Blev det här föräldrandet som du tänkt dig? Känner du dig lurad på konfekten eller är det snarare så att barnuppfostrandet passar dig bättre än förväntat? Farsan Baloo ger dig nu chansen att vädra dina funderingar. Nedan följer min egen största besvikelse och största positiva överaskning med att bli med unge. Det hade varit käckt att få förkovra mig i andras erfarenheter. Så hoppa på tåget vetja!

Den största besvikelsen jag upplevt under de här 18 månaderna är utan tvekan det totala moraliska förfall som skett på födofronten. Jag och frugan hade fantastiskt höga förväntningar på oss själva. Vi skulle minsann inte göda någon blivande biggest looser. Här skulle frukt och grönt bli det enda smaskiga i lillens liv. Snask, läskeblask och maryland cookies skulle inte komma inanför hemmets väggar. Och själva skulle vi visa gott föredöme genom en markant viktminskning och födoomläggning.

Semper och Hipp var det inte tal om inledningsvis. Så länge modersmjölken var det enda ungen behövde stod löftena om egentillverkad barnmat som spön i backen. Vi svor oss fria från multinationella företag som tjänar storkovan på stressade barnfamiljers okunskap och tidsbrist. Själv är bäste dräng och hur svårt kan det vara att koka potatismos och koka lite kyckling några gånger i veckan, varvat med morotspure och kokt fisk?

Inget blev som vi tänkt oss. Det kändes nästan omöjligt redan från första början. Burkmaten var godare. På varje kalas bjöds det onyttigheter. Vissa stunder krävde mariekex för att mamma och pappa skulle få lite lugn och ro. Det fanns en uppsjö undanflykter för varje tillfälle att frångå ambitionen. Efter ett hundratal "det här är verkligen sista gången" har vi nog gett upp nu. Killen rör sig mycket och gillar ju frukt också. Och i värsta fall kommer det ju nya tänder om några år...

De saker som överaskat mig positivt är många fler. Högt upp på listan kommer naturligtvis att en käft som mest liknade Muncks "Skriet" numera ser normal ut. I samma division spelar hans första golfsving redan vid ett års ålder och att han varit ett utmärkt redskap för att komma i kontakt med tjejer på offentliga platser som bibliotek och sjukhus.

Ligaetta, högst upp på prispallen, först, störst och bäst är dock min förvåning över hur givande även mycket små människor kan vara. Om sanningen skall fram, och det ska den kanske i ett sånt här samanhang, var min erfarenhet av bebisar mycket liten innan min egen tittade ut. Jag har faktiskt inte reflekterat över det förr men frågan är om jag ens hållit en i min famn tidigare. Jag blir nästan lite skraj när jag tänker på det. Hur vågade någon skaffa barn med en sådan total novis på området? Skall ställa frugan till svars för detta oförstånd vid senare tillfälle.

Nåväl. Ett fåtal läsare känner mig privat och det är kanske inte som lugn och harmonisk familjeförsörjare jag oftast beskrivs. Snarare kan det nog vara så att vissa förvånats över hur lätt jag acklimatiserat mig till det relativt lugna liv som det innebär att vara förälder. Man kan nog utan att överdriva kalla det för något av en lunk. En lunk som till mångt och mycket kräver en viss harmoni och stillhet. Något jag i alla tider haft för lite av.

Med grabben har det dock inte varit svårt att koppla av, utan att det för den saken skull blivit trist och uttråkande. Även de mest händelsefattiga dagar har känts givande. Även fast man egentligen inte presterat något har det känts som att man gjort mycket för honom. Genom att bara vara där. Finnas till hands.


Så. Vad har förvånat er mest med föräldraskapet? Meddela mig gärna om någon bestämmer sig för att anta utmaningen.

Oavsett övrig politisk åskådning torde alla läger vara överens om att den 11 september 2001 var en fruktansvärd dag i mänsklighetens historia. Att tiga still och inget göra när oskyldiga drabbas av död och förintelse duger inte. Här gäller det att slå till hårt mot roten till det onda. Så att det inte tillåts hända igen.

Men det gjorde det... Faktiskt redan så snart som den 12:e september. Och sedan igen den 13:e. Och 14:e. Och 15:e. Det är omöjligt att förstå men det händer faktiskt till och med än idag. Och troligen imorgon. Och imorgon!

Jag syftar naturligtvis på de ca 17000 OSKYLDIGA barn som enligt FN dör varje dag i fattigdom och svält. Barn som är lika oskyldiga som mitt... och som ditt. Barn som inget annat galet gjort än att välja fel föräldrar. Föräldrar som visserligen inte har några arbetsgivaravgifter att ondgöra sig över. Eller fastighetsskatter. Och som skulle vara överlyckliga om de ägde en bil att betala trängselskatt för. Men som på kvällningen måste leva med oron att deras barn kanske aldrig vaknar mer.

Idag sörjer många de mördade i World Trade centre och andra de mördade i Pinochets amerikafinansierade militärkupp i Chile 1973. Många svenskar sörjer Anna Lindh som mördades den 11 september 2003. Allt detta är naturligtvis värt en extra eftertanke och respekt, men står sig inte såväl amerikanska affärsmän, chilenska kommunister och svenska utrikesministrar sig slätt mot svälten och fattigdomens offer?