Kyss mig långsamt farmor, det blev ett femte inlägg. Snett inåt bakåt, Orvar Bergmark klipper till på rullande boll. Passningen levererades på läppen av "Nacka" Skoglund. 3 - 0 till Sverige! Vart gick VM och vilken placering tog det svenska landslaget?

Det är mycket som är konstigt med barn. De gillar att bita på främmande människors tår, bli blåsta i ögonen och de kan tugga glatt på bananskalsstjälk ena stunden men inte äta pappas köttfärssås nästa. Men, det finns något med dem som konfunderar mig sju resor värre. Varför tycker man mer och mer om dem ju mer de förstör?

Dagens ämne ter sig efter den inledningen naturligt. Vad kommer det sig egentligen att pappor förväntas kånka vagn och unge upp för busstrapporna för egen maskin medans bussens samtliga passagerare formligen kastar sig över bussåkande mammor för att bevisa sin bärkraft. Beror det på att vi män helt enkelt anses starka nog att lösa problemet på egen hand, eller handlar det snarare om att man som medpassagerare inte vill inkräkta på den store mannens ego genom att ifrågasätta hans möjlighet att klara biffen själv.

Ok, det var inte alls dagens ämne. Jag stör mig lite, men inte nog för att slösa dyrbart bloggutrymme. Eller, det har ju redan gjort, fast skadan skall inte göras värre......

Ikväll ska det dryftas sex här i farsan Baloos eget finrum på nätet. Nej, det kommer inte bli några detaljerade beskrivningar och nej, jag vill inte att ni skickar några mail där ni berättar vad ni har, eller inte har, på er! Jag vill bara, timmarna innan förlossningens årsdag, summera vilka effekter föräldrarskapet kan ha på samlivet.

För att sex skall kännas meningsfullt känns det som att vissa minimikrav måste vara uppfyllda. För det första ska man inte vara för trött. Man bör ha en promillegräns under 2,0 och ha duschat någon gång det senaste dygnet. Andra personer än de två aktörerna bör inte vara närvarande, eller göra sin närvaro i angränsande rum hörd. Det skall finnas tid för såväl uppvärmning som nedjogg. Naturligtvis är det även till fördel om man är i rätt sinnesstämning. Allt skall till på köpet uppfyllas av båda kombatanterna, samtidigt.

Allvarligt, det gäller fasen att smida medans järnspettet är hett, för det händer inte allt för ofta att möjligheten visar sig. Känns nästan som att Halleys komet kommer oftare än Baloo!

Lösningen då? För en sådan finns det väl? Ser följande telefonsamtal framför mig men känner mig lite tveksam

Svärmor: Hej
Baloo: Hej, det är Baloo
Svärmor: Men, va roligt att DU ringer..... Det brukar ju vara fru björn som ringer, och även det sker allt för sällan. Det har väl inte hänt något? *oro i rösten*
Baloo: Eh, nej... det är liksom snarare det som är problemet.
Svärmor: Va!
Baloo: Ja, det känns som att jag och din dotter har för lite kvalitetstid tillsammans. Vi skulle behöva komma bort lite.
Svärmor: Komma bort? Vad menar du.
Baloo: Alltså, vi behöver lite närhet. Utan babybjörn.
Svärmor:*efter lång tystnad* Jaha
Baloo: Ja, jag menar sex. *darrar på rösten* Eller, att vi inte har det så ofta som jag vill alltså. Eller, jag menar som hon vill... vi vill. Och att du kanske kunde komma till helgen och passa lilla björn? Så att vi kan ha det lite mysigt ihop..... jag och mamma björn alltså. Inte jag och du! Inte för att du inte är mysig alltså, jag menar du är ju snäll och så. *Fan, lägg på nu Baloo och minimera skadan*
Svärmor: Så jag ska åka 60 mil enkel resa för att ni ska ligga med varandra?
Baloo: Nej, men det menar jag ju såklart inte. Vi ska inte bara knu... ha samlag. Eller i alla fall inte bara, vi kanske hinner prata lite med varandra också.... mellan varven alltså.
*klick*
*tut i luren*
*Ridå*

Nej, det måste finnas andra sätt. Mindre utlämnande och mer arvsbehållande. Jag kommer dock ingen vart här ikväll märker jag. Man kanske skulle spendera mer tid masserandes samboaxlar och mindre tid framför datorn?

Då har vi hunnit fram till inlägg nummer fyra. Trogna läsare vet att farsan baloos blog i och med det befinner sig i ett avgörande skede. Kommer det ett inlägg nummer fem finns goda chanser till ett fortsatt cyberliv. Lägger sig istället tystnaden över bloggen självdog björnen efter detta fjärde meddelande, i så fall helt enligt förhandstipsen!

När jag var 18 skrev jag ett brev till mig själv. Naturligtvis finns inget kvar av detta, men jag minns ändå dess budskap. Efter att ha plågat mig igenom en timslång dokumentär om Lundsbergs internatskola lovade jag mig själv att aldrig, under några omständigheter, sätta mina kommande barn där. Jag ansåg uppenbarligen att denna insikt var så viktig att det var bäst att bevara den i text. Någon privatskoleförälder skulle jag minsann aldrig bli, mina avkommor skulle gå i den kommunala skolan och lära sig uppträda som folk!

Självklart var detta en totalt onödig åtgärd då jag varken har, eller någonsin kommer ha, råd att skriva in någon unge där.

Varför berättar jag detta och vad har det med dagens ämne att göra? Inte mycket egentligen, mer än att det är en lustig ironi att jag idag jobbar på en friskola, dock med en helt annan pedagogisk inriktning, och att det kommer att handla om relationen förälder - barn.

Hur gör man för att inte ens barn ska bli en bortskämd skitunge? Och hur undviker man motsatsen, att han inte går runt resten av sitt liv och ber om ursäkt för sin existens? I efterhand tycker jag själv att mina föräldrar gjorde ett ganska gott jobb i att finna en bra avvägning, men jag vill minnas att jag var av en helt annan åsikt för 20 år sedan.

Min pappa ringde aldrig fotbollstränaren och skällde när jag inte fick spela från start. Att "alla andras" pappor köpt ny skateboard för 1200 spänn betydde aldrig att jag per automatik skulle få en för det dubbla. Istället kunde jag gott och väl fortsätta göra mina tricks på platsbrädan från sjuttiotalet med hjul som i bästa fall satt kvar på skateboarden när backen var slut. När mina polare skulle till fjällen och vandra (Hur gamla kan vi ha varit, 15?) och jag glad i hågen kom hem och berättade att jag också skulle med blev jag bryskt avkortad med "Det där kommer inte på tal. Nu diskuterar vi inte det mer. Du är för ung!"

Det handlade inte om att det inte fanns några pengar eller att de tyckte att jag minsann skulle sitta hemma och mata vandrande pinnar dagarna i ända. De tyckte helt enkelt inte att jag behövde det bästa av allt och att vissa saker helt enkelt inte passar sig för en 15 åring. Och därför sa de nej! Gör föräldrar det idag?

Jag är tveksam....... Det är i alla fall inte min erfarenhet från skolan där jag jobbar.

Min son är bara ett år ung, således är det än så länge inte några större svårigheter att sätta gränser. Han får inte äta godis, men det är ganska lättsålt eftersom han inte har en aning om vad godis är. Inte glass heller för den delen. Han får inte heller klättra upp på köksbordet och ramla ner, men det gör han ändå ibland med efterföljande utskällning som följd (Nej då). Han får vara uppe så länge han vill, såvida han inte vill vara det längre än till 20.00. För då åker han i säng vare sig han vill det eller ej, oftast ej!

Vi har helt enkelt ganska bra koll på honom.

När är denna smekmånad över? Hur gamla är barn när de börjar förstå att andra ungar kanske får göra saker de inte får. Att det finns men massa kul därute som mina föräldrar av någon anledning stänger ute mig ifrån. Att den där brocolli och potatisröran på bordet inte är den sista maten som finns på jorden, utan att kylen är full med mycket mer välsmakande livsmedel? Att Krille och Dennis får ha snygga blåa killkläder med stålmannen på när jag går runt i könslöst brunorange?

Jag vet inte när, men hoppas att det dröjer ett bra tag till.......

Tydligen är det fler faktorer än ointresse som ligger bakom de svala reaktionerna på mitt inträde i cybervärlden. Hur skulle jag veta att man måste ändra inställningar för att andra än medlemmar i blogger.com skall få kommentera. Nåväl, nu när det är korrigerat väntar jag mig en veritabel anstormning!

Efter en snabb inventering av befintliga föräldrabloggar känns det faktiskt som att det kan finnas en framtid för Farsan Baloo på nätet. Kanske till och med ett behov! Många föräldrar använder bloggandet som en dagbok där de berättar om sina små underverk. Även om detta kan vara nog så intressant är det inte riktigt vad jag är ute efter. Tar gärna emot tips på bloggare som angriper föräldrarskapet mer generellt. Ambitionen med denna sida är nämligen att göra just det. Inser dock att man lätt hamnar i en enda lång lovsång till sin avkomma.

Dagens, eller i alla fall förmiddagens, ämne blir leksaker i allmänhet och julklappar i synnerhet. Julafton blev som väntat en enda lång orgie i leksaker. Bollar, lego, klossar, dockor och skallror. I all välmening tävlade släkten om att skämma bort den förste i nästa generation och hans föräldrar var inte bättre själva. Om sanningen ska fram var det jag som propsade på att han skulle älska den där fina brandbilen i metall för 600 kronor.

Med facit i hand är det läge för en liten utvärdering. Har de tusentals investerade kronorna gett någon större avkastning i lektid? Svaret är ett rungande sjungande Vi har alla blivit blåsta! etta på leksakstoppen ligger en plastvisp vars ordinarie plats är i kökslådan men som de senaste veckorna vispats över högt och lågt i hela huset. Två kommer ett vikt, sönderbitet, plastlock och på en klar tredje plats flöjten som tillverkats av "disabled people of India" och inhandlats för 25 kronor hos IM. Först på fjärde plats hittar vi skumbollen med klocka i, men i ärlighetens namn är det mest för att jag tillåtits leka med den inomhus!

Kanske kan man visa sin uppskattning för en ettåring på andra sätt än med hårda paket? Jag är inte ute efter att försätta landets alla leksaksaffärer i konkurs, en liten leksak då och då tror jag till och med min grabb hade uppskattat. I tider av makabert överflöd för fåtalet, samtidigt som så många lever i extrem fattigdom, känns det dock ganska uppfriskande att riktigt små barns kärlek fortfarande inte är till salu för annat än tid och omtanke.

En del dagar är längre än andra, den här har varit längst av dem alla. Att sova nu vore klokt, men mitt mål att få fart på den här tillställningen får gå före sådana behov. Morgondagen tillbringas ju i hemmapappans förlovade värld, och den är till och med mindre ansträngande än en dag på jobbet. Vågar inte ens spekulera i hur det skulle vara att ha ett normalt arbete fullt av fysiska ansträngningar.

Gång på gång förvånas jag över att så många farsor avsvär sig sin rätt att vara pappaledigt. Det är ju inte vidare svårt utan kräver egentligen inga förkunskaper. Man får sova mitt på dagen. Tanter ler mot en och man överöses ständigt med beröm för att man mot all förmodan kan få på sin unge en overall utan att hela helvetet behöver bryta loss. Svärmors glädje över att någon äntligen fått ordning på hennes dotter späs på av att man bevisligen kan byta bajsblöjor helt själv, trots att man är född med snopp. (Således kommer hon ännu mer gärna och hälsar på.... vilket faktiskt är bra då hon är god underhållning och gör en fantastisk kålpudding.)

Man får läsa all kul post först, och de dagar brevlådan är tom kan man alltid söka tröst i Glamour eller Days of our lives.

Just ja. Man får även se sitt barn utvecklas från en skrikande klump till något som, med lite god vilja, kan hävdas passa en fotboll. Ett barn som trots att han sitter tryggt i mammans famn sträcker sig efter pappa. Som glatt kommer vinglandes till mötes i farstun och som lika gärna blir tröstad av pappa som mamma när han trillar ner från köksbordet. Ett barn som visserligen fattat att pappa inte har några tuttar, och att det faktum gör honom lite mindre fullkomlig än mamma, men som ändå ter sig mer till honom än till andra män. Såvida de inte har roliga glasögon eller långt skägg såklart.

Den ende som inte är helt nöjd med arrangemanget är barnets mamma...... :)

Är det förresten meningen att man ska göra marknadsföring för sin blog? På kort sikt är det väl ok att bara skriva för sitt eget höga nöje skull, men i längden vore det nog inspirerande att få någon slags feedback på det man värker fram.

Nåväl, detta verkar inte leda annan vart än till sängen. Ett ställe man för övrigt spenderar för lite tid i som förälder, vad gäller fler aktiviteter än sömn.

Jag förväntar mig inte att någon kommer att läsa detta, således inte heller att mina funderingar kommer vara till hjälp för någon. Befarar även att jag inte kommer orka skriva mer än tre fyra inlägg innan orken tryter.

Varför någon skulle vara intresserad av mitt liv som farsa vet jag inte. Men, internet är fullt av så mycket skit att några tecken ytterligare inte kan ses som ett vidare stort övergrepp. Lite kan man väl se det som att jag slår ett slag för oss pappor. Vi är ju annars relativt dåligt representerade på nätet sett till vår numerär.

Jag planerar inte ställa till med någon papparevolution, men kanske kasta en och annan välriktad brandfackla mot det härskande morsväldet. Könsroller är alltid intressanta att diskutera speciellt applicerade på föräldrarskapet. Sällan möter man nämligen på så många föreställningar om hur man förväntas vara som när man är pappaledig. Konstigt ord förresten. Att vara pappaledig borde ju innebära att man är ledig från att vara pappa. Nu är man istället allt annat än ledig och inget annat än pappa!

Min son fyller snart ett. Varför jag inte började med detta tidigare, skrivandet alltså, vet jag inte. Att jag över huvud taget börjat är dock Föräldrar & Barns fel.

Nog för nu, återstår att se om det blir några fler inlägg. Eller om min blogkarriär till och med blir kortare än väntat!