Hej igen

Utlovade ett litet allvarligare ämne, och här kommer det. Medans roligt oftast är lätt att förmedla är allvarligt oftast svårt. Vi får se hur väl jag lyckas förmedla det jag har på hjärtat.

Med en liten i familjen går allting så fort. Pengarna tar snabbt slut på kontot, beroende på att de är färre i början av månaden och att utgifterna är fler. Utvecklingen går fort eftersom de ena dagen knappt kan krypa, men dagen efter nästan gå. Fortast av allt går dock tiden, de här 13 månaderna har verkligen sprungit fram.

När tempot är högt hinner man sällan ta tid att fundera över hur bra man har det. Troligen kommer man på ålderns höst se tillbaka på den här tiden som den bästa i livet. Det är så synd att man inte hittar redskapen att verkligen njuta av den, jag gör i alla fall inte det.

Istället tenderar jag att ägna de knappa stunderna av eftertanke till negativa tankar. Tankar om vad som inte får hända, snarare än om vad som faktiskt händer. Igår kväll var ett sådant tillfälle.

När barnen va lagda (ok, ett barn och en sambo) hamnade jag i vanlig ordning framför datorn. Det är en kass vana och självklart skulle jag göra bättre i att läsa, städa, titta på stjärnorna och allt det där, men nu gör jag inte det. Slumpsurfade lite utan mål och hamnade till slut på en hyllningssida till ett avlidet barn, och blev kvar där. Överst på sidan stog något i stil med "Sidan handlar om varje förälders värsta mardröm, men min verklighet".

Hur skulle man klara att något hände ens älskade barn. Det krävs ju så lite för att allt man lever för skall vara ett minne blott. En lastbil några decimeter felplacerad på motorvägen, en liten cancercell som börjar växa någonstans i den lilles kropp, eller en narkos som går fel... så är allt förbi.

När mina mor och farföräldrar tog klivet över till den andra sidan blev jag naturligtvis ledsen, men efter att ha gråtit ut ordentligt kändes det ändå ok. De var alla på ålderns höst och hade levt långa och relativt goda liv. Men, hur länge måste man gråta innan ett barn är sörjt? Naturligtvis för alltid.

Det blev således inte mycket till sömn inatt, vilket gav en hel del tid att minnas. Minnas alla gånger man svurit över sina föräldrar när de inte lagt sig platt och låtit mig göra allt jag ville göra, bara för att mina kompisar fick det. Över huvud taget får man efter det egna avlandet mer och mer förståelse, och respekt, för sina föräldrar. Men, med tanke på de dagliga samtalen från mormor och farfar med frågor om lille Baloo är deras tid av oro inte över... och min har bara börjat.

I jämförelse med att leva i mardrömen är naturligtvis rädslan för den ingenting att beklaga sig för. Men, det är en klen tröst när man tänker på hur lätt allt kan gå förlorat.

Idag fyller farsan Baloo en månad och detta är mitt 36e inlägg. Mitt inledande mål var ju att orka med fyra inlägg innan nedläggning, det tycks vara uppnått och mer därtill. Jag började det här bloggandet eftersom jag inte orkade med att genomföra min ursprungliga idé, en pappasida på nätet. Typ detta men kanske med ett annorlunda upplägg och roligare design. Har ju vid återkommande tillfällen den senaste månaden skrivit att vi hemmapappor är hemma för att stanna, och att jag tror att fler och fler kommer inse hur underbart det är att få ta hand om sitt barn "på riktigt". Inte bara borsta tänderna på honom eller henne när man kommer hem från jobbet och sedan säga godnatt.

Jag trodde nog att det skulle finnas fler farsor som bloggar. Visst befarade jag att mammorna även här var i numerärt överläge, men att situationen skulle vara så beklämmande kunde jag inte ana. Min lista på bloglines är full av mammor, men endast två pappor finns representerade. CP pappan, Hemliga pappan. Om någon kan tipsa mig om för mig okända, men intressanta, manliga kollegor är jag ytterst tacksam.

Nu vankas panikstäd innan mamma Baloo kommer hem, annars blir det banning! Återkommer dock snart med betydligt allvarligare saker att dryfta!

Naturligtvis har familjebildandet inneburit en mängd omställningar, vissa mer uppenbara än andra. Dagens blogg ägnas åt en av dessa förändringar, hur man reagerar på saker man ser på tv. Först vill jag bara ge mig själv en välbefogad utskällning för att jag inte på långa vägar hållt mitt "sluta se på tv löfte". Och, jag befarar att tittanden knappast lär minska under de kommande olympiadveckorna. Skäms på dig Baloo!

Så till saken, och saken är baken. Och inte vilka bakar som helst, utan de man dagligen får upptryckta i ansiktet i kanal fems freekshow "Big Brother". Jag är ingen trogen tittare, men det måste erkännas att fjärrisen ibland hamnar utom armlängds avstånd när "Vänner" tar slut. Kombinera det med att min egen bak placerats för djupt i soffan och att fru Baloo sover lika djupt i densamma (soffan alltså) och ni förstår att katastrofen är ett faktum.

Tidigare år har man väl lite smått reagerat över hur lätt folk kastar av sig kläderna inför hundratusentals tv tittare och hur de i det närmaste ohämmat super skallen i bitar. Att könsrollerna programmet förmedlar påminner om 1800 tal och att deltagarna kanske inte är några vidare förebilder för de extatiska fjortisar som skriker ut sitt idoldyrkande på läktarna.

Med en glatt lekandes unge i ett av vardagsrummets ostädade hörn får dock programmet ytterligare en dimension. De här människorna har naturligtvis också en mamma och pappa som älskar dem, precis som vi älskar vår son. Inte lika troligt är väl att de sitter klistrade framför dumburken för att se vad familjens nytända stjärna hittar på för dumheter, men det lär väl hända någon gång.

Hur känns det att se sin stupfulla dotter kasta en glasflaska efter en annan tjej och sedan skalla den kille som försöker lugna henne? Hur känns det att se sin son gå runt inför kamerorna iklädd enbart en strumpa på snoppen. Hur känns det när polarna på jobbet tisslar om att de såg ens älskade avkomma ha sex i teve på bästa sändningstid kvällen innan. Listan på frågor om hur saker känns kan göras lång, men jag tror att min poäng är gjord.

Och hur känner tonårsföräldrar när de ser på detta med sina egna barn... och hur känner barnen.

Jag minns den totala tystanden i familjen Baloos tv soffa när James Bond följde en bikiniprydd dam till sängs någon fredagskväll i slutet av 80 talet. Det här var inget man pratade om och ingen önskade något hellre än att regisören snarast snabbade sig vidare till närmaste biljakt.

Avslutningsvis fastnade jag åter igen framför "Jobba Jämt". Idén om storleksindelade barnklädesaffärer istället för pojk och flickindelade är självklart genialisk.

Tar ett välbehövligt bloggbrake på någon dag. Har nämligen fått tag på det gamla storspelet Colonization och ämnar lägga varje ledig tid på det.

Efter att ha följt CP Pappans reaktioner på Skugges idiotlänk, och hennes oförmåga att inse sitt misstag känns det rätt att avbryta föräldrabloggandet för lite allmäna funderingar kring rätt och fel på Internet. Vilket ansvar har jag egentligen som bloggare inför mina läsare. I Baloos fall känns diskusionen kanske futtig då man väl med rätta kan påstå att jag är relativt marginaliserad, men i takt med bloggandets ökade popularitet har de mest besökta fått ett reellt inflytande. Hemliga Pappan, Robert Laul och Linda Skugge har snart större läsekrets än många etablerade tidningar (ok, kanske en knapp överdrift).

Jag är inte alls insatt i det juridiska läget och vad som gäller för bloggning och exempelvis hets mot folkgrupp. Men, jag kan inte tänka mig annat än att reglerna är desamma som för tidningar. Vad lagtexten säger, och vad vi läsare har för moraliska värderingar behöver dock inte samanfalla. För att inte bloggandet skall urarta till lunarstormnivå tror jag att det är oerhört viktigt att vi regelbunda (ser mig numer som sådan) bloggförfattare gör allt vi kan för att hålla en hög nivå i vårat skrivande OCH läsande. Att vi är försiktiga med personangrepp i inlägg och kommentarer och att vi respekterar våra medmänniskors rätt till en avvikande åsikt än oss själva.

Efter en månads aktivitet är jag förvånad och imponerad över den respons jag fått. Inte att var och varannan besökare knäböjer, prisar mig och lyfter mig mot himmelska höjder, för så är tyvärr inte fallet, utan för att jag inte behövt ta bort en enda oseriös, eller onödigt elak, kommentar. Jag har besökt en hel mängd andra bloggar och detsamma gäller där, med några få undantag.

Vore det inte trevligt om det kunde få fortsätta vara på det sättet?

Tryckfrihet och åsiktsfrihet i all ära. Befarar man att någon kan komma att bli sårad av det man skriver om, eller sättet man skriver det på, så bör man inte publicera det. Det är fullt möjligt att göra sin röst hörd utan personangrepp och utan att medvetet trampa andra på tårna.

Att utgå från sin egen förmåga att hantera personangrepp och sedan anpassa sitt språkbruk efter den nivån fungerar bra i verkliga livet, där man kan ändra sitt bemötande av andra efter hur de reagerar på det man säger, och hur man säger det. I den opersonliga bloggvärlden går det inte att göra på det sättet. Här måste vi ta hänsyn till att alla läsare inte har samma toleransnivå som oss själva. Att andra kan ha varit med om upplevelser som gör att de ser på saker på helt annat sätt än oss och reagerar starkt på något vi kan skämta åt.

Jag menar inte att bloggandet skall vara ett stort kramkalas, en orgie i samtycke eller endast mjuka moln och Philadelfiaost. Jag menar däremot att vi alla har ett ansvar att bevara det positiva bloggklimat som i alla fall jag upplever att vi har. Och Linda, att det minsta vi kan göra för att hålla Hyenorna borta är att inte göra reklam för bloggare som uppenbarligen endast är ute efter att göra sig ett namn genom att trycka ner andra.

Det börjar på allvar höjas röster för att utöka familjen, men jag vet ärligt talat inte vilket ben jag ska stå på. Kommer man någonsin veta när det är dags för att befrukta på nytt, och finns det över huvud taget tillfällen som är bättre eller sämre lämpade än andra? I sann manlig teoretisk tradition skall jag försöka vända ut och in på argumenten. Detta är dock naturligtvis endast ett spel för galleriet eftersom det enligt lika sann kvinnlig praktisk tradition ändå inte kommer vara upp till mig att bestämma. Mitt jobb är att inseminera, absolut inte att på någon rätt tidpunkt insinuera.

Låt mig inleda med det minst problematiska, den ekonomiska aspekten. Det är svårt att förstå varför, men av någon anledning premieras föräldrar som sätter andraserven i spel inom 21 månader efter första barnet. Således har jag drygt ett halvår på mig att prestera, annars rasar föräldrapenningen mot botten. Pengar är inte viktigt och allt det där... men det är det visst!

Nästa variabel värd att begrunda är optimalt avstånd mellan syskon. Enligt vissa smarta barnkännare ska det vara tight mellanrum så att det kan lekas på samma villkor, enligt andra bör man vänta minst tre år för att inte ofördelaktig konkurrens mellan barnen skall uppstå. Här finner den rådvillige inte mycket till hjälp. Både väntan och direkt aktion kan således motiveras med hänvisning till rätt syskonavstånd.

Mitt i alla Baloos domedagsprofetior om smälta isar, religionskrig och västvärldens slutliga nederlag när jag ett fåtal trevliga förhoppningar inför ålderdomen. Jag ser mig omväxlandes golfandes på Agarvekusten, fiskandes i Vänern och whiskeydrickandes i en vadderad gungstol framför lekande barnbarn. Helst skall detta ske innan den redan hårt prövade idrottskroppen gjort sitt och då gäller det nog att inte dra ut för mycket på barnproduktionen. Ett sladdbarn när vi hamnat i medelåldern kan fru Baloo bara drömma om.

Det krävs ingen djupare kunskap i textanalys för att kunna konstatera att jag nog ändå kan tänka mig att fylla på förådet inom inte allt för lång framtid. Jag tar dock gärna min i ämnet ypperligt insatta läsekrets till hjälp. Har jag missat några viktiga aspekter med påfyllandet, och är jag kanske rent utav helt fel ute? Vad kan jag lära av era personliga erfarenheter?

Jag tror att någon, i kommentar till tidigare publicerad text, varit inne på detta men jag behöver fräscha upp minnet. Baloo har ju varit ganska produktiv under den knappa månaden på nätet och jag tycker han kan tillåtas ett visst utrymme att glömma.

Kikar in på bloggtoppen och upptäcker till min fasa att farsan Baloos blog, efter inledande avancemang i listan, nu har planat ut betänkligt. En 347:e plats är inte direkt något man ringer morsan och skryter om. Inte heller att jag, sett till antal besökare, erbjuder ynka en procent av Linda Skugges underhållningsvärde. Siffror som med all tydlighet borde övertyga även den störste optimist om att det är dags att ge upp projektet.

Men, då optimismen inte längre lyckas driva den tunge björnen framåt tar andra krafter över, dumheten! Likt den stympade riddaren i Monty Pythons jakt efter den försvunna gralen vägrar jag erkänna mig förlorad, trots att alla tecken tyder på att den nyss hemlige för alltid krossat mig. Med det gamla gymnasiemantrat "hellre många sidor än bra" i bakhuvudet ger jag mig åter in i kampen om läsarna. Det är inte över förän den feta björnen sjunger...

... Vilket dock skulle innebära att det är just över. Inte ett öga var tort när jag med klar stämma tog jag mig igenom alla öppna förskolans barnvisor. Jag satte de svåra verserna i "en liten båt" och lyckades mirakulöst fingra rätt i "imse vimse spindel". På det hela taget var besöket en stor succé. Fikat var gott, leksakerna många, humöret på lillen på topp och jag var inte ensam Homo sapiens penisus. När gudshyllningen slutligen kom höll vi dock båda tyst och tittade ner i golvet. Jag hade föredragit en förskola i kommunalt regi, men där sådan olönsam verksamhet kan ju inte staten stå för.

Här hade jag tänkt komma med något genomtänkt och välformulerat, högljudda protester från barnsängen ges dock företräde. Lovar bot och bättring till kvällen!

Kort hinner jag dock med en befogad ursäkt till hemlig. Du skriver bra och har kloka värderingar, men jag förstår inte alltid vad som skiljer de få men lyckosamma mot de många utanför rampljuset. Troligen handlar det dock bara om avundsjuka från Baloos sida...

Ett intressant, men vågat, sätt att utröna min sons humör är att försöka pussa honom på munnen. Gapar han och pussar tillbaka är sinnet ljust, gapar han och biter pappas läppar till blodvite uppstår är han inte lika munter.

Dagens ros går till CP-pappan och hans välgrundade ställningstagande i pappablogskriget :) Jag ämnar inte med full kraft gå in i debatten om Hemliga Pappans helgonförklarande. Men, vad som gör honom så speciell har helt gått mig förbi. Tror snarare att det är hans genitalier än eventuella genialitet som gjort honom berömd. Det finns betydligt mer välskrivande damer i blogförsamlingen med både mer att berätta om, och intressantare språk.

Det är dock alltid lättare att beklaga sig över andras skavanker, än att själv prestera något. Jag ska försöka att sälla mig till det fåtal som inte gått i den fällan. Gäller bara att hitta lämpligt ämne att bevisa för CP pappan att han har rätt, och för mig själv att jag gått in i bloggandet av rättmätig anledning. Att jag faktiskt har något viktigt att säga.

Tänker inte snöa in på vad som tydligen verkar vara mest avhandlat av mina författarkollegor på nätet, Muhammed och Anna. Här kommer istället mina fördomsfulla ställningstaganden i kortform.

* När en socialdemokratisk broiler och en anabolastinn vakt anklagar varandra för att fara med osanning kan det vara en klok utgångspunkt att båda har rätt.

* Huruvida det är rätt eller fel att publicera bilder på Muhammed är egalt. Vad värre är att danskarnas syfte med det hela uppfyllts. Ytterligare polarisering mellan VI och DOM. Tryck och åsiktsfihet har inget med det hela att göra. Den allmänna uppfattningen i Norden, att vi är moderna världsmedborgare med överlägsen moral och klanderfria värderingar och att den muslimska världen är ett ruttet bygge av extremism och människoförakt har befästs ytterligare.

Nu till dagens ämne, som dock handlar om imorgon.

Imorgon är det nämligen dags att för första gången på egen hand besöka öppna förskolan, utan mamma Baloo som länk mellan mig och morsmaffian. Jag skulle ljuga om jag påstod att det kommer ske utan en viss nervositet. En nervositet som grundar sig i främst två faktorer.

För det första så är stället fullt av mammor, och endast mammor. De gånger jag varit där med fru Baloo har jag varit ensam hane över 5 år. Min erfarenhet av dessa mammor är att de gärna ser att pappor ägnar tid åt sina barn, men att det till syverne och sist ändå är så att mamman är bättre lämpad att ta hand om de små. Jag vet att detta är en grov generalisering och att det finns mängder av morsor därute som ser sina barns pappor som jämlika uppfostrare. Jag vet dock också att det finns minst lika många med motsatt åsikt.

Min personliga erfarenhet av psykologer är mycket knapp, men positiv. Som en del av mödravårdens utmärkta föräldrautbildning ingick ett psykologbesök. Den tyskättade psykologen fick frågan vilken den nyblivne pappans största svårighet är. Han svarade lite skämtsamt att det är att alltid ha fel. Sedan gav han oss, med lite allvarligare tonläge, rådet att redan då pränta in ett mantra i vårt medvetande. "Det finns inte ett rätt sätt att uppfostra sitt barn, det finns flera. En nybliven pappa måste lära sig att stå på sig och lita på sig själv"

Att både pappa och mamma kommer till den insikten tror jag är nyckeln till ett jämlikt föräldraskap. Att ge mamman tolkningsföreträde i alla frågor gällande barnet/barnen leder på sikt till att pappan tappar lusten att ta ansvar. Får man inte samma rättigheter till barnet är det nog lätt att man inte heller tar på sig samma skyldigheter.

För det andra bävar jag inför en av de stående punkterna på dagordningen, sången. Inte så mycket för "Imse Vimse Spindel", och "I ett hus i skogens slut", men när gänget unisont stämmer upp i "jag vill be till dig, jag vill va hos dig, jag vill lovsjunga ditt namn" ringer varningsklockorna högt i Baloos sekulariserade själ, för det vill jag ju inte alls! Och jag vet inte om jag vill att min son ska vilja det heller...