Att jag själv är en usel människa när det gäller allt ätbart och drickbart, utan någon som helst karraktär, passar jag på att visa så ofta det finns tillfälle. Att detta tveksamma karaktärsdrag skulle smitta av sig på den kvinna jag för ett gäng år sedan träffade var lätt att förutspå. Numer är även hon ett enda stort förfall. Vi frossar oss själva till en för tidig död.

Ok, jag överdriver. Riktigt så illa är det inte.

Illa börjar det dock bli för lille Baloo. Att det ska vara så infernaliskt svårt att hålla sockret borta. När värmen kom blev saft snart den stående vätskepåfyllaren under dagen. Tvärt emot alla höga ambitioner. Detsamma gäller intaget av glass och kakor. Det går helt enkelt inte att undvika. Vi har blivit sockertorskar.

Det hela blir bara värre av att varje liten snabb kolhydrat som kommer inanför lille Baloos skinn avslutas med ett patetiskt försök till överslätande. "Det här får bli en engångsföreteelse..."

Det har inte handlat om engångsföreteelser, och vi har vetat om det allt för väl. Engångsföreteelsen hade varit om vi någon gång sa nej till Önos, Göteborgskex och mormors bullar. Det hade verkligen vara att bryta mot normen. Nu händer det inte. Eller i alla fall alldeles för sällan. Troligen blir det räddningen att killen snart hamnar på dagis. Utom räckhåll för föräldrarnas godsaker.

Nu spamar jag min egen blogg. Men det finns inga alternativ. Jag kan helt enkelt inte hitta på något annat att göra. Köpa chips och godis går ju inte, det har jag nämligen redan gjort. Så. Kanske är det ändå bra att resten av familjen väljer att hålla sig undan en dag till.

Äntligen fri. Barnavårdandets förtryck har släppt sitt grepp om mig. I två dagar har jag nu kunnat somna när jag vill på nätterna. Sova så länge jag vill på mornarna. Spela dataspel och golf hela dagarna och äta godis utan att gömma. Jag har sett fram emot den här tiden länge. Det skulle bli som att födas på nytt. Snabbladdning av batterierna inför höstterminen. Utan unge och utan fru.

För tio minuter sedan ringde jag och bad på mina bara knän. Snälla! Kom hem en dag tidigare än planerat. Jag överlever inte här. Jag saknar ihjäl mig och kan inte få ro att göra ett skit. För övrigt är det alldeles för varmt. Slustats: Ungdomens livsglädje och upptäckarlusta har helt lämnat min knubbiga lekamen. Jag är numer en trist farsa och äkta make som mest sitter på sitt feta arsle så fort tillfälle ges. Vilket är sällan och tur är väl det. Så här kan man ju inte ha det.

Allvarligt. Umgänget med små familjemedlemmar blir som en drog. En drog som sakta förgiftar kroppen. Under tiden man är mitt uppe i smeten gör den inget större väsen av sig. Men ve den som försöker ta en paus. Som försöker dra sig undan för en liten stund. Han straffas med det värsta av alla abstinensbesvär.

Minsta barnskrik i grannskapet triggar beroendet. Minsta skymt av blöjrumpa blir en öm tagg i samvetet. Minsta påminnelse om den lille gör en fullkomligt övertygad. Övertygad om att tiden när det var skönt att släppa allt är förbi. Övertygad om att tiden när det är skönt att ha någon man aldrig vill släppa är kommen.

Nu ger jag mig ut i torkan och letar svamp. Lär bli en kort resa för här har inte regnat sedan älven brann.

Jag ser slutet på mitt 24:e sommarlov nalkas. Få saker har följt mig i livet men förändrats så mycket under årens gång. De första året minns jag att jag surade lite i början. Skolan var fortfarande rolig och fröken var hjältinnan. De sista veckorna på loven riktigt längtade jag faktiskt efter att få komma tillbaka till skolan.

Ganska snart skulle dock känslorna bli de omvända. Under mellanstadiet var lovets frihet nummer ett och skolstarten något jag fasade för redan i slutet av juni. Kommer ihåg att jag till och med fejkade magsjuka första dagen i femman. Var så deppig över att ledigheten var slut att jag helt enkelt inte orkade gå.

Det här förhållandet mellan skola och lov var intakt ända till gymnasiets sista dag. Efter plugget... Helt plötslig var inte sommarlov sol, bad och lattjo dagar. Helt plötsligt skulle det användas för kapitalsamling. Helt plötsligt hade man blivit vuxen. Efter att pappersvägen ha smitit från lumpen bar det av till ny skolgång och nya lov. För er som inte rullat tummarna fyra och ett halvt år på något av landets lärosäten för vuxenstudier kan jag upplysa om att sommarlovet för en student är den jobbiga tiden på året. När terminen slutar slutar också statens utbetalningar. Antingen jobbar man häcken av sig och blir utan lov men med pengar. Eller så häckar man hos föräldrarna och får ett långt lov utan resurser att göra något av det.

För några år sedad tog korvstoppningsperioden slut och det var dags att börja ge något tillbaka. Stoppa andras korvar. Sommarlovet blev två månaders betald ledighet. Utan ansvar och utan bekymmer. Förra året förändrades sommarlovet igen, för kanske sista gången. Vi blev med unge och efter det har inget varit sig likt. Ledighet inget undantag. Grabbens inre väckarklocka ringer nämligen 06.00 oavsett föräldrarnas jobbstatus. Sådana är småbarn.

Tänkte att den här lilla kronologiska överblicken skulle innebära uppstarten för Baloos lilla hemvist. Kände att jag behövde komma igång lite med knattrandet efter "ledigheten". Snart vankas dagis och jag både ser fram emot och befarar att den erfarenheten kommer ge upphov till en del blogguppslag. Då kan det vara bra att vara uppvärmd...