Jag tycker att min idé Solidaritetsbloggen är riktigt bra och jag tänker lägga energi på att försöka få sidan att växa. 1450 kronor har nu samlats in av sidans medlemmar till förmån för Unicefs arbete mot könsstympning av flickor i Öst(Centralafrika.

Tycker man att bistånd är skit. Att man redan ger en massa till andra organisationer, eller helt enkelt att farsan Baloo är en drummel man inte vill hänga med är det bara att ignorera detta, och kommande inlägg i ämnet. Känner man att hundra spänn till välgörande ändamål, lite då och då, är väl spenderade kronor, ja då klickar man sig vidare och blir en i gänget.

Ni är hjärtligt välkomna

Jag har inte läst en enda bok om hur det är att vara förälder, eller hur barn fungerar. Förutom det svärmor tjatar om vet jag inget om Anna Wahlgren, mer än att hon tydligen har haft en massa ungar. Kanske är en av dessa Pernilla, det spelar föga roll för mig. Jag vet inget om barns olika mognadsfaser eller hur de ska bete sig i vissa åldrar. Jag bestämde mig tidigt för att skita i böcker och gå på egen intuition. De flesta svar, på frågor man har, hittar man ju annars snabbt på något barnforum på nätet.

Det här med faser i en unges liv är ändå något som börjar intressera mig så smått. Det blir så uppenbart när man är är delaktig som förälder. När man kontinuerligt får umgås med sitt barn. Att saker förändras. En kompis till mig berättade om ett besök från Japan han haft på jobbet. En medelålders man med tre ungar. Sedan den första föddes för nio år sedan har han inte träffat något av sina barn en enda vardag. Han jobbar 7 - 24 och tar inte ut någon semester. Tack för att jag inte föddes som japansk man (eller kvinna), han vet nog inget om faser. Såvida han inte läst något av Wahlgren förstås.

Nåväl, det har börjat hända saker med lille Baloo. Helt plötsligt är han inte lika nöjd med sina föräldrar. Helt duger det inte att bli avbruten i en kul aktiviteter. Helt plötsligt räcker det inte med att le mot honom, för att få ett leende tillbaka. Helt plötsligt har han blivit en människa.

Som tur var är det inte bara ilska med att vara människa, det är även glädje. Och framför allt är det identitet. En egen identitet, ett jag. Vad fru Wahlgren påstår, eller inte påstår, om fjortonmånadersåldern vet jag inget om. Jag vet dock att han vet vem han är nu. Han är nån som fan inte ska bli avbruten. Han är någon som ska få göra det han vill, inte det någon annan vill.

Men han är också någon som pekar på sin bild på familjefotot, och sen på sig själv. Öppen handflata rätt på hjärtat. Öppen handflata rätt in i pappas hjärta. Efter det kan man leva med att tröjor hamnar i toan, och sedan i sängen. Att blommor hamnar på golvet. Att han äter ur soppåsen. Att han inte äter annat än sopor. Att han gråter om inte stereon är på. Att han gråter när han själv höjer volymen på stereon för mycket.

Samtidigt är det otroligt gott när han somnar, så att man kan koppla av och blogga lite

Tänkte lyfta en uppfostringsfråga med er kunniga läsare. Vad är egentligen ok när det gäller uppfostrande av andras ungar? Särskilt de som beter sig som uppblåsta skitungar och roffar åt sig allt som kommer i deras väg, på andra barns bekostnad?

Mitt exempel kommer från dagens öppna förskola. Jag hade glädjen att få sitta lite bredvid och vila uppmärksamhetssinnet, då min egen lilla pojk behagade sova. Det där med sommartid vet ni. En kille, vad kan han ha varit.... 4 år, som jag aldrig sett där förut höll hov bland resten av ungarna. Han ägde hela golvet, och uppenbarligen alla leksaker som råkade hamna där. Resten av gänget var i hans våld men skitungens pappa satt bara i ett hörn och jäste och log. Om det var ett hånflin eller inte kunde jag aldrig lista ut, men vidare upprörd över sin sons sätt att uppträda var han definitivt inte.

Min första reflex var självklart att säga till ungen, men eftersom familjen Baloo inte var part i målet höll jag låg profil. Ingen av de andra mammorna/papporna öppnade käften, uppenbarligen var pappas självgodhet ett för stort hinder att överstiga. Liksom sin son hade han tagit befälet över hela förskolan.

Vad är det för fel på folk? Att en liten parvel inte kan se skillnad mellan mitt och ditt, och helt saknar empati är lätt att förstå. Men, att en vuxen människa kan vara så blind för sin sons, och sitt eget, ruttna uppträdande. Häpnadsväckande.

Samma grabbar som för 20 år sedan styrde skolorna överför sina värderingar på sina söner. Det är dessa föräldrar herr Björklund skall lägga sin kraft på. Inte på att sätta dit ungarna. I samhället i stort, och i skolorna i synnerhet, är vi snabba att skuldbelägga barn och ungdomar. Men, roten till det onda är vi vuxna. Barn är i mångt och mycket en spegelbild av sina föräldrar, och det är inte sällan en ganska elak bild de möter när de ser på sig själva.

Det är här vi lärare behöver hjälp. I mötet med vuxna människor. Föräldrar som ställer till det för sina barn genom att inte sätta gränser direkt. Som inte kan se att det inte är några änglar de avlat fram. Som i varje läge skyller ifrån sina barns beteende på någon annan, och allra helst på skolan. Som inte törs ta konflikten på hemmaplan. Som vill vara sina barns bästa kompisar, men som i själva verket är deras sämsta vänner.

Det är lustigt så lite det behövs för att rubba en litens cirklar. Och när den lilles cirklar buktas till ger det direkt bekymmer för dennes föräldrar. En timme hit eller dit kan tyckas vara inom felmarginalen. Men, har man under ett halvårs tid jobbat in en dygnsrytm som fungerar bra med övriga aktiviteter ställer det till jävulskap när staten går in och exproprierar en timma på rent Sovjetmanér.

Det ska hinna tuttas innan morsan drar till jobbet. Att traska ända till öppna förskolan för att sova sig igenom sista halvan känns som slöseri med pappas ben. Att äta gymnasiefikets underbara lunch efter att ruschen börjat kring tolvtiden gör hela spektaklet dubbelt ansträngande. Mamma och pappas mystid på kvällen naggas ytterligare i kanten. När ska vi kunna ha atid att ta på varandra egentligen? Allt bara krashar, för en fjuttig liten timmas skull.

Nåväl, det finns väl de som har det värre.

Farsorna dricker folköl klockan 11 och tar med sina dryga ettåringar för långt upp i backen. Pulkor välter, barn gråter och mammor skäller. Idag har familjen Baloo med vänfamilj gjort allt för att befästa traditionella könsroller, och det var riktigt trevligt. Det här med att det är dags för våren att komma är bara skitsnack. Tids nog blir det nog varmt så att det räcker, jag ämnar utnyttja snön så länge det bara går.

SOLIDARITETSBLOGGEN har nu 4 starka medlemmar. Tack vare extra givmildhet hos några är vi uppe i svindlande 700 kronor insamlade för unicefs arbete med att informera unga tjejer i öst/centralafrika om deras rättighet att inte bli könsstympade. Det är i alla fall mer än vad jag fått ihop med en insamlingsbössa i Nordstan. Speciellt som jag aldrig hade ställt mig där.

Jag tror dock att det finns en massa andra bloggare i landet som kan tänkas vilja vara med på tåget. Ni som redan hoppat på får gärna göra reklam för sidan. Som Batbut gjort. Ni som anser er hjälpa andra bättre på ert eget sätt, fortsätt med det. Solidaritetsbloggen är inget tiggeri. Men visst är det kul om så många som möjligt vill vara med och hjälpa.