Eftersom farsan Baloo gått i dvala släpps hobbypolitikern Baloo fram i rampljuset.
När jag blev pappa trodde jag att mina barnsliga vänsterfasoner så sakteliga skulle börja luckras upp och ganska snart vara ett minne blott. Att inte känslorna för andras välbefinnande skulle räcka till när fru och barn fått sitt. Att solidariteten helt enkelt skulle stanna inom familjen. Att det skulle bli lättare att blunda för orättvisor och mindre plågsamt att prioritera de egna framför andra. Att jag helt enkelt skulle växa upp och bli en vanlig nyttomaximerande svensk.
Det har visat sig att familjebildandet haft motsatt effekt. När jag nu har som mindre tid än någonsin att engagera mig i annat, är suget som störst. Jag vet inte om det är ett resultat av förtäckt egoism. Att jag vill försöka ge min son bästa möjliga förutsättningar att leva. Och att jag tror att han gör det bäst i en värld som bygger på rättvisa, inte orättvisa.
Helst tolkar jag det dock som ett bevis på att kärleken till sitt eget barn öppnar ögonen för hur andra föräldrar, främmande människor, känner inför sina barn. Att älska sina avkommor mer än något annat är nämligen inte unikt för lönnfeta medelålders män med flyende hårfäste, kombi och spelrättsaktie i den närliggande golfbanan.
Och om även andra människor känner så kanske vi borde sluta göra deras liv surt med språktester, importkvoter, fosforbomber, Guantanamofängelser, sverigedemokrater, minskat bistånd, världsbanksfascism, växthuseffekt och EU:murar...?
När jag blev pappa trodde jag att mina barnsliga vänsterfasoner så sakteliga skulle börja luckras upp och ganska snart vara ett minne blott. Att inte känslorna för andras välbefinnande skulle räcka till när fru och barn fått sitt. Att solidariteten helt enkelt skulle stanna inom familjen. Att det skulle bli lättare att blunda för orättvisor och mindre plågsamt att prioritera de egna framför andra. Att jag helt enkelt skulle växa upp och bli en vanlig nyttomaximerande svensk.
Det har visat sig att familjebildandet haft motsatt effekt. När jag nu har som mindre tid än någonsin att engagera mig i annat, är suget som störst. Jag vet inte om det är ett resultat av förtäckt egoism. Att jag vill försöka ge min son bästa möjliga förutsättningar att leva. Och att jag tror att han gör det bäst i en värld som bygger på rättvisa, inte orättvisa.
Helst tolkar jag det dock som ett bevis på att kärleken till sitt eget barn öppnar ögonen för hur andra föräldrar, främmande människor, känner inför sina barn. Att älska sina avkommor mer än något annat är nämligen inte unikt för lönnfeta medelålders män med flyende hårfäste, kombi och spelrättsaktie i den närliggande golfbanan.
Och om även andra människor känner så kanske vi borde sluta göra deras liv surt med språktester, importkvoter, fosforbomber, Guantanamofängelser, sverigedemokrater, minskat bistånd, världsbanksfascism, växthuseffekt och EU:murar...?
posted by Farsan_Baloo at 11:55 fm
4 Comments:
Som vanligt är du skarpsynt och har så rätt. Ja, i alla fall ur min synvinkel.
Kan bara hålla med föregående talare. Du är klok, du!
// P
Jo, jag är ganska säker på att det är så. Oavsett om barnen är vuxna eller små så vill man som förälder ha "bra", "god" utveckling av samhället. Visst vill vi människor bygga och överlämna ett samhälle som vi tror gagnar de flesta... Eller!!??
Exakt så var det för mig också, innan barnen var jag visserligen medveten men kunde "stänga av". De första åren med barnen var otroligt jobbiga, så fort någon råkade illa ut svämmade det över. Tårarna sprutade och hjärtat värkte. Tror att när man släpper fram kärleken till sitt barn så öppnar man även upp för annat. Tyvärr är det så att man successivt stänger igen i viss mån, för det är stå tufft att ta in all smärta. Sorgligt men sant
Skicka en kommentar
<< Home