Efter mycket tjatande har jag äntligen fått lite tid framför föräldrarnas dator. Det är uppenbart att även den äldre generationen fastnat i skiten. Upptäcker dock till min fasa att jag inte kommer in på mina egna kommentarer och får dåligt samvete. Tänk om någon begåvad människa trillat hit och skrivit något värt reflektion och respons?

Som förälder lever man dock i ett ständigt dåligt samvete över saker man inte hinner, så jag orkar inte må kass även för denna bristande respekt mot er stackars läsare. Förhoppningsvis kan jag återkomma i ämnet när jag efter helgen kommer tillbaka till hemmaplan.

Dåligt samvete var det ja. Jag ångrar bittert de onda tankar jag tänkt om nyblivna föräldrar för att de helt plötsligt slutar höra av sig, ändrar uppgjorda gemensamma planer i sista sekunden och hela tiden vurmar för snålvarianterna när det skas ut på galej. Det känns som att man blivit världens sämsta kompis sedan familjen utökades och för mig som mest umgås med icke-föräldrar kan det i långa loppet innebära bekymmer.

När jag, någon gång under senvåren, inser att nyårslöftet att börja på en ungdomsbok inte kommer uppfyllas ämnar jag därför ändra det till en mer rimlig och uppnåbar målsättning, att ringa en bortglömd kompis i veckan. Inte sms:a eller skicka mail, utan prata med på riktigt. Kanske gärna träffa personen öga mot öga, i verkliga livet. Men det är överkurs, det finns ju webkamera...

Trots att det snart gått ett dygn vill det dåliga samvetet inte riktigt släppa. Det var naturligtvis aldrig meningen att det skulle gå så fel. Vi skulle bara ner en vända på stan och kolla in klänningläget. Kanske ta oss råd med en billig lunch, men sedan hem och spara pengar framför teven. Tji fick vi...

Jag har aldrig varit vidare välklädd, men som jag sett ut det senaste året är det besynnerligt att inte morsan Baloo sagt upp kontraktet och letat vidare efter ny hane. Det känns bara så fel att lägga pengar på kläder när det är ständig kort om lön på kontot. 1100 spänn för jeans och en skjorta, hur många paket blöjor är det? Ett drygt barnbidrag bara för att jag ska se flashig ut på en 30 års fest. Det är klart att man går runt med en klump i magen efter sådana onödiga utsvävningar.

I vilket fall som helst händer det mycket kul under en shoppingtur. Vi har ganska olika tankar kring det här med att vistas i varma, överfulla, klädaffärer.

Så här brukar det låta när vi handlar till mig.

morsan B: Fan va du ser ut. Nu MÅSTE du köpa lite nya kläder. Kanske med någon nytt spännande färginslag. Som tex vad som helst utom kolsvart?
farsan B: Ok, men du vet vad jag tycker om att shoppa.
morsan B: Sluta klaga björnjävel och kom med nu.
I affären
morsan B: Det här var väl snyggt?
farsan B: Bra, då tar vi det, betalar och drar.
morsan B: Va? Du måste ju prova det fattar du väl!
farsan B: Prova? Du, jag har rationaliserat bort den fasen. Går direkt på det viktiga, köpet.
morsan B: Dumma dig inte nu. jag följer med in.
farsan B: Nej, kan jag inte få prova själv.
morsan B: Sluta tramsa
farsan B: Jaja
morsan B: Blä, det luktar ju fotsvett här, är det du?
farsan B: Men jag sa ju åt dig att stanna utanför. Passar detta eller?
morsan B: Eh, ja men de verkar sitta lite konstigt över...
farsan B: TACK, då tar vi dessa

Tid: 5 minuter.
Surhetsgrad: Minimal
Onödigt velande i massa olika affärer innan man går tillbaka till den första och köper det man provade först: Minimalt

Så här kan det istället gå till när vi handlar till morsan B.

morsan B: FAN, jag har INGET att ha på mig. *inledande snyft, sedan ren och skär ilska*
farsan B: Men älskling, du är ju jättesnygg i det där du har på dig nu.
morsan B: Va? Vet du när jag köpte det här?
farsan B: Ehh, i det var väl i höstas *redan här känner jag vart åt det lutar*
morsan B: I höstas? Det här har jag haft sedan innan vi träffades. Är du blind eller?
farsan B: Oj, men du är ju så snygg i allt. Hur ska jag minnas allt fint du köper? *försöker begränsa skadan*
morsan B: Ge dig, nu åker vi till stan och handlar
farsan B: Vi har lite dåligt ställt just nu. Kanske det är bäst att vänta lite?
morsan B: Då tycker jag att du kan vänta med avgiften till golfklubben.
farsan B: När går bussen?
I affären. Vilken som helst av de 15 jag tvingas runt i
morsan B: Vilken är snyggast av de jag provat nu?
farsan B: Men du. Jag kan inget om kläder. Ta den du gillar bäst.
morsan B: Svara nu!
farsan B: Ok, den bruna.
morsan B: Den bruna? Jag ser ju tjock ut i den.
farsan B: Men ta den andra då?
morsan B: Vadå? Tycker du att jag är tjock?
farsan B: Men nej, det var ju du som sa det?
morsan B: Så du tycker att jag är tjock!
farsan B: NEJ, men jag tycker att den bruna var snyggast.
morsan B: BLABLABLABLABLABLABLABLA.... du tycker att jag är tjock!
farsan B: Men ta båda då så vi kan gå hem!
morsan B: Nej, jag ville mest bara prova. Vi kollar i nästa affär istället.
farsan B: Måste vi...
morsan B: JA!

Tid: 2 timmar och 55 minuter
Surhetsgrad: Maximal
Onödigt velande i massa olika affärer innan man går tillbaka till den första och köper det man provade först: Maximalt

Det är långt från ämnet, och jag utgår från att ingen annan än möjligen bandybloggaren Josephzohn finner något som helst intresse i det. Jag måste ändå skriva ner några rader om det jag bevittnat idag. Ödestiger förlust mot Falun när jag för andra gången i år orkat ta mig de 26 milen till bandyplan. Mitt kära Boltic måste nu överleva ett osäkert kval för att inte hamna i gärdsgårdsserien nästa år.

Hur kan detta vara så viktigt för Baloo? Förklaringen finns här.

Mitt i allt rosenrosa bäbisprat om hur mysigt allt är i den lilla goa familjeidyllen tänker jag bryta av med lite mörkare tankar och funderingar. För visst är det så att det finns baksidor med att ha barn, och att en av dem är hur relationen mellan mamman och pappan förändras. Från att bara haft varandra att rå om är förändringen stor till att lägga all kraft och energi på den lille. Hur detta tar sig uttryck är säkert individuellt, jag ska reflektera lite kring hur det fungerar för oss.

Den största skillnaden är att stubinen blivit kortare, ibland finns den inte alls. Man direktutlöser och sprider till synes omotiverat död och förintelse kring sig. Eftersom den ene inte kan se sin egen roll i vad som tydligen är väldigt upprörande för den andre blir det lätt ett ganska kyligt klimat i det lilla parhuset.

Dessa utbrott är inte regelbundna och oftast kommer de efter att man spenderat en längre tid själv med lille björn. Oavsett hur fantastiskt mysigt man haft det verkar det som att ungen, i det tysta, suger ut positiv energi och ersätter den med aggressioner. När mamma Baloo äntligen dyker upp efter en lång arbetsdag är det som att de här frustrationerna bara måste ut. Här gäller det att snarast hitta en godkänd anledning att få ryta till, och man lyckas nästan alltid...

Det var värre i början, innan båda förstod vad det var som hände. Skulle inte allt vara så där underbart rosenrött nu när man satt en liten unge till världen? Inte är det väl meningen att nyblivna föräldrar ska börja bråka med varandra, när vi knappast gjorde det innan födseln? Det föddes nog en oro hos oss båda huruvida det här egentligen skulle kunna sluta lyckligt, om vi redan efter någon månad gick varandra på nerverna. Och inte blev det bättre av att aldrig få sova ut.

I takt med att erfarenheten av fenomenet blivit större, och vi lärt känna varandras avigsidor bättre, har dock de här korta stunderna av ilska blivit lättare att hantera. Kanske främst för att de är just korta. Ett försmädligt litet leende och ett förlåt senare är allt oftast bra igen. Kanske till och med bättre än innan!

Till övervägande del är livet som nybliven förälder en underbar upplevelse, men jag tror att det kan vara bra att inse att den inte alltid är det, och inte heller måste vara det.

Eller så är detta något som bara händer oss...

Det är med stor glädje jag kan lugna de läsare som i några veckor suttit hemma och oroat sig över vad som egentligen hände med den nyckelknippa som försvann från farsan Baloos vardagsrumsbord. Sent igår kväll, någon gång runt elvatiden, återfanns de nämligen under superkrullmattan. Förövaren har ännu inte erkänt men alla indicier pekar på att det åter igen handlar om husets juvenile återfallsförbrytare "unge herr Baloo".

Åklagarmyndigheten har suttit i samanträde hela natten och alldeles nyss kom deras häktningsbeslut. Den misstänte är på garanterat övertygande skäl misstänkt för nyckeltjyveri och något formellt domstolsförfarande behövs inte. Överåklagare Baloo van der Kvast yrkar på lagens strängaste straff och brottslingen döms mycket riktigt, i en summarisk rättegång, till en vecka utan sylt i gröten. Domstolen meddelar även att de i sann terroristbekämparanda fryser den dömdes tillgångar på livstid samt att de från och med nu själva ämnar disponera den månatliga insättningen från farmor Baloo.

Under åskådarnas spott och spe förs unge herr Baloo in i sitt sovrum där han nu ligger i sin spjälsäng och sonar sitt brott. Låt detta bli en läxa för alla klåfingriga ungar därute. Nyckeltjuveri lönar sig inte!

Ta dig i akt kvinna, den manliga revolutionen har börjat. Vi män har länge härskat i offentligheten, nu skall även den privata sfären bli maskulin. Tiden inne för maktövertagandet och den första striden utkämpas i öppna förskolan.

Nej, inte direkt... Inte alls faktiskt. Efter mitt andra möte med institutionen går det att dra vissa slutsatser.

1. Det är inte bara mitt barn som är kul att umgås med. Även lek med andras ungar kan vara riktigt givande.
2. Mitt eget barn trivs som fisken i vattnet bland alla andra barn.
3. Jag har inget som helst gemensamt med väldigt många människor och öppna förskolebesökarna tillhör ytterligheten av denna majoritet. Kort sagt, jag vet inte vad jag ska prata med dem om. Således blir punkt ett och två helt avgörande för eventuell fortsättning av måndagsbesöken.

Det är på intet sätt så att morsorna inte släpper in mig i gemenskapen eller är annat än väldigt trevliga och tillmötesgående. Jag har bara så svårt att följa med i alla diskussioner om leksaker, blöjor, grannar och tv-program. Mitt i samtalen inser jag att vi pratar om helt olika saker, även fast vi pratar om samma ämne.

Jag varken vill eller orkar gå in på djupet om vilken tröjstorlek som passar en tvåårig tjej bäst eller var man kan hitta de billigaste barnkläderna. Jag vill snarare ifrågasätta varför vissa klädesplagg måste passa enbart på tjejer och huruvida det verkligen är så att det enbart är slutkonsumenten som påverkas av snuskigt billiga byxor. Kanske finns det någonstans i andra änden av produktionskedjan en förlorare...

Mitt i fikat förstår jag vad det är som händer, eller snarare redan hänt. Egentligen borde insikten kommit för länge sedan, men av någon anledning har jag valt att förtränga den. Även om flytten från stor stad till liten stad inte var särskilt lång mätt i antal kilometer var den gigantisk sett till värderingar och kultur.

Snälla, snälla, snälla, missuppfatta mig inte. Jag hävdar inte att jag har rätt och de har fel. Jag menar heller inte att mitt sätt att se på saker är bättre än andras eller att utbildningsnivå är avgörande för en människas värde. Däremot känner man sig lätt väldigt ensam när man är den som inget förstår och som ingen förstår.

Tack mamma Baloo för att du finns...

Och tack gud för att de glömde avsluta sångstunden med "fader vår"

Länklistan åter igen uppdaterad. Skäms inte för att skälla ut mig om du inte finns med, trots att jag gör det hos dig. Enade vi stå, söndrade vi falla...

Sedan bör jag kanske förklara det där med kista...

Nej, jag har inte snickrat ihop hemvisten för mitt förruttnande och utsmyckat vardagsrummet med hemskheten. Det handlar om en helt annan typ av kista, som jag dock inte är säker på att jag vet namnet på. Allmogekista?

Den här kistan har i vilket fall en framskjuten placering i mitt hem. Det är nämligen det enda möblemang jag har bidragit med. Hittade den förrförra sommaren i föräldrarnas stuga på landet och beslöt mig för att släpa hem och restaurera den. Balooklanen var skeptisk och dömde ganska omgående ut mina planer som orealistiska. Till allas förvåning rodde jag dock projektet i hamn och nu står den där, blå och fin.

Jag börjar ana en viss irritation i bloggsamhället över fenomenet "pappabloggare" och att vi lättare får uppmärksamhet över det vi skriver än vad mammorna får (läs exempelvis här). Detta stämmer naturligtvis och jag får be alla som läst det jag plitat ner, och gillat det, om ursäkt. I själva verket är jag en alldaglig jävel och inget att bokmärka. Surfa upp närmaste morsa och låt henne ta min plats i er favoritlista :)

Är du fortfarande kvar? Ok, lova bara att i fortsättning vara mer kritisk och ifrågasättande när du tittar in här. Jag är en s.k. pappabloggare och det är dags att du, och resten av landets alla internetanvändare slutar att stryka oss medhårs. Jag är dessutom en stor fet Björn, så det blir extra skönt att slippa rykta mig!

En annorlunda inledning på dagens blogg kräver ett annorlunda tema på fortsättningen. Så blir dock inte fallet. Jag fortsätter istället att " göra en vansinnigt stor grej över mina ynka månaders föräldraledighet".

Tänker fundera lite över det här med risk och säkerhet i hemmet. Efter lite efterforskningar på nätet har jag klurat ut att hus ska barnsäkras och att det innebär att skruva fast lite barnlås i medicinskåp och liknande tekniska lösningar. Ingenstans hittar jag dock råd för hur man kan ersätta ännu farligare saker, som sängar, stolar, skrivbord, toaletter och kistor.

Finns det något att klättra upp på ska det nämligen klättras. Vår snyltgäst har ett ganska outvecklat säkerhetstänkande och ser inga faror i att hoppa på databordet eller klättra från toalett till handfat. Hur han tar sig upp är oftast höljt i dunkel. Den feedback han får av ett fritt fall ner på golvet ger ingen långvarit effekt. Några tårar och sedan skall han upp igen.

Det här kan tyckas sött och spralligt, men det ger upphov till en eskalerande oro i takt med att han når högre och högre höjder. Varken morsan eller farsan Baloo har några funderingar på att hålla stenkoll på ungen 24 timmar om dygnet, eller sätta honom i koppel bundet till spjälsängen. Detta är, förutom att ta bort allt upp till en och en halv meters höjd, dock det enda som kan tänkas råda bot på problemet.

De råd som nära släktingar med egen barnuppfostranserfarenhet ger oss är att låta grabben ramla och hoppas att han till slut inser det obekväma i att falla. Att falla hör nära samman med att klättra vilket han då skulle sluta med. Ett typiskt farmorråd och kanske orsaken till att farsan Baloo inte är den skarpast slipade kniven i lådan.

Ett annat tips vi fått är att skälla ut knodden när han börjar klättra på omgivningen. Kanske ett bra sätt att få andra ungar på bättre tankar, men ett riktigt sopigt tips för oss. Arga människor är nämligen det roligaste den lille vet.