Redan tidigt i min ungdom insåg jag att det aldrig skulle bli någon hårding av mig. Trots att jag verkligen försökte kunde jag inte tvinga bort det dåliga samvetet efter att ha skjutit luftgevär på stackars oskyldiga små gråsparvar eller fått svenskläraren att springa gråtande ur klassrummet.

Inte sällan har jag tagit till tårarna när saker inte gått min väg eller känts för tilltrasslade. Ibland för att jag tyckt synd om andra. Ibland för att jag tyckt synd om mig själv. Således har jag aldrig varit någon starkare anhängare av det machoideal som förbjuder riktiga män att visa svaghet genom att då och då fälla en tår. Ett riktigt storböl rensar ofta luften och det känns alltid bättre efteråt. Oftast är bölandet så effektivt att själva anledningen till dysterheten verkar trivial endast timmar efter man legat och snyftat i sängen. Till synes helt förtvivlad och nära samanbrott.

Fördelen med den här sortens känsloyttringar är att tidpunkten för dess utbrott så gott som alltid kan kontrolleras. De sker i hemmets lugna vrå. Ibland i ensamhet men ofta i sällskap av någon man litar på. Nackdelen är naturligtvis att det sällan är vidare muntert.

Sedan finns det en annan typ av tårar. De som tränger fram i stunder av total lycka. Ni vet de där små dropparna som rinner utmed kinderna på guldmedaljörer under nationalsången. I alla fall på de som inte lever upp till det där mansidealet...

Någon elitidrottsman blir jag aldrig. I alla fall inte en sådan som får höra naionalsången. Däremot händer det efter grabbens födelse allt oftare att jag gråter av lycka.Till skillnad från den trista gråten, som kommer av sorg och bedrövelse, kan dock inte de här tårarna sparas till senare tillfällen. Mer passande sådana. Istället kommer de när man ser den lille ligga och sussa i sängen. När han pekar på sig själv och säger sitt namn. Utan att protestera för högljutt äter pappas hemgjorda mat eller bara tittar en djupt i ögonen och skrattar. Och de kommer oavsett annan omgivning.

Då känns det som att även jag vunnit högsta vinsten. Som att jag står högst upp på prispallen. Som att jag också vunnit guldmedalj. Visserligen utan nationalsång men istället med något mycket bättre ur högtalarna. "Hej Pappa...."

Och ja. Inskolningen går bra. För bra. Det hade varit småmysigt att i alla fall få känna sig lite saknad och behövd.