Länge sedan jag uppdaterade er kära adsenseklickare om insamlingsläget. Farsan Baloos fattigdomsfond är nu uppe i järva 3 dollars och 20 cent. Mina annonsörer jublar över den ökade trafik som deras reklam på min sida resulterar i. Bidragsorganisationerna står på kö för att skriva kontrakt med mig och ta del av den smaskiga kakan. Jag är inbjuden att rappa på nästa Band Aid gala och imorgon är jag gäst i bingolotto.

Lika länge sedan är det nästan som jag gjorde ett litet nedslag i pappaledighetsträsket. Det känns sorgligt eftersom det är mitt egentliga syfte med hela bloggandet. Någonstans på resan har jag tappat fokus. Nu är det dock dags för en renässans...

På en sida med närbesläktat namn har det diskuterats pappor och våran möjlighet att, under de första sex månaderna, ta ansvar för uppfostran och hushållssysslor samtidigt som vi jobbar. Nu kommer jag kanske trampa på några stackars ömma tår, men jag tycker att hela diskussionen är lite sned.

Vi "moderna" pappor utgår från att en riktig man ska klara den här utmaningen, men jag är mycket osäker. Kanske är det faktiskt så att vi ibland måste prioritera, och att det naturliga då är att även män går ner i tjänst när råkat gått och blivit föräldrar. Att vi inte längre kan gömma oss bakom fortida åskådningar om den familjeförsörjande mannen och att vi pappor lätt kan hamna i en lightversion av det dubbelarbet som kvinnor levt med under andra halvan av 1900 talet, och att detta innebär orimliga krav även för oss.

Att slita hund på jobbet för att skrapa in några extra tusingar till matkassan, samtidigt som vi tar varannat nattpass med lillen, är kanske inte det bästa sättet att visa att vi bryr sig om vår familj. Kanske är det istället att vara hemma så mycket som möjligt, på bekostnad av arbetet. Att stampa upp till bossen och förklara att det i fortsättningen blir tal om att gå ner 20 procent i tjänst för att kunna sluta några timmar tidigare varje dag. Att inte ta det där chefsjobbet eftersom det kräver för mycket resor. Att säga nej när resten av arbetslaget utan knusslande går med på att jobba övertid några helger i månaden. Det är däremot att verkligen bry sig.

Jag inser mitt dilemma. Jag har själv ett jobb som passar sig utmärkt för förälderi och min rättighet att döma andra kan således starkt ifrågasättas. Gött då att jag skriver inkognito, på en opersonlig blogg, och kan skita i dessa taskiga förutsättningar. Omöjligheten att tvingas stå för sina åsikter kan ibland kännas riktigt befriande.

Jag fick aldrig någon magsjuka (peppar peppar) själv, men dock kraftigt magont. En smärta som när slutsignalen gick helt släppte. Efter att ha pinats framför radio västs sändningar från Boltic - Gripen, med hjärtat parkerat i halsgropen, kan jag nu andas ut och i stilla frid läppja på en kopp Löfbergs rättvisemärkta. En rutten säsong är över. Den kunde dock ha fått ett domedagsslut i ikväll. Nu tar vi nya tag nästa år. Mamma Baloo får säga vad hon vill, jag ska in i tusenklubben igen!

Farsor som bloggar, som jag lovat hederligt och stolt att sluta promota, växer nu med lite lägre hastighet än de första hektiska dagarna. Det verkar dock vara ett uppskattat initiativ. Kul att få tjôta lite med andra farsor runt om i landet.

Har svärmor på besök, och det är ibland allt annat än lätt. Hon är världens snällaste människa, men ni pappor vet att relationen till svärmor inte alltid är den lättaste att hantera. Nu ska hon, jag och klena Baloo hänga tillsammans i tre dagar, med den lilles mamma i norsk skidanläggning. Ska bli intressant att se vem som går vem på nerverna.

Hoppas på mindre intetsägande tillskott i farsan Baloos inläggsbank fram emot natten. Tänker fortsätta min totalbojkott av schlemfestivalen och istället rikta all koncentration på att inte rätta arbeten om fattigdom eller skriva omdömen.

Fan, den här bloggen blir inte bättre för varje dag som går. Lovar att försöka skärpa mig. Just nu är jag bara trött på kräks!

Dagens vinnare...
* Ekströms
* Libero
* Ariel

Dagens stora förlorare..
* Soffan
* Fåtöljen
* Humöret

"Den skuld man har till sina föräldrar, betalar man tillbaka till sina barn" har någon klok person skrivit som kommentar till något av mina inlägg. Inatt gjorde jag i så fall en inte helt obetydlig amortering.

Det är svårt med små barn och magsjuka. När första spyan kommer vill jag gärna tro att det är något de ätit, eftersom riktig maginfluensa ju är något man helst undviker. Således är det lätt hänt att de glider ner lite mat när den lille börjar beklaga sig. Det måste ju vara den tomma magen som gör sig gällande. För maginfluensa får det ju bara inte vara...

När ungen bevisat pappa fel, och hulkat till magen verkligen är helt tom, kommer bekymret hur länge man ska vänta innan det går att lura ner lite blåbärssoppa. För tidigt inmundigande och kräkskarusellen börjar om på nytt. För sent och det blir istället hungerilskan som gäckar.

Sedan, när allt som kan ta sig upp är ute, ska allt som kan ta sig ner också göra det. Och det brukar ske med en väldig fart.

Slutligen, när mamma och pappa tror att de kan andas ut. Då kommer den värsta smällen. Man har själv blivit smittad! Igår, och inatt har familjen Baloo tagit sig fram till denna sista punkt på magsjukans agenda. Hoppas för allt i världen att det kan få sluta där!

Samtidigt är relationen till maginfluensa förknippad med någon slags hatkärlek. Visst, det är ingen höjdare för vare sig unge eller förälder. Alla vet ju hur mindre kul det är att spy, och att sitta vak natten igenom för att någon annan gör det är nära besläktat med samma tråkighetskänsla. Men, aldrig känner man väl sig så behövd som när ens lille parvel kräks? Det ska svabbas och torkas. Tröstas och vaggas. Gosas och läsas. Duschas och tvättas. Och man vet att det inte finns någon i hela världen som är bättre på att göra detta för sitt barn än just en själv.

I min ungdom, som i takt med det eskalerande grånande håret känns allt mer avlägsen, var jag av den allmänt vedertagna åsikten att det inte behövdes någon kvinnodag. Och om det promt skulle vigas en hel dag åt kvinnorna torde vi män vara värda samma hedrande. Som mycket annat är det en uppfattning jag senare i livet tvingats revidera.

Om redan grånande trettioåriga män, med akademisk utbildning och begynnade kärlekshandtag tjänat i runda slängar 25 procent mindre än andra grupper i samhället hade jag varit värd en helt egen dag. Eller om vi haft svårare än andra att skaffa jobb. Blivit notoriskt våldtagna i krig. Vägrats utbildning i vissa delar av världen. Könsstympats. Sålts till gråhåriga, trettioåriga kvinnor och utnyttjats som sexslavar. Tvingats göra större delen av hushållsarbetet eller rent av aldrig fått uppleva hårfärgsskiftet eftersom vi var oönskade av våra föräldrar p.g.a. vårt kön.

Exempel på dagar som bör ligga högre upp på allas lista över ifrågasättbara temadagar är, utan inbördes ordning...


Världsmeteorololidagen (23 mars)
Världsskrattdagen (4 maj)
Vänsterhäntas dag (13 augusti)
Kanelbullens dag (4 oktober)
Internationella nalledagen (27 oktober)
Världstoalettdagen (19 november)

Jag har ju tidigare antytt att jag tycker att det är lite svårt att förstå min sons intellektuella potential, om han nu har någon. Barn är i allmänhet är ju rätt kassa på att visa att de greppar något annat än när det ska tuttas eller sovas. Därför känns dagens bokläsningskommunikation som ett stort genombrott.

Jag och lille Baloo satt och förkovrade oss i Majas liv. Sida efter sida med roliga aktiviteter, och när vi kom till Majas bad hände det. Han tittar på badkaret. Tittar på mig. Pekar på badkaret och sätter sedan av mot badrummet. Utanför badrumsdörren stannar han och väntar in sin sega pappa. Väl på plats går han fram och pekar ner i badkaret. Han har berättat för mig att han vill bada.

Det kanske verkar som en trivial händelse men för mig känns det av någon konstig anledning väldigt betydelsefullt. Detta ver egentligen första gången min son verkligen kommunicerade med mig. Visst, det där är inte riktigt sant. Han kommer ju med boken när han vill läsa och bollen när han vill sparka. Men det här var liksom viljeyttrande på en högre nivå. Om än bara en snart fjortonmånaders...

Hör upp gott folk, jag behöver cash. Nu har jag nämligen kommit på vilken typ av riktigt jobb jag skall skaffa mig. Jag ska bli chefredaktör! Var kommer nu detta påhitt ifrån? Jo, idag gick det upp för mig att jag spenderat på tok för lång tid med att svära över att det inte finns tidningar för vettigt folk på landets alla väntrum. Om jag istället för att i irriterat sinnestillstånd, motvilligt, bläddrat igenom Allers, Veckorevyn, Allt om Bilar och tidningen Land, haft en vettig tidning till hands hade jag kanske varit riktigt smart nu. För det blir ju några timmar i väntrum per år, speciellt om man har en liten unge som skall transporteras runt på sjukhus, frissa, tandläkare, bvc m.m.

Tanken är att göra som SJ och ha samma tidning på alla tåg, men med skillnaden att tågvagnarna är väntrum. Väntrumsägarna kommer ju bli överlyckliga när de bara behöver köpa in min tidning och slipper prenumerera på all världens skräp. Annonsörerna kommer att slåss om plats på mittuppslaget, speciellt de som säljer tandkräm, schampo eller plåster.

Jag har till och med bestämt namn på blaskan...

"Vänt bladet?"

Nej, jag kommer inte sätta mina planer i verket, men jag ger mig fan på att nån annan nu snor idén. Glöm då inte var ni såg det först!

Jag har varit ganska noga med att poängtera att en pappa som tar halva ansvaret för hem och barn inte på något vis gör en större prestation än en mamma som gör samma sak. Eller, i alla fall har det aldrig varit min intention att använda bloggen för att förhärliga mina egna, eller någon annan pappas insatser. Det finns dock ett undantag. En detalj som gör att vi farsor faktiskt jobbar lite i motvind. Och som jag tror kan vara en stor orsak till att många pappor resignerar och lämpar över mycket som har med den känslomässiga relationen till barnet att göra till mamman.

Vi pappor måste nämligen förtjäna det lilla barnets kärlek på ett sätt mammor inte behöver. Vi har inga mjölkdepåer att öppna upp så fort den lille slår sig, blir rädd eller bara vanligt hungrig. Till skillnad från fru Folcker har de flesta mammor inte lämnat sina barn många sekunder de första sex månaderna, medan vi farsor bara smitit från jobbet ynka 10 dagar i anslutning till förlossningen. Vill man som pappa ha en chans att närma sig mamma-spädbarnsrelationen får man inte ligga på sofflocket, det gället att kämpa.

Försöka utnyttja varje litet tillfälle att komma nära sitt barn. Ta det där extra nattvaket trots att ögonlocken känns insmorda i karlssons klister. Läsa samma bok om och om igen trots att man numer kan berätta om dess bilder på minst fyra olika språk. Låta morsan slippa ett blöjbyte då och då, trots att det egentligen var hennes tur. Dansa tryckare till smurfhits trots att man aldrig annars dansar nykter, och i synnerhet inte till "saft saft hallonsaft".

Sedan finns det två knep man kan ta till. Det ena är att vara pappaledig så mycket som möjligt. Vid det här laget behöver jag väl inte förklara mer om varför. Det andra är betydligt mer smärtsamt, speciellt för mamman.

Jag gjorde tidigt klart för mamma Baloo att hon inte skulle få ensamrätt på tröstning. På det sättet hoppades jag att den lille skulle få förtroende även för mig. Intellektuellt är morsan med på det men känslomässigt är vi nog fortfarande inte helt överens. Om jag inte ibland tvingat honom ur hennes famn är jag tveksam till att hon frivilligt släppt honom ifrån sig.

Jag kan tänka mig att det här sättet att få in pappan tidigt i den lilles liv är omtvistat och kan verka väldigt cyniskt, men för oss har det fungerat bra. Jämförelsevis tidigt kunde mamma Baloo lämna huset, med mig och den lille kvar däri, utan att protesterna blev för stora. Han har också blivit väldigt duktig på att passas av andra än oss. Att kunna vara för oss själva har varit, och är naturligtvis fortfarande, viktigt för oss och för att det ska kännas bra att lämna minstingen hos främlingar krävs att vi vet att han inte saknar oss för mycket.

Fortfarande är det dock ganska tydligt vem som är nummer ett för unge herr Baloo. När jag varit hemma med honom några dagar är mamma och pappa relativt likställda, kanske till och med lite i min favör. Men när helgen kommer och mamma är mer tillgänglig hamnar jag lätt bland andrahandssorteringen (skadat gods). Och när man gör allt i sin makt för att den lille ska må bra, men han ändå kommer springande till mamma när något gått galet, förstår jag att primitiva känslor lätt kan ta överhanden. Varför ska man som pappa bry sig när det ändå är mamman som är nummer ett?

Intalar man sig inte redan från första början att det här är något naturligt, och att pappans belöning för sitt tålamod kommer senare, är det nog lätt att snart ge upp sina ansträngningar. Och överöser man inte den lille med obesvarad kärlek tidigt i hans/hennes liv finns nog risken att man inte heller gör det när den är besvarad. Och det är en risk jag inte vill ta.

Det vore intressant att höra vad andra föräldrar har för erfarenhet. Hur har ni gjort, eller inte gjort, för att få med pappan i matchen? Är det bara jag som känner så här?