Google

söndag, augusti 19, 2007

En stund av beklagan

Jag minns hur det var månaderna efter att den första ungen föddes. Allt var nytt och spännande. Runt den ständiga tröttheten låg ett skimmer av rosa, mjuka, moln som dämpade de känslomässiga svängningar som sömnlöshet annars brukar ge upphov till. Inskränkningarna i fritiden och det sociala livet var självklart stora, men där fanns ändå möjligheten att förhandla sig iväg på skojigheter om man själv var beredd till eftergifter.

Den här gången har det varit annorlunda. Den nye är självklart underbar och fantastisk på samma sätt som sin bror, men spädbarns utveckling de första månaderna liknar ju väldigt mycket varandra. När första leendet kommer ringer man inte släkten runt för att skryta om att man har fått ett barn som mår gott och skrattar. Istället ler man tillbaka och konstaterar att nu kan lillebror också dra på mungiporna. När bajset helt plötsligt ändrar färg och blir grönt googlar man inte i desperation efter förklaring till den hemska förändringen utan konstaterar lugnt att så blir det efter för mycket sambal i chilin.

Att bli storebror är nog inte heller det lättaste, speciellt inte om man i samma veva tar ett första, något för tidigt, steg in i treårstrotset. Att mamma och pappas tålamod och ork helt plötsligt inte är vad det alldeles nyss var gör det nog inte lättare för den förstfödde. Min plan var att aldrig höja rösten mot mina barn om det inte verkligen är nödvändigt, och speciellt inte i umgänge med andra familjer. Dags att revidera den målsättningen till en något mer realistisk sådan!

Att få vara förälder till två friska och glada barn är självklart fantastiskt. Men, att vara förälder är också att ständigt bli besviken på sig själv. Jag blir besviken på att jag inte utan bitterhet kan ge upp saker jag gillar att göra. Jag blir besviken på att jag inte klarar av att vända andra kinden till när min fru surar en hel dag efter en skitnatt med den lille. Jag blir besviken på att jag inte alltid orkar ha tålamod med storebrors nyfunna egna vilja. Gamla föreställningar om sin egen personlighet och karaktär förintas och byts ut till en betydligt mindre hedersam men mer verklighetsnära självuppfattning.

Den här sommaren har jag haft mitt 23:e sommarlov. Jag minns att jag grät mig till sömns kvällen innan skolstarten i femman, drack gravöl innan universitetsterminerna och de senaste åren deppat tillsammans med min fru innan eleverna kommer i augusti. I år känns det istället som att jag längtar efter att få komma hemifrån. Till ett samanhang där min roll är någon annan än att laga mat, byta blöjor, gunga, trösta och gräva sandkakor.

Nu är stunden av vardagsrealism över och bussen snart framme i Lysekil. Svärmor och fru är hemma med barnen och en weekend i det pubertalas tecken väntar. Troligen kommer det att sluta som det ofta gör när man inte varit i farten på länge, för tidigt och med allehanda krämpor morgonen efter. Jag vet dock att jag kommer vakna upp och längta hem till allt det där jag just beklagat mig över. För det är med livet innan barnen som med studentfester, Göteborgsvarvet, lumpen (för de som inte lämnade in grötrocken efter en månad) och science fictionserien V. Man minns allt det bra och längtar gärna tillbaka.

Vid hett läge ter sig dock inte Gredos på literförpackning, mjölksyran, skjutövningarna eller det gröna blodet så häftigt. Då kan man istället längta efter en kopp te framför Bollibompa, följt av en stilla promenad med barnvagnen och att vara målvakt när treåringens skjuter på mål.

Etiketter:

1 Comments:

Blogger Josef Boberg said...

Hejsan,

Bara ett besöksavtryck...

Ha det...
vännen Josef

2:51 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home