen. Tvärt emot alla höga ambitioner. Detsamma gäller intaget av glass och kakor. Det går helt enkelt inte att undvika. Vi har blivit sockertorskar.

Det hela blir bara värre av att varje liten snabb kolhydrat som kommer inanför lille Baloos skinn avslutas med ett patetiskt försök till överslätande. "Det här får bli en engångsföreteelse..."

Det har inte handlat om engångsföreteelser, och vi har vetat om det allt för väl. Engångsföreteelsen hade varit om vi någon gång sa nej till Önos, Göteborgskex och mormors bullar. Det hade verkligen vara att bryta mot normen. Nu händer det inte. Eller i alla fall alldeles för sällan. Troligen blir det räddningen att killen snart hamnar på dagis. Utom räckhåll för föräldrarnas godsaker.

Nu spamar jag min egen blogg. Men det finns inga alternativ. Jag kan helt enkelt inte hitta på något annat att göra. Köpa chips och godis går ju inte, det har jag nämligen redan gjort. Så. Kanske är det ändå bra att resten av familjen väljer att hålla sig undan en dag till.