Mycket var så mycket lättare när man var en liten plutt. Vid sjukdom blev man omhändertagen, inte krävd på att fortsätta ta om hand. Det var aldrig för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Världen kändes stor och spännande, inte stor och skrämmande. Sverige slog pyttenationer som Trinidad och Tobago och Vitryssland och "Chips-Anders" Svensson hade ingen livstidsprenumeration på en plats i landslaget.

Vissa saker har dock förbättrats under åren. Ett sådant exempel är förmågan att klara av motgångar och sorg. Det börjar redan märkas på lille Baloo att det där med att inte få sin vilja igenom inte alls uppskattas. Någon sorg vet dock inte om han är kapabel att känna. Det är mest kortare grinperioder som relativt lätt kan avbrytas med en enkel vilseledningsmanöver.

Jag minns en sommar för länge sedan. Kan jag ha varit sju åtta år? Som vanligt spenderade vi hela långa lärarsemestern i stugan hos farmor. Farmor var gammal och grå. Kanske den äldsta människan i världen. I början av sommaren väcktes tanken i min lilla skalle att hon kanske inte skulle leva så mycket längre till. Denna tanke odlades i Baloos primitiva barnhjärna och växte sedemera till en total övertygelse om att hennes dagar var räknade. Min farmor skulle dö, och det snart. Naturligtvis var jag förtvivlad vilket avspeglade sig i sommarhumöret. Jag vet inte om jag var ett udda barn. Jag tror inte det. Små hjärnor kan vara lika bra som stora på att tänka, men de saknar erfarenheten att det mesta ordnar sig.

Igår dog farmor. Nu är jag själv gammal och grå och kan se det humana i det som skedde. Grabben Baloo är för ung för att veta att han haft en gammelfarmor fram till igår och hon förstod aldrig att han existerade.

Om ett gäng somrar kan dock läget ligga annorlunda. Då kanske det är mina eller frugans föräldrar som enligt pojken i princip ligger på sin dödsbädd. Förhoppningsvis blir det då en tröst både för mig och honom att berätta om hur det var med min farmor. Att hon faktiskt levde i 22 år till.

Om någon undrar var jag hållit hus de senaste dagarna är förklaringen starkt kopplad till återkommande toalettbesök och svettiga nätter.

"The night was black was no use holding back
'Cos I just had to see was someone watching me
In the mist dark figures move and twist
Was this all for real or some kind of hell
666 the number of the beast
Hell and fire was spawned to be released"

Många par har en speciell låt. Musik som tar dem tillbaka till ett betydelsefullt tillfälle. En speciell plats, en speciell känsla. Herr och fru Baloo har tyvärr ingen sådan. I alla fall inte vad jag känner till. Jag antar att det inte är något jag bör kontrollera med en rakt ställd fråga. Vissa saker gör jag bäst i att klura ut för egen maskin, för att inte stampa för hårt på hennes ömtåliga tassar.

Grabbens fossingar behöver jag dock inte misshandla. Än så länge har jag nämligen tolkningsföreträde på allt vi eventuellt har gemensamt. Och i mitt hjärta finns en låt som för alltid kommer att leda tankarna till den där förtrollade första natten tillsammans. Platsen är korridorerna på BB och låten är den magnifika "Fear of the dark". Jag ville inte gå och nynna på texten ovan. Det hade känts lite väl magstarkt, även för en obotlig ateist som mig. Därför försökte jag mig på en lugn coverversion av Bruce Dickinssons mästerverk om rädsla för mörkret. Något musikaliskt under blev det nog inte. Men det gör inget. Det räckte med det mänskliga i mina armar.

Varför det blev just "Fear of the dark" vet jag inte. Texten passar inte alls in på hur jag kände mig. Jag var allt annat än rädd. Det är dock inte det viktiga. Det som betyder något är att jag när som helst kan återskapa den där känslan från BB. Känslan av total lycka. Känslan av att allt gått bra och att väntan äntligen var över. Att jag i resten av mitt liv skulle ha något att bry mig om. Att det där krypet som låg i min famn var mitt ansvar. Mitt och den utpumpade morsans.

När det blir aktuellt att välja låt till nästa unge ska jag dock försöka vara lite mer politiskt korrekt. Kanske välja något som är mer allmänt känt. Och som inte anspelar på mörkrets furstes närvaro.

Läsare och fellow föräldrar. Har ni någon låt som bara är er och er avkommas? Som tar er tillbaka till något värt att minnas? Och kanske värt att berättas om? Gör det i så fall gärna.

Så har även Baloo råkat ut för det hårdnande blogklimatet där kommentarerna tenderar att bli mer och mer värderande och personliga. Lyckligtvis råkar det dock vara så att det endast är glada toner som hörs. Rent utav i form av beröm. Jag vill ta tillfället i akt att tacka för de positiva reflektionerna.

Den som varken skriver om mode eller fildelning får finna sig i att föra en obemärkt tillvaro i blogtoppens bottenskikt. Men, uppskattning bör som så mycket annat värderas. Kvalitet går framför kvantitet och en personlig uppskattning är för mig värd mycket mer än hundra anonyma sidvisningar.

Jag önskar att jag hade mer tid att själv sprida glädje bland de bloggar jag faktiskt läser. Lovar att bättra mig och visa när jag varit någonstans. Och gillat det jag läst. Sommartid är dock utetid. Fotbollar ska sparkas. Gräs klippas. Sandlådor våldgästas. Grillar tändas och staket snickras.