Det här är inlägget jag aldrig trodde mig kapabel att skriva. Ämnet är städning och jag är mot all förmodan inte den vars ordningssinne ifrågasätts, utan istället den som i vredesmod beklagar sig över stöket. Nuvarande, och i ännu större utsträckning tidigare, samboende brukar spy galla över min totala avsaknad av tarättegenskap men nu är det banne mig min tur.

Råkade komma i close encounter med dammsugaren igår och det var då insikten slog mig. Vi bor i ett äckelhus, där kladd, damm, smulor och halväten mat får härska fritt. Hur jag kan ha missat att märka detta tidigare kan diskuteras, men inte idag.

Jag förstår inte hur andra barnfamiljer kan ha det så städat och fint. Vad är det för folk som går och städar undan efter ungarna så fort något råkar släppas ner på det nybonade golvet? Curlingföräldrer har fått en ny innebörd. Man kan inte bara sopa framför, utan även bakom sina kids! När jag tog klivet in i det här föräldrandet var planen att inte sopa alls, en taktik vars resultat socialstyrelsen troligen inte skulle tycka vidare mycket om. Eller de där engelska städtanterna som florerar i c-kanals lokalvårardokusåpa.

Nej, nu krävs nog lite räfst och reduktion även i familjen Baloos städled. Kommenderar ut mig själv på golvet med mopp, Ajax, pösiga och urtvättade rosa mysbyxor och ett stort smile på läpparna. Ett års bäbisvidrigheter skall plånas ut. Det lär kräva sin man... och kvinna!

Avstämningsdags för det nyårslöfte ingen annan känner till att jag har. Och med tanke på att inget hänt är kanske det bara bra. Tidigare år har jag lyckats relativt väl med mina föresatser, men i år tycks måluppfyllelsen avlägsen. Det tycks också som att Baloo blivit tjock :(

Eftersom jag trots detta är vid gott mod, och har umgåtts någon halvtimme med krakel spektakel och kusin vitamin, kommer nuläget på vers!

Lennart Hellsing är kul, en skojfrisk filur.
Som roar med rim, i stim.
Jag gillar hans stil, att locka till smil
Det håller knoppen i trim.

Krävs det en tok, för att skriva en bok
för knatte och barnslig pappa.
Då kan också jag, kanske en dag
Få något förlag att nappa.

Att skriva för små, kan ni förstå
Tror jag mig länge ha kunnat.
Men att till slut, nått eget ge ut,
Tänk, det är få förunnat.

När klockan är slagen, den sista dagen
Man skålar och skjuter från höften.
För chips sätta stopp, eller halvmarelopp
De mest galna nyårslöften.

Men, ni förstår, nu i år
Jag äntligen något vill bliva
Istället för banta, och runt götet ranta
En bok för barn jag vill skriva.

Så, efter denna fest, som författartest
om lillen jag började blogga
Men någon bok blev det ej, fast mera av mej
Det hade vart bättre att jogga

NEJNEJNEJNEJ, den här bloggen är inget försök att glänsa för nån förlagsgubbe någonstans. Jag vill skriva en bok för ungdomar, inte föräldrar. Men bloggandet har blivit lite för kul, och det inverkar hämmande på mitt nyårslöfte :)

Det har onekligen varit dryga tre dagar av nya erfarenheter. Visserligen ruttna sådana, men kanske ändå lärorika. Ibland kan det nog vara bra att vakna upp ur föräldraidyllen och inse att det inte alltid är så fantastiskt puttiluttigt att vara pappa, eller mamma. Som jag varit inne på tidigare kan barn locka fram något hemskt inom en. Att de man älskar mest, också är de som senare i livet kan såra mest, blir lättare och lättare att förstå.

När man själv är trött känns det nämligen som att ungen på flit somnar extra sent på kvällen. Krånglar extra mycket med maten. Bajsar extra kladdigt. Skriker extra högt. Stökar ner extra mycket. Spyr extra mycket blåbärssoppa på soffan. Stänger av teven extra exakt när sporten börjar. O.s.v. in absurdum.

Det är som att den lille har en hemlig agenda att göra livet så surt som möjligt för pappa. Så är det naturligtvis inte. Snarare är det ett tydligt bevis på att den viktigaste egenskapen vi föräldrar behöver besitta är tålamod. Har man bara tålamod löser sig det mesta. Har man bara tålamod med den lille blir de flesta problem väldigt små. Då och då händer det dock att man helt enkelt inte orkar, och då går det lätt åt helvete.

Jag är säker på att jag aldrig skulle kunna bli så desperat att jag slänger ungen i sjön, eller ställer ner honom i det soprum jag inte har och kastar mig själv framför tåget. Jag ser inte heller mig själv som typen av farsa som bara drar och lämnar resten av familjen i glömska... eller stannar kvar och glömmer dem!

Däremot har jag fått en vag förståelse för hur starka de mörka känslor en liten söt krabat kan locka fram hos föräldrar som nått gränsen kan vara. Att vara ensam och sjuk, med en dito liten kille, har även stärkt min övertygelse att man ska vara två som bryr sig, två tålamod. Och hur de här dagarna hade gått utan den erfarenhet pappaledigheten givit mig vågar jag inte ens tänka på.

Nästa gång morsan baloo drar till fjällen får hon hur som helst se till att det är en frisk farsa hon lämnar hemma med krabaten!

Pigg pappa och sjuk son ter sig efter dagens erfarenheter som ett idealtillstånd. I alla fall om man jämför med piggare son och sjuk pappa. Klockan är kvart i 9 och det är godnatt. Jag hade trevligare funderingar om hur jag skulle få tillbringa tre dagar dagar själv med lillen.

Efter 20 minuters upprepade uppringningar för att till slut hamna i telefonkö, där jag sedan tillbringade 20 minuter i väntan på min tur.

-Sjukvårdsupplysningen
- Hej, mitt namn är Baloo. Jag har en son som mår lite knepigt. Undrar om du skulle kunna hjälpa oss lite
- Visst, hur är hans allmäntillstånd?
- Eh, vet inte riktigt, ok antar jag. Men han har feber och kräks hela tiden
- Men om hans allmäntillstånd är bra är det bara att stanna hemma och avvakta
- Jo, fast jag skulle nog vilja att någon tittade på honom. Han har inte fått behålla annat än te de senaste 4 dagarna
- Men allmäntillståndet är bra?
- Vad är egentligen ett bra allmäntillstånd?
- Frågar du så är det nog inget fel på honom.
- Men...
- Återkom om några dagar om allmäntillståndet försämras
- Klick

Jag blir så ledsen. Imorgon kliver jag ner till vårdcentralen och lämnar in honom. Förste bästa som frågar om allmäntillståndet får sig en redig snyting. Hoppas verkligen att det i så fall är en stor, bastant, skäggig doktorjävel. Vill inte gärna ge mig på någon som inte kan försvara sig.

Allvarligt, får sjukvården bete sig så här? Jag är inte medicinskt utbildad. Jag har ingen aning om hur illa allmäntillståndet skall vara för att man ska våga ta upp landstingets uppenbarligen så viktiga tid. Varför inte ersätta sjukvårdsutfrysningen med en telefonsvarare som klämmer ur sig nått om allmäntillståndet och att man minsan kan känna sig blåst på skattepengarna så tjänar samhället in ytterligare några tusingar i månaden.

Där jag bor är vårdcentralen i privat regi. Underbart att vara en del av resultaträkningen. Avregleringen skulle gynna alla sas det, och mest av allt invånarna. Så inni helvete heller, och nu kan inte gjort göras ogjort. Nyliberala as, händer det min son något kan ni förvänta er Milton Friedman uppkörd någonstans där det definitivt kommer att förändra allmäntillståndet!