Imorgon är det dags för familjen Baloo att äntra portarna till den stora världen. 10.15 skall vi nämligen infinna oss på förskolan den lille och jag, sedan är han för alltid förlorad. Den totala påverkans och fullständiga kontrollens tid är över. Från och med då är det kamratuppfostran som gäller. Troligen kommer den lille att börja få en massa hyss för sig. Förhoppningsvis lär han sig kanske ett och annat vettigt också.

Naturligtvis är man som förälder nervös när helt plötsligt ökända människor ska vara med och dela ansvaret för sin käraste ägodel. Men, det är inte enbart för att det innebär att man själv tappar kontollen. När den lille rackaren hamnar i andras händer innebär det också att man för första gången själv sätts på prov på allvar. Någon annan får möjligheten att utan vår närvaro följa grabben och se resultatet av vårt arbete. Vad vi lyckats åstakomma på de här ett och ett halvt åren. Herr och fru Baloos eventuella brister som uppfostrare och familjeförsörjare kommer att granskas av en hittills okänd jury. Jag är inte helt tillfredsställd med den tanken.

Jag känner tyvärr mig själv ganska väl efter trettio år tillsammans och en inte alls omöjlig utgång är att oron över att ha sitt föräldraskap satt på spel kommer att resultera i ett hänsynslöst fjäskande. Jag kommer att göra allt för att bli den perfekta dagispappan. (Ämnar använda det ordet trots att förskola tydligen är den korrekta benämningen) När det ska utses månadsföräldrar kommer jag ivrigt att kasta mig främst i frontlinjen. Ska det bakas kakor till julavslutningen kommer jag att roffa åt mig uppdraget innan någon annan hinner säga mjuk pepparkaka. Allt jag säger och gör kommer att vara kopplat till det tydliga syftet att bli populär bland fröknarna (för jag antar karlar kommer att lysa med sin frånvaro i dagisbesättningen).

För övrigt är det sorgligt att ordet dagis blivit bannlyst. Låt vara att det kanske inte är det bästa ordet för att korrekt beskriva den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Men, inte mycket annat har en sådan underbar mysstämpel över sig som dagis. Smaka på det och dröm tillbaka så märker ni säkert själva. Förskola känns totalt verklighetsfrämmande för mig. Människan som imorgon staplar in där är en tvärhand hög och har ett IQ som i utveklingsgrad precis överstiger en normalbehåvad hunds. Hur mycket skola är det meningen att han skall utsättas för? Att lära sig att umgås med jämnåriga genom lek, lek och åter lek är väl tanken? Inte att det ska börjas med någon slags undervisning?

Nu ska jag dra mig undan och börja fila på fjäskstrategier. Med lite tur är damen som möter oss över 55 och hempermanentad. Det är nämligen hos kvinnor som träffsäkert målas upp genom sådan beskrivning som jag brukar ha störst framgång.