Jag var aldrig någon vidare skridskoåkare. Det tog flera år av läderslitning innan fotlederna fattade att skenorna fanns där av en anledning. När kompisarna på isplanen där hemma valde lag blev jag alltid vald som en av de sista. Men det gjorde mig egentligen aldrig något, jag hade andra idrottsliga styrkor. Ändå har bandyn en given plats i mitt hjärta. Historien om hur det gick till när mitt bandyintresse startade är egentligen inte en berättelse om idrott, utan om hur stark en 8 årings beundran av sin far kan vara. Jag hoppas att ni tar er tid att dela mina minnen.

Det hela började under en tid då nöjen var något som ransonerades, och som därför hade ett helt annat värde än idag. Jag hade inga kompisar som åkte till Thailand. När vi jämförde julklappar efter lovet kunde man skryta över en ny bob (Ni andra kalla nog felaktigt farkosten för Snow Racer) eller ett par fräcka, blåa, trickskidor. MP3 spelare, mobiltelefoner eller tv spel visste vi inget om. Inte heller hade vi en aning om att man kunde ha tv på rummet eller hyra stuga i Sälen över sportlovet.

Men det var ju bandy detta skulle handla om...

Bandybesöket inleddes på samma sätt varje gång. Jag vet inte om riktigt vilket pappas syfte var, men han gjorde sig alltid stora besvär för att jag inte skulle veta vad som var i vardande. Han valde olika bilvägar varje gång för att överlista mig, jag skulle inte kunna räkna ut att det var Tingvalla IP som var målet. Varför jag inte lärde mig att genomskåda detta är höljt i dunkel, men jag minns fortfarande den spirande glädjen i kroppen när jag insåg vart det bar hän.

Parkeringen utanför isstadion var full av bilar. Lika delar avgaser och utandningsångor fyllde den iskalla luften. Läktarna var redan fulla och ett förväntansfullt sorl hördes ända ut till insläppskön. Det fanns ingen bättre plats på hela jorden, inget finare paradis för en idrottstokig kille från Karlstad. Som också var tokig i sina pappa...

Från matcherna har jag inte lika starka minnen. Jag kommer ihåg att Boltic oftast vann, och att de gjorde det med stora siffror. Någon Bridholm var omöjlig i målet och en "Pinnen" Ramström var den stora idolen ute på plan. Det var kallt, trångt men hjärtligt. Att få trängas på en fullsatt läktare var mysigt, speciellt som pappa aldrig var mer än metern ifrån. Ett annat minnen är mössor, sett bakifrån och från nära håll. Om man hamnade på de bakre raderna var det nämligen inte alltid sikten var den bästa.

Det hände även att vi gjorde besök i Färjestads ishall, men det var mer sällsynt än bandymatcher. Hockey har alltid varit dyrt i Karlstad. Publiken var mer högljud och jag vet att det ofta gav en ilande huvudvärk som resultat. Mitt starkaste minne var när jag lyckades tappa bort pappa, blev hysterisk, fick hjälp av en snäll gubbe och slutligen mitt namn uppropat av speakern. Efter matchen stog jag i spelargången för att se mina idoler utan hjälm. När domaren kom förbi kände han igen den gråtande ungen från sekretariatet och kastade matchpucken till mig. Det var stort i skolan dagen efter, mycket stort!

Ännu idag händer det att jag bli tårögd när jag tänker på bandymatcherna. Det är mitt finaste minne från barndomen och jag vill så gärna ge min son upplevelser som han också kommer att minnas livet ut. Vilken aktivitet vi gör tillsammans spelar mindre roll.

Bandy är, och kommer alltid att vara, något speciellt för mig. Utan att jag någonsin själv spelat en match. Jag har min far att tacka för det, och avsaknaden av tv spel och datorer.

Nu tar jag en paus från bloggandet några dagar och åker hem till Tingvalla. Killens influensa var bara en vanlig förkylning och jag får äntligen gå på bandy igen. Heja Boltic!

Idag tänkte jag lufta ett problem som jag tror att jag är ganska ensam om i min läsekrets. Visst, det kan hända att någon inbiten fanatiker hittat hit, och fastnat, men i stort känns det som att det kan bli mycket svårt att vinna sympatier med dagens dilemma. Det handlar nämligen om sport!

Jag tror mig ha ganska många egenskaper som i förlängningen kan göra mig till en rätt ok farsa. Till glädje för er läsare har jag inga planer på att sitta och gotta mig i dessa nu. Kastar mig istället direkt in i den blivande "far-son konflikt" som i värsta fall kan komma att bli mitt fall.

När jag tittar på idrott händer det lite då och då att jag blir dum i huvudet, på riktigt! Detta inträffar nästan uteslutande när något av lagen från min hemstad spelar och det hade således inte varit några bekymmer om jag bott kvar där. Nu är det dock så att jag flyttat till ett område där gemene man har helt andra preferenser än mig vad gäller klubbtillhörighet. Jag är i klar minoritet.

Till på köpet har det slumpat sig så att mitt lag och deras lag ofta drabbar samman i viktiga matcher, de senaste åren till min nackdel. Jag har även haft det dåliga omdömet att betala dyra slantar för att få se spektaklet, och vid det senaste tillfället slog det mig som en cementblandare i solar plexus. "Jag kommer kanske aldrig kunna gå på idrott med min son (eller mina blivande söner och döttrar)".

Runt omkring mig satt pappor (nästan uteslutande) med sina söner (nästan uteslutande) och hade det helmysigt med varandra. De två generationerna knöt band som aldrig kommer att lösas upp. Man njöt av galaföreställningen och skrek i kör när hemmalaget gjorde någonting bra på banan.

Men, min son kommer ju att hålla på de elaka. Jag kommer ju att få sitta och hålla masken match efter match om han över huvud taget ska få chansen att gå på levande idrott, och det vill jag ju (inom kort kommer en kärleksförklaring till min pappa och bandy).

När jag lämnade arenan var det i vanlig ordning i frustration. Mitt lag hade gjort en blek insats till alla andras glädje. Det var dock inte det som sved mest. Jag kunde inte släppa den insikt jag kommit till, och kan det fortfarande inte. Jag vet att det gör mig till en dålig pappa, men jag kan helt enkelt inte rå för det.......

Idrotten gör mig korkad!

Uppdatering av otursskörden ( i kombination med glömska) i väntan på nästa ämne i Baloos blog

En unge som för första gången under sin ettåriga livstid sover längre än till 06.00. En glömd "bara för säkerhetsskull" mobilalarminställning igår kväll. En klockradio som trots upprepade försök inte lyckas väcka en annars mycket lättväckt mig, men en annars mer svårväckt sambo.

Rör samman smeten och häll i en sängkamrat som fyller 30 samt en utebliven frukost på sängen. Resultatet av baket är givet, FIASKO! Jag är en mycket dålig människa med en hel del förtroende att ta igen de närmaste veckorna!

Om jag aldrig hörs av mer igen kan det bero på någon av följande två anledningar

1. Att jag masserar fötter, diskar, tvättar och kokar örtte resten av mitt liv.
2. Att jag upptäckt detta!

Det var en gång en kille som hette Murphy. Det är han vi föräldrar har att tacka för all skit som händer våra ungar. Murphy hävdade en gång i urminnes tider att när flera händelser kan inträffa kommer det värsta scenariot att ske. Låt mig komma med några exempel på hur han gjort livet surt för mig.

Står det en kaffekopp fridsamt på tv bordet och bäbis träder in i rummet. Ja, då kan man ge sig blanka fan på att koppen snart ligger på golvet och att dess innehåll blivit jämt fördelad mellan duk, matta och orättade inlämningar.

Är ungen på sämsta humör i anslutning till påklädnad av total vinterbonad kommer man, med all säkerhet, andas välkänd avföringsodör sekunderna efter att andra vanten tvingats på plats. När blöja sedan bytts och overall åter trätts på sitter han snart, nu glatt leende, i närmaste vattenpöl.

Råkar du och din käresta öppna en eller annan box Castillo de Gredos för mycket på fredagskvällen och kanske sysslar med annat än sömn på småtimmarna? Grattis dumskalle! Den morgonen kan du sätta svärmor i pant på att knatten är uppe i ottan, livligare än någonsin.

Skulle det slutligen vara så att du efter månader av hemmapappning äntligen ska få komma hem till polarna i hemstaden och festa loss i dagarna två, med knotten hos farmor, då ska du naturligtvis inte bli det minsta förvånad när influensan knackar på dörren till den lilles nymålade pojkrum.

Tusan vet om inte till och med optimistjollen till farsa, "herr hemlig", håller med mig om att världen inte är uteslutande rosenrosa!

På tal om feminism satt jag tidigare idag på biblan och slöläste Vi föräldrar. Som vanligt pushades vid återkommande tillfällen i tidningen vi pappor att ta större ansvar för våra små älsklingar. Ta ut fler pappadagar o.sv.

Vi föräldrar brukar lite då och då slå ett slag för jämställdhet i hemmet och i arbetslivet. Funderade ett tag på om jag skulle slänga iväg ett mail med lite beröm men det dog ut lite när jag inte kunde bestämma vem på redaktionen mailet skulle adresseras till.

Helena, Isabella, Åsa, Susanne, Mia, Maria, Anna, Katarina, Anna-Maria, Pia eller kanske Ann?

Formgvare Anders och annonsansvarige Hans tror jag inte har så mycket med innehållet att göra.

Små funderingar kring feminism.......

När jag startade det här bloggandet var det ju med ambitionen att inte endast komma med smålustiga referat från min och min sons tid tillsammans, utan även att försöka diskutera föräldrarskapet och könsroller på ett lite högre plan. Man kan knappast säga att jag lyckats med denna strävan, i alla fall inte så här långt.

Därför bestämde jag mig att ägna killens förmiddagssömn åt att begå politiskt självmord, kanske även bloggistiskt sådant, och vädra mina funderingar kring begreppet feminism. Det är ju ganska starkt kopplat till föräldrarskapet och torde således kunna klämmas in i den här bloggens intressesfär.

Precis som för nästan alla män var min första relation med de feministiska ideérna protektionistisk och våldsam. Det handlade självklart inte om fysiskt våld mot de kvinnor som framförde tankarna, men debatten blev ofta högljudd. Precis som nästan lika många män trodde jag alltid att jag gick segrande ur striden..... idag vet jag dock bättre.

Minns inte riktigt när min syn på feminism började förändras. Om det hade med mognad eller inläsning att göra. Kanske är det som med all annan kommunikation mellan mig och kvinnor. Jag sätter mig inledningsvis på tvären för att snart mjukna och slutligen tycka precis som den hona jag nyss avfärdat som helt ute och cyklandes.

Naturligtvis tar den här processen olika lång tid. Att kunna tänka mig Indiskt och inte mitt förstaval kinesiskt brukar gå på några minuter. Att vilja tapetsera om köket tog några veckor. Att bli sambo med min nuvarande tog ett halvår och att inse att jag ville bli pappa den dubbla tiden. Att förstå att jag nog ändå kan tänka mig att gifta mig tog hela mitt liv fram till två veckor sedan. Den gemensamma nämnaren för allt ovan är dock att jag hade fel, och kvinnan rätt.... men att jag i efterhand hävdar att det hela från början var min idé.

Så tillbaka till kampen mellan könen. Självklart skall alla ha samma möjligheter i livet oavsett kön (eller ursprung). Jag förstår inte hur jag någonsin kunnat tycka något annat. Lika självklart är också att om detta inte sker på naturlig väg, och någon sådan utveckling är svår att skönja, måste det ske via lagstiftning.

Är det så att företagschefer per automatik inte anställer kvinnor måste de tvingas att göra det. Får tjejidrotten mindre anslag för sin verksamhet än killidrotten måste kommunerna tvingas till en rättvis fördelning. Tjänar genomsnittskvinnan 25 % mindre än genomsnittsmannen måste lönerna regleras så att rättvisa skipas. O.s.v.

Än så länge inget större övertramp.....

Men, jag tycker även att samma resonemang bör kunna appliceras på föräldraledigheten. "Kan inte var och en få bestämma vad som passar deras familj bäst". Jo, om verkligheten varit en annan hade det naturligtvis varit att föredra. Men, nu är det inte så. Vi pappor smiter undan vårt ansvar för hem och familj och motiverar det med att vi förlorar så mycket i lön eller har så otroligt viktiga jobb att vi inte kan undvaras på arbetsplatsen.

Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter att få jobb och delad föräldraledighet. Alla skulle vara vinnare, mest kanske vi män.

Ber om ursäkt för det seriösa ämnet. Meningen med bloggen är inte att mässa. Lovar att den gamla Baloo snart är tillbaka!

När han först såg henne var det som om hela världen stannade upp. Det var som att alla andra i lokalen försvann. Alla andra utom den där unga, söta, tjejen med det långa blonda håret.

Hon tittade åt hans håll och log. Han kände att det pirrade till i kroppen och han kunde inte hålla leendet borta. Först rörde sig mungiporna lite blygt uppåt men snart kunde han inte låta bli att skratta. Här fanns kanske chansen att få ha lite roligt och då gäller det att inte vara blyg.

Några snabba staplande steg och snart stog han bara någon meter framför den vackra tjejen. Mitt emot henne fanns en ledig stol och efter några sekunders gymnastikövningar satt han ledigt och avslappnat med ryggen mor ryggstödet. Blicken hade han fortfarande fastnaglad i den gudomligt vackra skapelsens ögon.

Hela sällskapet satt nu och log åt honom, till och med grabbarna. De gillade honom tydligen. Trots att han hade svårt att formulera några direkta ord, och att hans gång avslöjat en viss obalans. Här fanns ingen tid att förspilla.

10 meter bort, dold bakom en av biblotekets hyllor, följde pappan sin son med vaksam blick. Spårar man möjligen ett uns av avundsjuka? Bara ett år gammal och redan tjejernas favorit......

Föräldragrupp, öppna förskolan, blöjbyte på minimalistisk kinarestaurangstoalett och nattvak i all ära. Det är på ungens första barnkalas en pappa på allvar får bekänna färg! Här är det säkrast att inte spara på krafterna.

Eftersom jag saknar all form av tekniskt handlag lever jag ständigt med risken att bli överflödig i pappagänget. Blir det stopp i avloppet, vankas det nysättning av takpannor eller ska det byggas en carport vänder man sig inte till mig. Inte ens en simpel fasadpåstrykning eller potatislandsgrävning kan bli aktuell. Jag är helt enkelt lätt utbytbar om någon hjälpsam hobbysnickare skulle flytta till området!

För oss med tummen i knävecken gäller det då att sitta inne med andra färdigheter. Att erbjuda något som andra pappor helst vill slippa undan. Jag har nischat mig mot att vara den ultimata lekpappan. Det var egentligen inget svårt val, eller något val över huvud taget. Snarare handlade det om att vinna eller försvinna. Att långsamt tyna bort och gå en framtid i total ensamhet till mötes, eller att anta utmaningen och förvandla sig till ett saligt konglomerat av olika barngillade egenskaper. Helt enkelt en legobyggande Björne. En smurfhitssjungande teletubbie och en "tittutande" fotbollstränare. Samtidigt....... i fyra timmar!

Många ser nästan religiöst beundrande på händige Harry efter att han både hunnit med att slänga upp ett tjusigt staket OCH dra elen i sommarstugan på semestern. Jag tycker att det är på tiden att även lekpapporna får den respekt vi är värda! Lockpanel och dränering i all ära, men vad vore ett barnkalas utan karusellsnurr, clown och fiskdam?

Hur som helst är jag utpumpad, men glad. Barn är kul och jag tror att jag stärkt min aktier bland grannfamiljerna. Men, säg den lycka som varar för evigt. Snart är det väl nån unge som fyller år igen.........