Man undrar hur det blir Ehud Olmertsar av små söta barn. Vad som måste hända i en människas liv för att man kallblodigt skall kunna mörda uppenbart oskyldiga människor. Låt vara att det bara handlar om order som andra skall utföra och att man anser att det ligger i sitt lands intresse att de här barnen krossas under betongmassorna. Vid någon tidpunkt måste något speciellt ha hänt. Jag vägrar tro att människan från början är kapabel till sådana beslut, utan att något först måste gå fruktansvärt snett. En salig tur att man inte är centerpartist och måste leva med att sitt eget ungdomsförbunds ordförande skänker pengar till den här aktiviteten.

Nåväl, detta är inte en utrikespolitisk arena. Tillbaka till att diskutera ungar i trygga Sverige. Tänkte reflektera lite kring de där små söta barnen. Som inte än hunnit få i sig något av mördargenen. Som istället kan leva loppan på Jysk i dryga halvtimmen utan att tröttna.

Jag har aldrig varit mycket för det här att springa i affärer. Snarare har jag vid upprepade tillfällen tipsat klädaffärsinnehavare om att göra ett litet tillflyktshörn för oss som får krupp av att ränna gata upp och gata ner utan något särskilt syfte, bara där för att titta. Några stolar, en kaffekokare och lite tidningar. Är det för mycket begärt?

I takt med att lille Baloo har växt till sig har dock det här shoppandet fått en ny dimension. En positiv sådan, till skillnad från det tidigare surandet jag ägnat mig åt under affärsrännardagarna. En sinnesstämning som snabbt smittat av sig på min livskamrat med en fortsatt grinig dag som oundviklig följd. Nu har jag helt plötsligt en kompis i eländet. Som till på köpet är en mästare på att hitta fler vänner åt oss. Låt vara att de är cirka 28 år yngre än mig.

Vi är kanske inte butiksbiträdenas bästa kunder, men vi har roligt. Trots att timmen fortfarande är tidig har jag och lille Baloo redan haft en röjarskiva på bäddlagret. Han raggade upp en lite äldre tjej och sedan började buslivet. Kurragömma, tjuv och polis, "sitta för många i för liten trädgårdsstol", fotboll och kramkalas.

En varnande röst gnager dock lite långt bak i sågspånsreserven. Den förtäljer att det med ganska stor sannorlikhet gäller att smida medans järnet är varmt. Och det är det inte allt för länge till. Snart ska det väl has märkesjackor, tuffa dyra leksaker och sprillans nya cyklar. Det blir öppet inbördeskrig om ungen/ungarna får gå lottlösa från affären och personlig konkurs om de inte får det. Shoppingturen kommer åter igen att bli ett "lose lose projekt". Kanske kommer jag till och med längta tillbaka till dusterna som bara inbegrep blivande mamma Baloo och undertecknad.

För stunden ämnar jag dock njuta av rådande omständigheter. Kanske blir det till och med en tur till helvetets starkaste utpost imorgon.... IKEA!