Redan tidigt i min ungdom insåg jag att det aldrig skulle bli någon hårding av mig. Trots att jag verkligen försökte kunde jag inte tvinga bort det dåliga samvetet efter att ha skjutit luftgevär på stackars oskyldiga små gråsparvar eller fått svenskläraren att springa gråtande ur klassrummet.

Inte sällan har jag tagit till tårarna när saker inte gått min väg eller känts för tilltrasslade. Ibland för att jag tyckt synd om andra. Ibland för att jag tyckt synd om mig själv. Således har jag aldrig varit någon starkare anhängare av det machoideal som förbjuder riktiga män att visa svaghet genom att då och då fälla en tår. Ett riktigt storböl rensar ofta luften och det känns alltid bättre efteråt. Oftast är bölandet så effektivt att själva anledningen till dysterheten verkar trivial endast timmar efter man legat och snyftat i sängen. Till synes helt förtvivlad och nära samanbrott.

Fördelen med den här sortens känsloyttringar är att tidpunkten för dess utbrott så gott som alltid kan kontrolleras. De sker i hemmets lugna vrå. Ibland i ensamhet men ofta i sällskap av någon man litar på. Nackdelen är naturligtvis att det sällan är vidare muntert.

Sedan finns det en annan typ av tårar. De som tränger fram i stunder av total lycka. Ni vet de där små dropparna som rinner utmed kinderna på guldmedaljörer under nationalsången. I alla fall på de som inte lever upp till det där mansidealet...

Någon elitidrottsman blir jag aldrig. I alla fall inte en sådan som får höra naionalsången. Däremot händer det efter grabbens födelse allt oftare att jag gråter av lycka.Till skillnad från den trista gråten, som kommer av sorg och bedrövelse, kan dock inte de här tårarna sparas till senare tillfällen. Mer passande sådana. Istället kommer de när man ser den lille ligga och sussa i sängen. När han pekar på sig själv och säger sitt namn. Utan att protestera för högljutt äter pappas hemgjorda mat eller bara tittar en djupt i ögonen och skrattar. Och de kommer oavsett annan omgivning.

Då känns det som att även jag vunnit högsta vinsten. Som att jag står högst upp på prispallen. Som att jag också vunnit guldmedalj. Visserligen utan nationalsång men istället med något mycket bättre ur högtalarna. "Hej Pappa...."

Och ja. Inskolningen går bra. För bra. Det hade varit småmysigt att i alla fall få känna sig lite saknad och behövd.

Smiter emellan med en kort utmaning från en av mina joltdrickande, pizzakartongssamlande, hackande vänner. Mr Marpe.

Det handlar om stället jag en gång, i ett inlägg långt tillbaka i tiden, utmålat som helvetet på jorden. IKEA! Plus att jag ändrar frågan till vad min fru köpt. Jag handlar inte på IKEA.

1. Bästa Köp? Soffa på andrahandssorteringen
2. Dyraste? Soffa på andrahandssorteringen
3. Godast i restaurangen? Köttbullarna. Dock inte så goda att de försvarar ett besök!

Imorgon är det dags för familjen Baloo att äntra portarna till den stora världen. 10.15 skall vi nämligen infinna oss på förskolan den lille och jag, sedan är han för alltid förlorad. Den totala påverkans och fullständiga kontrollens tid är över. Från och med då är det kamratuppfostran som gäller. Troligen kommer den lille att börja få en massa hyss för sig. Förhoppningsvis lär han sig kanske ett och annat vettigt också.

Naturligtvis är man som förälder nervös när helt plötsligt ökända människor ska vara med och dela ansvaret för sin käraste ägodel. Men, det är inte enbart för att det innebär att man själv tappar kontollen. När den lille rackaren hamnar i andras händer innebär det också att man för första gången själv sätts på prov på allvar. Någon annan får möjligheten att utan vår närvaro följa grabben och se resultatet av vårt arbete. Vad vi lyckats åstakomma på de här ett och ett halvt åren. Herr och fru Baloos eventuella brister som uppfostrare och familjeförsörjare kommer att granskas av en hittills okänd jury. Jag är inte helt tillfredsställd med den tanken.

Jag känner tyvärr mig själv ganska väl efter trettio år tillsammans och en inte alls omöjlig utgång är att oron över att ha sitt föräldraskap satt på spel kommer att resultera i ett hänsynslöst fjäskande. Jag kommer att göra allt för att bli den perfekta dagispappan. (Ämnar använda det ordet trots att förskola tydligen är den korrekta benämningen) När det ska utses månadsföräldrar kommer jag ivrigt att kasta mig främst i frontlinjen. Ska det bakas kakor till julavslutningen kommer jag att roffa åt mig uppdraget innan någon annan hinner säga mjuk pepparkaka. Allt jag säger och gör kommer att vara kopplat till det tydliga syftet att bli populär bland fröknarna (för jag antar karlar kommer att lysa med sin frånvaro i dagisbesättningen).

För övrigt är det sorgligt att ordet dagis blivit bannlyst. Låt vara att det kanske inte är det bästa ordet för att korrekt beskriva den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Men, inte mycket annat har en sådan underbar mysstämpel över sig som dagis. Smaka på det och dröm tillbaka så märker ni säkert själva. Förskola känns totalt verklighetsfrämmande för mig. Människan som imorgon staplar in där är en tvärhand hög och har ett IQ som i utveklingsgrad precis överstiger en normalbehåvad hunds. Hur mycket skola är det meningen att han skall utsättas för? Att lära sig att umgås med jämnåriga genom lek, lek och åter lek är väl tanken? Inte att det ska börjas med någon slags undervisning?

Nu ska jag dra mig undan och börja fila på fjäskstrategier. Med lite tur är damen som möter oss över 55 och hempermanentad. Det är nämligen hos kvinnor som träffsäkert målas upp genom sådan beskrivning som jag brukar ha störst framgång.