Google

torsdag, maj 11, 2006

Jag antar att man inte bör dra några slutsatser om det amerikanska folket baserat på ett avsnitt Doktot Phil. Det skiter jag dock i och gör det ändå. Bloggar är till för att användas i generaliserande syfte. Såg i alla fall programmet för första gången idag. Jag har hört att han är stor "over there", och kanske även över här! Stämmer det är läget i världshegemonen allvarligare än vad jag först befarat.

Programmets tema var homosexualitet. Eller snarare huruvida det är möjligt att göra hetros av homos med Guds hjälp eller inte. Ja, ni läste rätt. Rörelsen heter Exodus och består bland annat av 150 präster i USA. Syfte? Att få folk att sluta gaya. För att det är en synd. För att vara goda kristna. Säkert också för att de tycker det är äckligt och konstigt.

Hjärnskrynklarn hade ett antal gäster. Den ena mer rubbad än den andre. Näst värst var två herrar. Båda kristna. Den ene präst, f.d. homosexuell. Den andre troende, "praktiserande" homosexuell. Prällen föreläste om hur Gud kan göra hetros av alla. Att även den mest förstörde kan helas. Bara man gör precis som prästexperterna säger. Den andre berättade med inlevelse om hur han minsann försökt blivit av med sin läggning, som han haft så länge han kan minnas. Men hur han till sin stora förtvivlan inte lyckats. Trots alla böner.

Värst var dock föräldrarna till den 4 årige pojke som var helt förtvivlade över grabbens utveckling. Han lekte bara med "tjejleksaker" och frågade ofta sin mamma varför han blivit en han, och inte en hon, som henne. De var livrädda för att killen, fyraåringen, antingen redan var homosexuell eller inom kort skulle bli det. Bedjande frågade de den allvetande doktorn om det var möjligt att göra något åt saken. Phil kom som tur var med glädjande nyheter. Om hans flickighet inte gått över efter ett halvår skulle han personligen se till att de bästa barnpsykologerna i delstaten blev satta på fallet. Jubel utbröt i publiken. Jag kastade upp och lovade mig själv att aldrig mer slinta på fjärrisen och hamna på tv4 plus. Såvida den inte vankas spansk ligafotboll.

Under hela programmets gång ställdes aldrig den mest naturliga frågan. Varför skall man försöka ändra någons sexualitet? Det kan knappast varit en slump. Sådant pratar man bara inte om. I alla fall inte hos Machomannen Phil.

Min lille son satt bredvid mig och lekte med sin tandborste. Kul leksak (är den maskulin eller feminin?). Varför skulle jag vilja ändra på honom, oavsett vem han blir. Skulle jag komma att tycka mindre om honom om det skulle visa sig vara så att han tänder på grabbar? Tjejer med snopp? Grabbar med snippa? Eller en sliten tresitssoffa i skinn från Ikea? Självklart inte.

Jag har lovat mig själv att inte bli för uppenbart politisk här, men få saker gör mig så äcklad som den amerikanska, kristna, högern och deras sätt att se ner på människor som inte lever upp till de egna normerna. Vi är snabba att döma främmande religioner när de avviker för mycket från vår egen syn på jämlikhet och familjevärderingar. Det finns dock minst lika mycket ruttet i de egna, kristna, leden. Med den stora skillnaden att våra fundamentalister styr världen!

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt för eventuella ideologiska övertramp. Naturligtvis gör kyrkan mycket bra också. Detta är ju knappast den svenska kyrkans hållning. Snarare kan vi glädjas åt en mycket positiv utveckling i riktning mot öppenhet och tolerans i svenska kyrkans syn på homosexuella. Bra!

Lovar att snart återkomma med mer traditionellt Balooskt bloggande.
26 medlemmar i denna omgångs Solidaritetsblogg. 3200 insamlat till Läkare utan gränser. Det finns dock fortfarande möjlighet att hoppa på. The more, the merrier. Vore kul att i alla fall komma upp i samma insamlade summa som förra rundas bidrag till Unicef, 3900. Framför allt efterlyses män i alla former. Tydligen är det motsatta könet mer för att ge. Jag är inte alls förvånad.

tisdag, maj 09, 2006

Vad i hela fridens namn är det man ser i spegeln egentligen? En korpulent gammal gubbe. Eller i alla fall ingen ung sådan. Man undrar ju var det här ska ta vägen. Knappast åt något vackrare håll i alla fall. Hur som helst kan man slå sig i backen på att det kommer att gå i grått. Likt en aggressiv tumör har den gråa fläcken flyttat fram sina positioner. Först omärkbart. Lurpassandes. Millimeter för millimeter i smyg. Sedan eskalerande och nu med stormsteg. Inom kort är mitt råttfärgade rufs ett minne blott. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna det svintot.

Att se äldre ut än vad man är, är inte längre tufft. Och har inte varit så på länge. För 30 åringar finns inget systembolag man får handla på om man bara såg ut som 35. Mig veterligt kommer vi in på krogen överallt. Eller, det har i vilket fall inte med åldern att göra. Man blir inte tuffare i jämnåriga tjejers ögon för att man hävdar sig vara ett gäng år äldre. Det finns inga fördelar att vinna på för tidigt åldrande. Bara grått hår och mer mage.

Är det kanske rent av läge för en toning? Eller är sådant hjälpmedel endast avsett för damer och hippare män? Män som inte plockar svamp eller virkar mössor? Annat folk än plyschpappor? Eller ska man rent utav vara tacksam över att krullet inte trillar av. Även fast det finns tydliga bevis på att hårfästet börjat vandra uppåt. Det är för övrigt det enda på kroppen som inte påverkats av tyngdlagen. Allt annat hänger mer och mer.

Men Baloo. Vad har det här med föräldraledigheten din att göra? Den som hela det här projektet skulle handla om? Undra på att folk vänder sig mot annat håll för underhållning.

Jo, det är kanske lite långsökt. Men det ligger till på följande vis. I planerna för det framtida pappaskapet finns inte utrymme för ytterligare förfall. Jag vill inte bli farsan som ständigt ligger på jäsning framför teven med buken i vädret. Med ett hjärta som förbjuder längre strapatser än till kiosken och tillbaka och knän som inte tillåter mer än 15 minuter vertikalläge innan de ger upp.

Jag vill vara med och göra saker. Gå planlöst in i skogen för att till slut äntligen hitta fram till den där mytomspunna tjärnen som kryllar av abborre. Slå ett frivarv över stängslet och precis hinna in före bränning. I alla fall enligt egen uppfattning. Jag var ju i luften domarn... Spela tennis med lille Baloo och bli obeskrivligt stolt när han för första gången klår sin farsa. Men hålla tyst om det. Grymta om en boll som nog ändå var ute, och att det minsann hade slutat på annat sätt om vi spelat bästa av fem set.

För att allt detta ska bli verklighet krävs dock rättning i ledet! Att det blir ordning på motionerandet. Att äntligen sluta växa i färdriktningen. Att höja tyngdpunkten något. Helt enkelt att trimma den här kroppen till något som orkar hålla igång 15 år till. Och det lär inte ske utan ansträngning.

Passar på att utmana andra föräldrar i samma situation som jag. Som levt det goda livet lite för länge. Som tagit bilen för ofta och valt sallad för sällan. En betydligt jobbigare utmaning än vad ni är vana med. Men kanske den första nyttiga. Klurar någon ut nått kul att ha som gemensamt mål ställer jag osett upp. Oavsett vad det är. Nu ska det fasen bli ordning på torpet!
Siffrorna ljuger inte, tror jag i alla fall. Allt tyder på att farsan Baloos blogg sakta men säkert håller på att självdö. Vecka efter vecka minskar besökarstatistiken. Kanske skulle man börja skriva lite mer om mode. Jag köper ju faktiskt en del kläder. Förra sommaren inhandlade jag exempelvis ett par nya shorts. Hoppas att de håller hela denna sommaren ut. Annars får jag gå i bara kallingarna.

Eller så beror det på vädret. Att bloggläsarna faktiskt inte bara sviker mig, utan även alla andra. Jag skulle föredra den förklaringen. Det är ju bara att se till sitt eget liv den senaste veckan. Utetiden har mångdubblats. Det är som CP-Pappan skriver. Att vara föräldraledig under årets varma månader är fan ingen konst. Det är bara att slänga ut en hink, några spadar och en fotboll. Sedan har traktens ungar att göra hela dagen.

Så, alla jag brukar hänga hos. Jag har inte besökt er på ett tag för att jag gör annat. Utomhus. I den riktiga världen. Den där varma ni vet. Hoppas att det också är därför ni inte hittat till mig.

måndag, maj 08, 2006

Strid för strid går förlorad. Steg för steg flyttar han fram sina positioner, på bekostnad av våra. Vi retirerar och försöker intala oss att det bara handlar om en temporär försämring av läget. Att vi nog ska kunna samla styrkorna igen. Att vi ska kunna slå tillbaka. Få upprättelse.

Innerst inne inser vi dock att varje försök till revanch är döfött. Visst kommer dett att bli tal om en och annan Ardenneroffensiv men i slutändan kommer det med förbannad säkerhet att sluta i bunkern. Kanske inte med pistolen mot tinningen, men i nederlag. Total kapitulation. Slut på föräldrarnas hegemoni. Den vi trott oss haft ända sedan hans födelse, men som egentligen bara varit en chimär. Ett luftslott. Ingenting.

Ok, det hela är något överdramatiserat. Vi är nog fortfarande herre, och dam, över vårt hus. Eller i alla fall över större delen av det. Men, i mångt och mycket stämmer domedagsprofetian ovan. Som förälder ger man ofta upp. Förr eller senare får den lille som han vill. Varför vänta. Varför utsätta sig för gråt och tandagnissel om man på förhand är dömd att förlora?

Låt mig ge ett talande exempel. Och samtidigt berätta lite om ungars tre sätt att kommunicera, varav tala är ett. Lille Baloo har endast lyckats lära sig ett ord. "Kaka". Utbildningen skedde i farmors regi, ovetande för oss, och han använder gärna ordet grammatiskt felaktigt. Inte som ett substantiv. Ord på ting. Som boll och ring. Utan som ett verb. Något man kan göra. T.ex. se och höra... och äta. Kaka! När han säger kaka innebär det äta kaka nu. Inte snart. Inte om 10 sekunder. Utan nu. På momangen!

Vi försöker med något i stil med "Nej min vän. Här skall inget sockerberoende gödas. Du får allt nöja dig med en banan, eller kanske till och med lite riven morot". Allt till ingen nytta. I 120 fram till skafferiet för att visa prov på nästa form av kommunikation. Likt Napoleon på krigsstigen, med Ryssland i åtanke, pekar han med hela handen mot sitt byte. Han vet var kakorna finns, och nu blir det för hans föräldrar att i rask takt plocka fram dem. Annars tvingas han ta till det sista knepet. Den ultimata stridstaktiken. Skriket.

Och eftersom vi oftast beslutar oss för att stånga oss blodiga och till sista blodsdroppen mana till försiktighet med de snabba kolhydraterna gör han just det. Skriker. Högt. Och snart är segern hans, och kakan i hamn. Försiktigt placerad i munnen, med ett smil på läpparna som är omöjligt att misstolka för förlorarna. "Där fick ni. Jag gör som jag vill, och ni också". Vi har backat ytterligare några steg och han klivit djupare in i fiendens territorie. Vi försöker intala oss att detta var sista gången, han vet att det bara var början. Gångerna kommer att bli fler och eftergifterna större. Vänta bara!

Ok, fortfarande något överdramatiserat. Så här lätt ger vi faktiskt inte upp. Även om vi ibland önskar att vi gjorde det. Våra ambitioner att vara goda föräldrar sträcker sig längre än att ge vika för lite gnäll. Men, det har inte blivit riktigt som vi först tänkte oss. Det handlar inte om det moraliska förfall som påstås ovan men det är samtidigt omöjligt att hålla så hårt på reglerna som vi initialt planerat göra.

Jag tittar inte längre snett på föräldrar som ger vika på Ica, med ungen förlika, låter honom lite glass snika, för att slippa höra honom skrika. Eller henne. Jag dömer inte heller längre föräldrar som låter sina barna pimpla saft dagarna i ända. Eller stoppar ner några glasyrdrypande wienerbröd i picknickkorgen. Jag ger inte föräldrar som går med ungarna till McDonalds förebrående blickar. Jag håller mig dock borta själv, än så länge.

Man anpassar sig till omvärlden. Får andra äta glass blir det ohållbart i längden att vägra. Får andra chips på kalas kan vi inte säga nej. Får andra...

Någonstans i bakhuvudet ringer en klocka. Det där med vad alla andra får är ju den hårt hållne ungens bästa knep för att få sin vilja igenom. "Alla andra får ju...". Nu behöver han inte ens säga det själv. Vi gör det åt honom. Hur i helsike ska det sluta när han skaffat sig större ordförråd än bara "kaka"?

söndag, maj 07, 2006

Även om det blir längre och längre sedan minns jag den fortfarande. Ungdomsförälskelsen. De där första gångerna när det nästan gjorde mer ont än var behagligt. Känslorna satt inte i hjärtat, som de för fru Baloo gör nu, utan i magen.

Åren som gått, och den förslappade livsstil som vuxenvärlden innebär, har ökat magens omfång, vilket innebär mer utrymme för känslor i magen. Nu finns dock inget att fylla den med. Livets svängningar har dämpats. Upp är visserligen fortfarande upp, men inte lika euforiskt som då. Ner är fortfarande ner, men avgrunden känns inte längre bottenlös. Livets erfarenheter har lärt en att även den högsta topp så småningen kapas, och att livet faktiskt inte alls tar slut, trots att det ibland känns så när allt tycks falla ihop runt en. Hjärnan har tämjt hjärtat och magen har blivit en passiv, svällande, åskådare.

Men, när lille Baloo kom till världen förändrades förutsättningarna dramatiskt. Magen vaknade till liv och fann sig åter i händelsernas centrum. Grabben lämnade sin mammas mage, och tog omedelbart plats i min. Det jag, troligen med tveksam framgång försöker få fram, är att förälderns kärlek till sitt barn påminner mycket om ungdomsförälskelsen, i alla fall för mig. Den är ständigt närvarande. Påträngande. Akut. Omöjlig att koppla bort, oavsett var man befinner sig någonstans. Det brinner till i mellangärdet mär man är barnlös ute på galej och hör ett skrikande barn. Instinktivt ser man sig om efter den lille när andra barns öden, mindre lyckosamma sådana, behandlas på tv eller i tidningar. Man vill alltid ha honom hos sig. Beskydda honom. Och det är en känsla som sitter i magen, inte i hjärtat. Jag skriver detta på tåget mellan Stockholm och Göteborg och bakom mig sitter en mamma och hennes dotter. När jag ser dem tillsammans blir jag glad, men samtidigt hugger det till i magen. Var är min lille? Och varför är jag inte hos honom?

Jag undrar om känslorna mellan förälder och barn går samma öde till mötes som de mellan förälskade ungdomar. Flyttas de upp till hjärtat och blir mer kontrollerbara? Utjämnade? Förutsägbara? Tråkiga? Eller finns de egna barnen för alltid där det gör som godast, och ondast? I magen! Jag hoppas det. Jag hoppas att föräldrarskapet för all framtid får vara en injektion. Både upp och nedåttjack, men i det långa loppet mer skratt än gråt. Att lille Baloo aldrig lämnar magen, och att han snart får sällskap där nere...