Jag har i det här bloggandet återkommande vurmat för dagis och den svenska barnomsorgen. Efter fyra veckors egen erfarenhet av dess effekter på små knattar kan jag inget annat än ytterligare förstärka tonen i hyllningskören.

Min grabb har väl inte direkt tränats i att ta rätt efter sig. Äta med hyfsat borsskick, ställa rätt skorna, plocka in leksaker och liknande trista aktiviteter. Jag glömmer att kolla av sånt och frugan har för länge sedan tröttnat på att ställa i ordning efter mig och ungen. Fyra veckor på dagis har dock börjat förändra hans beteende. Han har blivit lite uppfostrad. Fått hyfs. Socialiserats till att vara något annat än enbart ett bortskämt ensambarn.

Ännu större är förändringen vad gäller snacket. Från att knappt pratat allt strir han nu nästan väl mycket. Alla ord finns kanske inte i någon erkänd ordlista, men man kan gissa sig till det mesta av ljuden. Han försöker kommunicera. Göra sig hörd.

Allt detta kanske hade hänt förr eller senare, med eller utan intryck från andra barn och fröknar. Jag vet inte. Men, det känns som att dagis varit en effektiv katalysator för tempot i utvecklingen. Dagis, eller förskola som man kanske bör kalla det, är en pedagogisk verksamhet. Inte bara en lekplats. Jag tycker att den rollen kommit i skymundan i de senaste månadernas debatt om vårdnadsbidrag i olika former.

På tal om vårdnadsbidrag är det snart inget jag kommer att behöva bry mig om. Lille Baloo har gått sin första golfrunda och han skötte sig bra. Inget gråt och tandagnissel. Inget förstörande av greener. Bra tempo i baksvingen och gott sällskap för pappa. Jag blir besviken om han inte spelat in pappas första miljon före 15 års ålder.