Jag kan inte förstå hur det gick till. När den här stora förändringen egentligen skedde. Det är som med de gröna bladen på våren. Varje år överraskar de med att helt plötsligt bara finnas där. Utan att man sett förvandlingen. Och varje år tänker man att nästa år... då ska jag vara mer uppmärksam.
Helt plötslig går det att föra ett samtal med den lille. Eller, kanske bara nästan, men nästan är nära nog. Min son kan prata. Han kan göra sig förstådd. Han kan komunicera med oss.
Han kan visa för oss hur glad han blir när vi hämtar på dagis. Inte bara genom att hoppa jämfota och skratta. Utan även genom några korta fraser. Som upprepas... och upprepas. Fast inte idag. Idag var första gången glädjen över vår uppenbarelse inte var fullständig. Idag ville han inte hem. Idag ville han vara kvar och leka. Med sina kompisar. Min son har kompisar! Och han kan prata. I alla fall nästan.
Han kan väcka oss varje morgon med att kräva omedelbar uppgång. Inte bara genom att skrika och leva rövare. Inte bara genom en bok i mellangärdet på pappa och ett klagovrål. Utan genom att säga åt oss att gå upp. Som en civiliserad karl. Men imorse ville han inte gå upp. Han vill ligga kvar och gosa. Och prata. Min son kan prata. I alla fall nästan.
Nästa gång ska jag vara där i samma ögonblick som det sker. Precis när de första osamanhängande orden bildar en vettig mening. När koden knäcks. När den lille inser att de här ljuden är mer än bara dumheter. Att man kan få sin vilja igenom genom att säga dem med ungefär rätt uttal. I ungefär rätt följd. Ungefär 100 gånger.
Men jag antar att det blir som med träden. Det blir en nästa gång. Men inte heller då är man där när det händer.
