Är dubbelt utmanad av två damer. Dora och Andromeda. Eftersom jag tagit för vana att lyda kvinnor antar jag utmaningen. Däremot skickar jag inte vidare eftersom alla redan tycks ha hoppat på det här tåget och att jag inte vill förnedras genom att inte få respons på min utmaning. Man kan säga att jag fegar ur helt enkelt!

Spelregler:Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

Här kommer så mina egenheter utan inbördes rangordning. Vill understryka att jag egentligen inte gillar att alla hela tiden måste lyfta fram hur speciella de är i jämförelse med majoriteten, men nu har jag ju inget val.

1. Jag kan bli jobbigt principfast på fyllan, till mina vänners stora ilska. Det har hänt att jag vägrat följa med in på krogen eftersom resten av gänget velat gå till det ställe jag för flera år sedan blivit nekad att få tillbaka min plats i kön efter att ha tagit en snabb kisspaus. En annan gång sprang jag 200 varv runt en stor villa (1,3 mil) för att bevisa något, vad minns jag inte. Det jag dock vet är att jag inte sett röken av de där 10 utlovade flarrorna rött.

2. Ungdomens förlovade motto, "Gör inte det idag, din mamma kan göra imorgon", är tyvärr något jag tagit med mig upp i vuxen ålder. Oavsett vad det är som måste göra kan jag inte för mitt liv utföra det innan det egentligen är för sent. Men, när det väl egentligen blivit för sent panikfixar jag det och klarar mig ur knipan. Mycket talar dock för att jag väntat på tok för länge med en speciell grej, och att det skrämmande snart kan komma att stå mig dyrt.

3. Jag är en fena på att virka mössor, i alla fall enligt egen utsaga. Långt innan snowboardstjärnorna började med denna något omanliga sysselsättning började jag med mössvirkning, hoppas få ett återfall inom kort så att jag kan skryta med en bild här.

4. För många år, och nästan lika många kilo sedan, slog jag vid upprepade tillfällen en av våra största friidrottsstjärnor i hans paradgren. Senare har han vunnit OS och VM guld i denna idrott, men under några gyllene år var jag hans jämlike. Till hans fördel måste dock nämnas att han för ytterligare något år sedan skruvade en hörna direkt i mål bakom mig. Det minnet svider mer än hans nuvarande framgångar! Tveksamt om detta är en ovana jag HAR, men att ha gjort det tror jag få kan skryta med.

5. Avslutningsvis måste jag väl få med en internet/blogrelaterad egenhet som skiljer mig från mängden. Med risk för att kasta sten i glashus, skita i det blå skåpet och begå interaktivt självmord i ett och samma inlägg måste jag erkänna att jag inte har någon som helst förståelse för hur författare av Skuggetyp kan nå sådan framgång. Att utveckla mer ingående vore att flörta väl mycket med personangreppsbloggning, och det vill jag helst undvika. Till hennes försvar är hon dock helt rätt ute i pigdebatten.

Att bli med knodd har inneburit ett stort antal förändringar i livet. I sann egoblogsanda ska jag försöka lista dessa och även sätta in dem i någon slags rankingsystem. Listor är för övrigt den uttråkades främsta tidsdödare näst att se High Fidelity för åttiofjortonde gången.

På en hedrande femteplats finner vi förändringen från otänksam till eftertänksam. Numer sker nästan ingenting spontant, till både för och nackdel. Man slipper det månadslånga pikandet efter att ha startat storbråkbråk för att hon med körkort inte lovordade idén om att köra han utan till bandymatch i Västerås klockan 08.00 en bakfull annandag. Å andra sidan måste man, efter nedkomsten, säga nej när vännerna från förr ringer en fredageftermiddag och bjuder in till party samma kväll. "Men Baloo, du har väl inte glömt att Anton från bvc-gruppen har ettårsfest ikväll...:"

På fjärde plats, således innebärandes en något större förändring än brist på spontanitet hamnar förändringarna i dygnsrytmen. Mamma baloo hade redan tidigare den fula ovanan att somna tidigt för att även vakna tidigt. Detta gav farsan Baloo utmärkt kvalitetstid framför tv och dator nattetid. Naturligtvis med sen frukost som följd. Sen frukost är dock inget som uppskattas av lilleman, här är det gröt i ottan som gäller. Vän av tradition som jag är anser jag det dock vara slöseri med värdefullt Eurosporttittande att somna före klockan ett, med zombieuppvaknande som naturlig följd 5 timmar senare.

På en hedrande bronsplats placerar sig en förändring som jag tror kan vara karaktärshöjande, men inte alltid så uppmuntrande. En eskalerande känslomässighet. Saker som tidigare på sin höjd endast gett en svag känsla av obehag kan numer locka fram de mest svallande emotioner. Kanske är det guds straff för mannens alla synder att vi får dessa menssymptom efter förlossningen. Ett straff som i så fall bör anses vara tilltaget i underkant. Det behöver inte alls handla om lidande barn eller andra mänskliga trauman. Även personliga motgångar, som tidigare i bästa fall framtvingat ett pannrynk eller två, kan kännas svåra att hantera. Det är precis som att det nu finns större anledning att oroa sig!

God tvåa, slagen med en noslängd, hittar vi C2H5OH. I min födelsetrakt finns substansen främst i form av de två livselexiren hemkört och femdagarsvin, i andra delar av landet intas den i betydligt dyrare kostymer än petflaskor. Min relation till alkoholen har drastiskt förändrats (försämrats?) sedan storken kom till oss. Med ungdomsidrotten som inkörsport, studenttiden som beroendeskapande och de första åren av yrkesarbete som undehållande av beroendet har alkoholen knackat på dörren ofta, troligen allt för ofta. Det är dock inte lika roligt att ha lim under ögonlocken, sågspån i halsen och eter i pannloben när det sker i kombination med skrik, bajs, välling och smurfhits!

Etta på listan, kanske som en effekt av bronsplatsen, är lugnet. Det är en grov underdrift att hävda att jag alltid varit en rätt så överstressad typ. Ibland har det gått till överdrift, vilket både f.d och nuvarande samboenden kan vittna om. Avslappningsövningarna på gympan (ni vet de där "slappna nu av i hela kroppen samtidigt som du tänker på an vit sandstrand") var aldrig något som föll mig väl i smaken. Inte heller själsligt lugn har varit något jag behärskat. Här har stora förändringar skett. Jag vill inte bli översentimental men det sänker sig onekligen en stilla sinnesfrid när man ser sitt barn sussa gott i sängen efter en dag i ständig rörelse. En frid som inte ens Baloos försvar mot djupare funderingar kan stå emot, och jag måste erkänna att jag gillar det.

Fick höra idag att bloggning är det löjligaste som drabbat mänskligheten sedan Tamaguchin. Jag vet inte, men troligen är det inte många distansminuter från sanningen. Försöker att krysta fram något till skrivandets försvar, men inser att jag går förlorande även ur den striden. Istället dras jag med i smutskastandet och utnämner min blog till mer onödig än Aftonbladets papperstidning. Den går i alla fall att nyttja som toapapper!

-Men Baloo, om du nu insett din obetydlighet, varför envisas du med att sitta framför dumburken och fåna dig? Frågar sig vän av ordning. Jag viger onsdagens sista timme åt denna, mycket resonliga, undring. Det måste finnas en, eller gärna fler, anledningar till att så många, sitter så länge och skriver så mycket, för så få.

Låt mig inleda med ett krasst konstaterande om föräldraledighet. Man får ut mycket av att umgås med småkryp, men det innebär knappast någon större intellektuell stimulans. Samtalen vuxen och ettåring emellan når sällan upp i vidare hög standard. Låt mig komma med några exempel på detta

- Ska pappa läsa boken?
*bebis skrattar och fumlar med händerna i något som skulle kunna tolkas som ett handklapp. Pappa tolkar det som ett jakande och kastar upp bebis i knät. 20 sekunder senare sitter pappan med boken i handen, första meningen fortfarande på läpparna men utan unge. Tålamodet tog slut redan vid "Idag ska Maja..."*

- Men bäbis, så du skriker. Är du kanske lite hungrig?
*Pappa värmer i ett huj spagetti och köttfärssås som han sedan med van hand slevar i bäbis. Bäbis skriker ännu högre vilket får pappa att tvivla på det vettiga i matandet. Istället placeras bäbis i sängen från vilken det snart hörs ett vant harklande ljud. I bäbis säng simmar bäbis i spagetti och köttfärssås, nöjd över magsäckens återgång till vanlig storlek. Pappa svär i högan sky men 3 minuter senare sover bäbis sött i pappas säng. Han var tydligen trött och inte hungrig.*

-Bäbis, är det inte fördjävligt det som händer på Guantanamo Bay
*bebis skrattar och fumlar med händerna i något som skulle kunna tolkas som ett handklapp. Lyckligt ovetande om all dynga han ska få höra under sin uppväxt*

Det finns helt enkelt ett uppdämt behov av att få uttrycka sig verbalt och ta del av andras åsikter i frågor som intresserar en. (Vänta nu, är det inte sånt man har sin partner till? Jo.... men efter en lång arbetsdag är en frågvis Baloo inte det som efterfrågas mest) Låt vara att dessa andra är för en själv helt okända människor. Att de är just okända för oss in på nästa anledning att bloggandet är mödan värt.

Anonymt bloggande är till mångt och mycket fritt från personangrepp. Eftersom man inte vet vem personen bakom åsikten är finns det mycket liten möjlighet att lyfta diskussionen till ett personligt plan, och det är skönt! Visst, det finns undantag, men de är förhållandevis få.

Slutligen tror jag att världen, och framför allt den interaktiva världen, är full av människor med författardrömmar men utan verktygen att nå fram med sitt budskap. Bloggen är en lightversion av ett manus. Som inte kostar en krona att trycka och som alltid blir publicerat. Vars innehåll oftast läses av ett fåtal men som med rätt marknadsföring, hårt arbete och en stor dos tur, kan leda hur långt som helst.

Med de utopiska funderingarna kastar jag in handsken för idag, innan det blir imorgon.

Att försöka vara miljövänlig är inte alltid bekvämt. Sopor ska sorteras och lämnas på sin rätta plats. Affären skall nås till fots och innetemperaturen skall helst aldrig överstiga fryspunkten. Allt detta är dock lugna gatan i jämförelse med att lämna bilen hemma och åka tåg ensam med ett litet barn.

Jag har sett att det finns ungar som inte har något emot att sitta still i någon förälders knä i ett gäng timmar, men aldrig upplevt det själv. Här ska det minsann röras på benen från första till sista vagnsrull. Nästa gång ska jag nog se till att boka plats i en sådan där familjevagn. En familj, en vagn!

Nåväl, lämnar järnvägsspåret för den här gången och hoppas att det dröjer länge innan jag tvingas återuppta kontakten. I brist på kunnande om PKK-spåret tänkte jag istället spåna vidare på pappaspåret!

Långhelgen i det förlovade landet gav mig ytterligare vatten på pappaledighetskvarnen. Bebisar mår bra av att inte bara ha mamma runt sig och det visar sig tydligt i kontakten med andra än den egna familjen. Visst, det beror även på barnets personlighet om det klarar att tas hand om av andra än de vanliga, men det underlättar nog att inte bara umgåtts med morsan hela första året!

Budskapet till oss farsor blir allt tydligare. Vi behövs i hemmet och gör alla en otjänst genom att hålla oss på jobbet. Att jobba är dessutom både mer ansträngande och mindre givande än att gå hemma i mysisar och sparka tygboll! Jag har alltid bespottat tanken att föräldraledighet skulle vara lönegrundande men nu börjar jag vackla i min tro. Det känns faktiskt som att man blir en bättre människa av att ta hand om knyttet, och det borde ju avspegla sig i ens arbetsinsats. Förutom möjligen i yrken där det lönar sig att ha skrivit kontakt med djävulen. Exempelvis mäklare, mäklare, mäklare och mäklare!

Efter att ha surfat runt bland nätets lärarbloggare kommer här en kort samanfattning av farsan Baloos tankar om skolan......

Om det är något vi lärare sitter inne med åsikter om är det hur man skall vara som förälder, och hur man definitivt inte skall vara. Således anser jag att skolan är ett ämne som kvalificerar sig för farsan Baloos föräldrablog. Jag vet att ämnesintervallet blir större och större för varje dag som går, men det känns oundvikligt att väva in annat än rena föräldrareflektioner.

Jag tycker att vi är ute på en mycket farlig utbildningsresa. Den tar oss mot tidigare betyg, mindre demokratiska undervisningsmetoder, färre men mer lättvärderliga utvärderingsmetoder och en fortsatt betongklump till kommunalt skolväsende. Humanism och mångfald håller på att ersättas av elitism och enkelspårighet. Det är viktigare att betygen blir rättvist satta och att de främsta eleverna tillåts blomma ut än att alla mår bra i skolan och får en bred utbildning.

För att ytterligare förvärra läget har mitt eget fackförbund, LR, bestämt sig för att gå i bräschen för eländet.

Nej, jag blir bara nedstämd av detta. Fortsättning kanske följer...

Bandyn gick som den gjort de senaste 10 åren, åt fanders!

Åt fanders är det dock inte att hamna i avlastningens förlovade land. Säga vad man vill om att umgås mycket med sitt barn, men det slår inte att inte umgås med honom. Man skulle kanske kunna säga att förhållandet mellan barn och förälder är som relationen mellan muskler och träning. Det slits ner i arbete men byggs upp i vila.

Missuppfatta nu inte, jag gillar min son. Och hans mamma.... allt som oftast. Men, vi båda har nog haft ett uppdämt behov av att vara själva. Hur gör ensamstående mammor med okänd pappa och utan egna föräldrar i livet?

Begreppet "Lattemorsa" (eller möjligen lattemamma) var dagens behållning i Metro. När jag läste artikeln fick jag en numer inte helt ovanlig känsla, jag är ingeg pappa, utan en mamma med snopp! I den feministiska debatten hör man ofta att att kvinnor som vill göra karriär måste sluta vara kvinna och börja vara man. Efter ett halvår som pappaledig är jag beredd att påstå att det motsatta gäller för män som vill trivas under föräldraledigheten.

För att kunna tillgodogöra sig så mycket som möjligt under tiden hemma med mitt barn gör jag helt enkelt bäst i att bli en mamma med snopp.

Mitt barn sover ganska ofta och länge, vilket ger mycket tid till egen konteplation. Vill jag använda televisionen som avkoppling gör jag bäst i att gilla Glamour eller matprogram. Låter jag grabben sova i vagnen samtidigt som jag sörplar en kopp Löfbergs på lokal gör jag det med en Svensk Damtidning eller Allt i hemmet under luppen. På öppna förskolan finns all världens leksaker för de små men inte en enda boll (Finns det en tanke bakom? Är det någon slags mystisk kyrklig pedagogik som förbjuder bollspel?).

Orkar jag mig ner till centrum för att spana in senaste barnklädesmodet kan jag glömma att även hitta något som passar mig i samma affär, där finns nämligen bara damkläder. Leker jag lyxlirare och äter buffé på Warehouse i Nordstan får jag byta blöjor på damtoaletten.

Jag har svåt att förstå hur det kan vara så här i en marknadsekonomi. Är det inte dags att marknaden vaknar upp och inser att det finns pengar att tjäna på oss hemmapappor? Jag har huvudet fullt med goda ideér men tomt på banken. Är du mer kapitalstark än mig är det bara att höra av sig!