Baloo får onda ögat

Tog en tur till stora staden med den förstfödde för att besöka en regnfri simanläggning, dvs en simhall. Min karma måste vara i paritet med utomhushandbollsspelarnas på den dyngblöta konstgräsplanen bredvid för andra badares onda ögon förföljde mig under hela plaskandet.

Vi började starkt med att äntra fel duschrum. Inte damernas (tyvärr) utan en dusch där tydligen bara yngre fick vara. Dvs inga gubbar. De uppretade tonåringarna omdirigerade mig raskt till närliggande sanitetsanläggning där publiken var mer i min ålder.

Väl under duschstrålarna kom nästa klavertramp, men den här gången höll grabben i taktpinnen...

"Pappa, den gubben har en liten snopp!"

Visserligen en korrekt iaktagelse, men just därför extra opassande. Gubben hade en liten snopp och visste nog om det. Han försökte skratta bort det hela och jag gjorde detsamma. Dock utan att övertyga. Jag har hittills inte velat kväva min sons fascination över sin egen snopp, men jag hoppas innerligt att önskan att kommentera andras paket snarast upphör. Annars måste jag kanske vidtaga åtgärder...?

Det tredje, och lyckligtvis sista, onda ögat/ögonkasten för dagen mottogs i barnbassängen. Jag är ingen vän av överdriven försiktighet och så är inte heller min son. När det började springa i hans små ben och bäbisplaskandet inte riktigt räckte för att stilla hans rörelsebehov tog jag till det harmlösa tricket (trodde jag) att kasta honom lite lätt upp i luften och ta emot honom precis innan hans taniga lekamen spräckte ytvattenspänningen. Behandlingen blev inledningvis en stor succé men snart förstod jag att bolltrollandet med min två och ett halvtåring inte mottogs med öppna armar av grannlekandes mammor med barn. Äldre barn!

Om det var för plaskandet, den eventuella risken att mitt barn skulle hamna under vatten någon tiondel av en sekund eller helt enkelt att vi gjorde något de själva inte tordes/orkade/ansåg passande fick jag aldrig utrett. Effekten blev dock den självklara. Min saliga grabb fick göra några extra höga hopp och jag blev något mindre angelägen om att dämpa fallet och de efterföljande plasken.

För att göras en lång historia kort. Att vara småbarnsförälder är att våga ta plats. Att, under förutsättning att det inte fysiskt skadar någon annan, ibland tillåta sig och sitt barn att gå utanför trygghetszonen. Att göra saker som man själv kanske inte skulle göra, men som man vet den lille älskar. Och mest av allt. Att inte avstå från roliga saker bara för att andra kanske anser det opassande.

Det kan vara att låta honom/henne äta med händerna på resturang, springa fritt i tågvagnen, stå på sätet i bussen, sjunga under viktiga politiska möten eller kissa på gatan när man inte hinner undan. Samhället tillhör lika mycket de små som de stora, men ibland måste man göra lite avkall på etiketten för att de ska kunna få glädje av det!