Låter kvantitét gå före kvalité idag och skriver en kortis om sjukhuslogik.

Om lille Baloo blir snuvig kan han inte operaras av någon nedsövningsanledning. Därför har vi blivit strängt tillsagda att isolera honom från andra barn sista veckan innan operation. Detta har vi följt slaviskt vilket inte har varit jättekul.

Tre dagar innan operation skulle han dock in och undersöka sig på 7 olika ställen på Sahlgrenska. Vi snittade väl en halvtimme i väntrum per ställe, alla fyllda med snörvlande ungar. Idag rinner näsan och troligen får operationen skjutas fram 2-3 veckor.

Verkar detta förfarande verkligen rimligt?

Personligen är jag ingen större royalist, men man kan inte annat än gilla kungen ibland. Störtskönt när han leende tränger sig igenom avspärrningarna och lufsar fram till skidskyttetjejerna. Pussar dem länge och väl och joggar sedan skrattande tillbaka.

Undrar vad han sa till vakterna... "lät me fro. Aj äm dä king ov sviden".

Respekt!

Angående dagens Skuggekrönika i sexpressen.

Det känns som att skolan kommer att dominera valrörelsen till sommaren, och det är naturligtvis bra. Skolan är viktig, inte bara för att det är min arbetsplats utan även för att det kan vara nyttigt för ett land att ha hyfsat fungerande skolor. Det tror jag att alla är överens om.

För det första vill jag hävda att skolan i mångt och mycket redan är hyfsat fungerande. Visst, det finns undantag och undantagen måste man göra något åt. Men, att bara exponera undantagen i media ger ingen rättvisande bild av det jobb elever, lärare och föräldrar lägger ner.

Jag tycker även att ett varnande finger bör höjas när kleti och pleti börjar lägga sig i skolfrågor och skrika högt efter hårdare tag och mer kontroll. För att en åsikt om skolvärlden skall vara värd att ventileras tycker jag att det vore lämpligt att den som kommer med funderingarna själv spenderat lite tid i skolan, gärna för mer nyss än sin egen skolgång 15 år tillbaka i tiden.

Även beslutsfattarna bör skaffa sig lite egen, modern, erfarenhet av skolan innan de går till val på löften om ordningsbetyg och standardiserade tester från SÅ 3. Jag har exempelvis många åsikter om hur vården fungerar, och inte fungerar, men tror mig inte ha insikt nog att försöka komma med revolutionerande lösningar på problemen.

Bara för att alla någon gång själv gått i skolan är man inte automatiskt kvalificerad att förstå hur skolan fungerar. En god utgångspunkt vore att lyssna på de som dagligen spenderar sin tid i klassrummet, elever och lärare. Jag har ett ganska stort kontaktnät av lärare och elever och hårdare tag finns inte med på mångas önskelista. Varken kameraövervakning, metaldetektorer, fler prov, större befogenheter för lärare att hålla fast elever, mobiltelefonförbud, slöjförbud, kepsförbud, tidigare betyg, officerare på rektorsposter, legitimering, betyg i uppförande är enligt de flesta av dem lösningen på skolans utmaningar.

Visst är det sött att se en rink full av svenska silvermedaljörer, och kanadensiska guldmedaljörer, tillsammans med sina barn. Visst är det härligt att höra intervjuer med curlingsegrarinnornas knottar där de står och frossar vid plockbufeén på banketten. Men, har ni någonsin sett manliga idrottare fira sina segrar tillsammans med familjen? Det närmaste jag har komma ihåg är gårdagens kanadensiska curlingsegrares telefonsamtal till sin mamma direkt efter att segern säkrats.

Jag har själv haft den stora lyckan att för några år sedan vara med på de lila kaffebönornas guldbankett, men jag kan inte erinra mig att det fanns några barn där. Visserligen är mina minnen något grumliga eftersom drickat var gratis, men så illa att jag skulle glömt sällskapet han det aldrig bli.

Min ödmjuka uppmaning till hockeyherrarna, vilka naturligtvis alla är trogra baloobloggsläsare, är att de plockar ner sina ungar på isen efter att de krossat finnarna imorgon. Jag är inte helt insatt i grabbarnas familjesituation men de flesta torde väl ha ynglat av sig redan, då de är i slutet av sin karriär och har lämnat hotellgruppsexlekar bakom sig för länge sedan. Eller?

Ta tillfället i akt att visa oss hockeyspelarmoralskritiker att ni kan vara goda föredömen också.

Tänkte visa upp en ny sida av Baloo. Den ironiska, deppiga och politiska är ni redan uttjatade med. Här kommer ett försök att även vara den fyndige och kanske lite rolige. Följande lilla limerickberättelse skildrar familjen Baloo från start till måndagens sjukhusbesök.

Förvirrad björn ifrån götet
Ansågs av folk bakom flötet
Men när han charmen klona
å träffa en hona
hitta han rätt in i skötet

Men när bäbisen lämnade kakan
en skärrad Baloo tappa hakan.
"ungen är knäpp,
han har hål i sin läpp"
sa björnen och titta på makan.

Mamman tog kraft ifrån tårna
Och sa sånt kan läkarna ordna
Men Björnen han tveka
"Stackars lillen den veka"
fast i efterhand han förstår na

För den händiga doktorn från lasarettet
skar och sydde i bettet
Och ungen blev hel,
dock hans läpp något stel
Men det uppvägs lätt utav sättet.

För han komplimanger får ifrån alla,
och tanternas känslor de svalla
Killen skrattar och ler,
på sin omgivning ser
och folket runt honom falla

Men snart vi åker från huset
för att skära där andra har snuset
Inget får hända
På denna vända
Till sjukhuset iskallt och fruset

Den lilla ungen jag nu umgås med om dagarna är precis som de större ungarna jag annars umgås med, fast tvärt om. De större ungarna gör allt för att man ska tro att de kan allt medan den lille är mästare på att dölja sina färdigheter. Ibland är det av ren slump man upptäcker framstegen och det blir inte lättare för att ens egen utgångspunkt är att lille Baloo knappt är förmögen till något.

Låt mig belysa två händelser för att exemplifiera vad jag menar

Baloos farfar har på äldre dagar fastnat för den ädla sporten moderatbandy. Han äter, sover och och bajsar golf. Inget annat betyder något, förutom det lille barnbarnet. Således är det knappast förvånande att gubben Baloo köper ett golfset i plast till sin tretton månader gamle släkting. Skeptisk som alltid till sonens förmågor dömde jag ut presenten som minst två år för tidig. Vilken behållning skulle en drygt ettåring kunna ha av en plastputter?

Väldigt stor skulle det snart visa sig. I skrivande stund struttar han runt på vardagsrumsparketten och slår plastgolfbollen framför sig. NEJ, det väcks ingen förhoppning om hus på Hawaii som pensionärspresent från en golfproffsande son och NEJ, mamma Baloo gillar inte den åverkan killens lekande har på parketten.

Här handlade missbedömningen om motorik. Nästa fall är mer kopplat till farsan Baloos usla tålamod.

Vi gillar alla tre att läsa, även om ettårsböcker kanske mer handlar om att titta på bilder. Jag har alltid trott att ungens skratt och pekningar är slumpmässiga, men mamma Baloo har bevisat att så inte är fallet. Hon låter lillen titta och peka en liten stund, sedan frågar hon "var är Maja". Första gången han träffade rätt var jag övertygad om att det handlade om nybörjartur. När han även satte "byxor" och "bil" fick jag dock krypa till korset. Tydligen fattade han det där också.

Det här får mig att bli riktigt orolig. Är det redan dags att vara ständigt gott föredöme? Jag hade gärna sett att man fått svära, sparka i dörrar, äta framför teven, dricka direkt ur mjölkpaketet, kissa på ringen, ha sex mitt på dan (yeah right), gå mot röd gubbe, peka finger i trafiken, verbalt utrycka fördömar mot allt och alla, snacka skit om grannarna, svära på domaren, snacka skit om svärmor, prutta, dricka sig kraftigt berusad och spela våldsamma dataspel några år till.

Några år till föresten. Hela min existens bygger på att få göra alla de där sakerna. Visst finns det annat i livet, som att virka mössor, plocka svamp, cykla på träningscykel och gjuta tennsoldater, men utan den krydda som ohövlighet mot sina medtrafikanter innebär känns livet inte lika värt att leva. Samtidigt vet man ju att det inte finns någon återvändo. När grabben får koll på läget måste också farsan Baloo få det. Säga vad man vill om Homer Simpssonstyle, men det är knappast mitt pappaideal.

Är vid något sundare vätskor idag. Att ungar ska behöva framkalla så mycket oro. Naturligtvis är de på lite längre sikt en emotionell pluspost men ibland känns det som att de tar mer energi än vad de ger. Ytterst sällan dock och inte under några längre perioder...

Kommer ni föresten ihåg sexualkunskapen i skolan? Jag minns i alla fall någon gång på högstadiet (kan det ha varit i åttan?) när vår NO lärare berättade att en av tio svenskar var homosexuella, eller hade "anlag" för det. Säga vad man vill om det genetiska, men det var inte ordvalet vi killar reagerade över. Omgående började någon räkna högt och naturligtvis var det en av de mindre populära grabbarna som blev nummer tio, "bögjävel"!

Jag känner tyvärr väldigt få homosexuella, i alla fall homosexuella som haft modet att vara öppna med sin sexuella läggning. Jag känner dock en väldigt massa kvinnor och män, och om procentsatsen ovan är i närheten av korrekt torde det finnas ett stort antal homosexuella i min umgängeskrets. Många av dem mår säkert oerhört dåligt av att inte kunna/våga berätta.

Detta är dock inte det här inläggets huvudtema. Det ska visserligen handla om män, men inte om män som gillar män, utan män som gillar att misshandla sin familj, psykiskt och fysiskt. Precis som att sexuell läggning inte märks på utsidan gör inte heller människors familjesituation det. Statisktiskt innebär det att jag har valt att umgås med ett antal män som när ingen annan finns i närheten totalt byter skepnad. Från någon jag tycker om att umgås med, till någon jag avskyr. Problemet är bara att jag inte vet vilka dessa är.

Jag har aldrig funderat i de här banorna tidigare, men det är en intressant tanke. När jag och mamma baloo vinglar hem från parmiddagen med grannarna kanske den muntra stämningen i huset bredvid vårt snabbt övergår i inledande tystnad följt av granngubbens anklagande blick mot grannfrun och en örfil för något hon sa fel. Och hur ska de veta att jag inte gör samma sak med min partner?

Det är lätt att döma ut damerna i FI och ROKS som manshatare. Även i Baloo vaknar skyddsmekanismerna när de försöker lyfta diskussionen om mäns strukturella våld mot kvinnor genom att påstå att män i mångt och mycket är otrevliga varelser som förtrycker kvinnor och barn på konstens alla sätt. Det känns som ett påhopp på mig och på alla män jag känner och som ALDRIG skulle göra sin familj illa.

Men, verkligheten är ju inte riktigt sådan. Min bedömning att det i min bekantskapskrets inte finns en grabbkotte som gör någon illa är med största sannorlikhet felaktig. Och det är denna verklighet vi män måste ha som utgångspunkt när vi diskuterar feminism och strukturellt våld mot kvinnor och barn.

Hmmm.... ett politiskt klavertramp mitt i allt barnprat. Jag får be om ursäkt och skylla på att vätskorna kanske inte var så sunda ändå!

Varför måste det kännas så bra nu? Av någon makaber anledning hade jag nästan föredragit att dagarna fram till måndag blev fulla av skrik och gråt. Jag vill inte titta in i lille Baloos ögon och mötas av en blick som verkar gladare och mer full av liv än någonsin förr. Vetskapen av att han snart kommer må så dåligt gör att jag inte riktigt kan njuta av att vi har det så underbart bra.

Jag skäms nästan när han lyrisk kommer framspringande med plastgolfklubban och vill leka med sin pappa. Jag vet nämligen något han omöjligt kan känna till. Om mindre än en vecka kommer han ha papprör runt armarna för att inte råka komma åt såren i ansiktet. Hela det lilla söta huvudet kommer att vara svullet och se blåslaget ut. Förra gången dröjde det länge innan han blev samma kille som innan operationen. Inget talar för att det blir annorlunda nu.

Jag vet att han efter några månader kommer att bli jättefin. Och jag vet att det skulle vara oerhört elakt och egoistiskt att inte låta honom genomgå operationen. Jag skulle aldrig komma på tanken att strunta i den, men ändå gnager en hemsk tanke på björnhjärtat. Det är ju den här killen jag älskar. För mig kvittar det om han ser marginellt annorlunda ut än andra pojkar. Är det verkligen värt den lilla risk det faktiskt innebär? Tänk om något går fel? Inget får gå fel...

Ibland hatar jag att vara man och behöva verka så stark och osårbar jämt. Ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig på sängen och storgråta. Bli tröstad istället för att trösta. Få se problemen istället för att ständigt behöva hitta lösningarna.

Jag vet att det inte är så. Att män ska vara på ett sätt, och kvinnor på ett helt annat. Eller så ska det inte vara så, men är så.

Hur som helst vill jag att den här veckan aldrig ska ta slut, men att nästa redan gjort det. Och nästa... och nästa...

Inlägg nummer 50, och dags att reflektera lite över tiden på nätet. Den stackare som varit med från början vet att första delmålet var att orka med 4 poster. Känns skönt att för en gång skull få överaska mig själv positivt. Annars blir det ju mest misslyckanden vad gäller att nå målsättningar som sätts upp.

Det finns dock en del uppenbara frågetecken inför framtiden.

Nu för tiden talas det mycket om tillväxt. Hur kan Farsan Baloos blogg anpassa sig till tillväxtsamhället? Från Linköpings Universitets meningslösa ekonomilektioner vill jag vill minnas att investerare kräver minst diskontot (nu för tiden heter det tydligen referensränta) plus 2 procent när de avgör om det är vettigt eller inte att gå in i ett företag. Detta skulle innebära att jag varje vecka måste öka sidans besök med 3,5 procent. Hårda bud!

Finns det risk att bloggen flyttas utomlands pga det höga kostnadsläge som råder i Sverige? I runda slängar snittar jag väl ca 20 minuter/inlägg. Totalt rör det sig alltså om 1000 minuters jobb, nånstans i trakten av 17 timmar. Om vi förutsätter att jag gör detta svart, med en timlön på 100 kronor, har det hittills kostat mig 1700 riksdaler. Sätter jag mig i istället i Bangladesh och bloggar kommer jag nog ner till max hundralappen. En intressant tanke...

Är inte intäkterna väldigt knappa? Jo, i skrivande stund visar adsensekontot på 1,99 dollar, och de har jag ju redan lovat bort till välgörenhet. -1700 + 16 = -1684 Min revisor yttrycker en viss oro över detta. Gränsen för tvingande av inlämning av konkursansökan är tydligen nådd för länge sedan.

Börjar det inte ta slut på saker att skriva om den här föräldraledigheten? Nja, här är jag mindre orolig. Ungar verkar ha en tendens att ständigt ge uppslag till nya funderingar.

Slutligen. Var i hela fridens namn är alla hemmavarande pappor? Finns de, men har annat för sig? Eller, är det ökade pappaledighetsuttagandet en stor bluff?

Blev nyss så där tung i soffan igen. Fjärrisen var väck och trots idoga försök att resa på rumpan förblev jag sittande. Det gick snart upp för mig hur akut situationen var. Jag hade fångats framför doktor Phil, utan möjlighet att retirera. Här var goda råd dyra... uppenbarligen för dyra! Tyvärr är det för sent i månaden för kostsamma utsvävningar och således var det bara att gilla läget. Under en knapp timma fick jag insupa härlig amerikansk präktighet levererad av självgod tjockis med frekventa inslag av brett leende, halvsnygg fru.

Upplägget var det vanliga. Fram med en riktigt korkad amerikanska och låt doktor mugg slänga skit över henne. Till skillnad från de program jag tidigare bevittnat var dock skitkastandet motiverat. Besparar er detaljerna, men det handlade om föräldrar som använder sina barn för att förverkligar sina egna drömmar om rikedom och kändisskap. Hela spektaklet fick mig att minnas ett gammalt löfte från unga år, att aldrig bli en hockeypappa!

För att läsare som inte känner till hockeypappans egenskaper följer här en kort samanfattning av dessa.

Hockeypappan ser från läktaren till att vara :
* Fördömande
* Fördummande
* Nedtryckande
* Partisk
* Hetsande...
... och elak. Så ofta det bara går och så högljutt det bara går. Målet för hans aggressioner är antingen tränaren, egna ungen, dennes lagkamrater eller domaren. Att sonen ska bli proffs är primärt, att han ska ha kul i bästa fall sekundärt.

Tro nu inte att hockeypappor endast finns bredvid hockeyrinken. Jag vet av egen erfarenhet att de även har friidrottande och fotbollsspelande barn. Säkerligen hittas de också på konserter, vernissage och balettföreställningar. De behöver heller inte vara män, även om jag tror att dessa är vanligast förekommande.

Förnyar härmed mitt löfte till kommande (och självklart redan kommet) barn. Baloo skall aldrig bli en hockeypappa. Trots att jag inte vill något hellre (uppenbar överdrift) än att unge Baloo ska ägna sig åt idrottande måste det få bli på den nivå han själv väljer. Och, skulle idrotten vara konståkning lovar jag att bry mig lika mycket, eller lite, som om det vore fotboll eller golf. I alla fall tänker jag göra sken av att så är fallet.

Skulle idrottandet däremot inte alls vara idrottande, utan öronbedövande fiolstrypande eller knyppling och avancerad makramé, är jag rädd att det blir svårare...

Missade medvetet det mesta av gårdagens partiledardebatt, det får mig bara på dåligt humör. Efter att ha kollat igenom nättidningarnas kommentarer blir dock bilden av min egen framtid mer och mer tydlig. Borglig vinst och jag får söka nytt jobb, någonstans långt ifrån skolvärlden där ens hela existens inte endast går ut på att bedöma. Synd bara på de där trehundrafemtio tusena i studieskulder...

Gårdagens föräldrauppror har inte helt lagt sig. Baloo bjuder upp till snögrottetävling vid lunchtid. Jag står för fikat, ni för den konstnärliga kreativiteten. Kommer ni föresten ihåg de där små, men tunga, leksaksplastbobarna som man lekte med i snön? Färgglada och med häftiga fartränder for de nerför den egentillverkade bobbanan. Inga batterier. Inga häftiga ljudeffekter och inte särskilt dyra. Jag minns dem väl. Med lite vatten i banan gick det att få upp bobben i otroliga hastigheter. Genom tunnlar, över hopp och med en avslutande spurt över parkeringen. Den som fick bobben att glida längst var kung av snöhögen.

Inte ens 30 fyllda men ändå redan barnsligt nostalgisk och gubbgrinigt bakåtsträvande. Undrar hur gammal lille Baloo måste bli innan han förstår vilken satans otur han haft i föräldravalet. Hoppas att det dröjer länge. Mest hoppas jag naturligtvis att det inte händer alls, men hur troligt är det. Nästan lika mycket hoppas jag att det över huvud taget finns snö när det sker, men hur troligt är det. För visst är det väl viktigare att pappa får köra stadsjeep till konsum än att det finns snö till skitungarna?

Nej, nu andas bloggen för mycket politik, en fälla jag försökt undvika. Andra fällor jag helst inte vill gå i är att bli för personlig här eller att skriva om annat än reflektioner över föräldrarskapet. I långa loppet är jag dock rädd att dessa intentioner inte är mycket värda. Det är svårt att hålla inne med sina åsikter när skrivklådan gör sig gällande. Nu är det dock en annan klåda som tagit överhanden. Den där härligt pirrande känslan man har inför en tur till pulkabacken. Hoppas att vi inte blir ensamma där, igen, och heja Fredrik Nyberg. Du får dock klara dig utan Baloo framför dumburken.

Läste i oberoende fascistiska Nya Wermlandstidningen att Värmlands invånarantal minskar för varje år som går. Uppenbarligen är det inte bara jag som sviker.

Under helgens besök i solstaden fick jag vid ett flertal tillfällen se effekterna av utflyttningen. Det är ju helt tomt utomhus nu för tiden.

Allvarligt, kan det verkligen vara så att alla i åldern 0-50 sitter framför teven eller datorn, dygnet runt? Detta trots att vädret är kanon, skidspåren gnistrande, pulkabackarna mjuka och isbanan nyspolad. Under en timmes pulkafärd med lillbaloo, genom ett relativt stort villaområde, tror jag inte att vi mötte mer än 10 personer. Alla i övre medelåldern, de flesta med hund. Inte en kastad snöboll eller välriktat slagskott så långt ögat nådde.

För 20 år sedan, när jag var som mest aktivt lekande, sprudlade grannskapet av stojande ungar. Hockeymatchen pågick kontinuerligt under dygnets alla ljusa timmar. Spelarna kom och gick, men något avbrott gjordes inte. Backarna, som så här i efterhand inte känns så där farligt branta som jag minns dem, var fullsatta med trickskidande, roskindade, barn. Föräldrarna stog bredvid med chokladfyllda termosar och nybredda prickikorvsmörgåsar. Man blev blöt in på kallingarna och gick ständigt runt med blåslagna knän, men vem brydde sig om sådant när snön var så där perfekt för hoppbyggning.

En snabb undersökning av områdets upplogade snöberg gav det föga smickrande resultatet NOLL (0) snögrottor! 2 timmar senare fanns i alla fall en. Det kan inte finnas mycket roligare sysselsättning än att karva snygga rum, och göra trånga krypgångar, under en meter tätt packad snö.

Ofarligt? Kanske inte. Men väldigt kul. Jag rekomenderar er att utnyttja den sällsynta snövintern. Fram med en stor trädgårdsspade, leta upp en sliten filt att ha under knäna och ta sedan närmaste snöhög i besittning. Grannarna må titta lite undrande på er, men det gör ju bara situationen ännu mer munter.

Jag är ju själv ingen större förebild för min son. Datorfläkten går ständigt på högvarv och jag har inte missat många av Pejjas felriktade curlingstenar. Men, nu ska det bli ändring på det. Det är banne mig dags att ta lite seriöst vuxenansvar och om det innebär att åka pulka lite oftare, ta en skidtur då och då och spika ihop ett hockeymål till granngrabbarna känns det som att man kommer ganska lindrigt undan.