Som den mest hängivne optimistkonsult har jag hittills utan någon som helst rim och reson skanderat ut hur härligt det är med barn. Hur föräldrarskapet förändrat mig på alla de mest sannlösa sätt och hur ofantligt kul allt är. Tjipp, tjo och klackarna i taket. Det här inlägget har alla förutsättningar att ge en helt annan bild av hur det står till. För närvarande en betydligt mer korrekt sådan.

Jag har ingen aning om hur andra föräldrar hanterat situationen vi befinner oss i nu. Om min familj är extra känslig eller om det kanske ska ligga till på det här sättet. Att det ska blir en fullständig chock när nummer tvås jäsningsprocess börjar göra sig påmind.

Första gången vill jag minnas att frugan kämpade sig igenom de första månaderna med ett (visserligen stundom något ansträngt) leende på läpparna. Glädjen inför det som komma skulle var mäktigare än de kväljande illamåendekänslorna och tröttheten. Den här gången ser verkligheten något annorlunda ut. Hon är minst sagt nere för räkning.

För mig är kanske förändringen inte lika fysiskt uppenbar. Hastigt och ju egentligen lustigt har dock min roll förändrats från ganska utvilad och kul farsa till klassisk dubbeljobbande morsa. Trött när vi åker till jobbet, tröttare vid hämtningen på dagis, tröttast framför diskhon och apatisk när den lille somnat.

Samtidigt har jag ju egentligen föga att beklaga mig för. Inget kryp suger näring ur mitt inre. Jag lever inte i en ständig bakfylla. Mina bröst växer kanske men blir snarare slappare och mer kycklingbröstliknande än spända och ömma.

Men innerst inne är jag självklart oerhört glad och tacksam för att mina små är starka och simmar snabbt. Och för att de får jobba i en för dem gynnsam miljö. Jag längtar dock livet ur mig efter den dag hon eller han tittar fram.