Fantasin är redan tillbaka, fick hjälp på traven av en glömsk dam på Sahlgrenska. Troligen blir detta inlägg en avstickare från det generella in på det mer personliga. Skillnaden blir dock inte så stor eftersom jag redan hamnat långt från min ursprungliga plan att bara resonera kring de stora samanhangen, och inte kring min egen plats i dem.

Av tidigare mycket uppenbara skönhetsfel på lilla björn måste familjen Baloo då och då bege sig till farbror plastikkirurgen. Än så länge har då och då varit mycket sällan, men nu vankas det återbesök. Jag beklagar mig inte nämnvärt, det finns de som haft större otur, många av dem är ju även representerade bland bloggeliten. Det finns dock ett antal reflektioner att göra över hur man mår som förälder när något man inte riktigt förstår skall göras av folk man inte känner på någon man inte vill riskera något ont.

Det första man ställs inför är en total ovetskap om vad som skall göras. Informationen är minimal och det enda man får höra är att allt kommer bli bra, och att det bara handlar om rutiningrepp... För dem ja, inte för oss! Jag förstår varför det är så, prioriteringen läggs på själva operationen och det är naturligtvis bra. Men, 50e gången man får höra att det inte är något att oroa sig över börjar man göra just det, oroa sig.

Sedan är själva sjukhusmiljön ju ett kapitel för sig. Jag fixar den helt enkelt inte. Vill inte ens skriva om det.

Värst av allt är dock de där sekunderna innan bedövningen tar. Att se skräcken i sin sons ögon när han inte förstår vad som händer med hans lilla kropp gör ont. Att inte kunna hjälpa på något sätt. Att bara kunna stå bredvid och se på när han försvinner in i sömnen, och inte kunna vara säker på att han vaknar upp igen.

Sedan kommer vi till det bästa, när han ändå vaknar upp. Oavsett allmäntillståndet är det en obeskrivbar lättnad att se honom öppna ögonen. Mörbultat, uppsvullen och till synes blåslagen, men vaken. Ledsen, fortfarande hög, utmattad... men vaken. Det gör inget att han gråter, för det gör vi också. Och det är skönt att kunna göra något tillsammans efter timmar av vankande i tomma, vita, långa och tysta sjukhuskorridorer.

Det där andra. Att inte kunna pussas på några veckor. Inte kunna leka på samma sätt. Inte kunna äta ordentligt. Det klarar vi nog av en gång till, tror jag. Ändå finns frågetecknen där. Kommer ingreppet att lyckas? (Nej, jag kallar det inte operation. Det känns så stort på något sätt) Kommer han att bli samma glada kille igen och kommer det slutliga resultatet att bli så bra som alla säger att det ska bli.

Sedan tänker jag på hur andra har det. På tioåringen som kanske finns någonstans i kylan på Hisingen och på att det var sjätte sekund dör ett barn av svält i världen. På barn som tvingas levda gömda i Sverige, efter att ha flytt från sitt hemland, men som vi gör allt för att hitta... och skicka tillbaka. På barn som knappt hinner bli barn, innan de sätts att sy våra kläder och på barn som inte är önskade, bara för att de råkar vara flickebarn.

Barn som skulle göra allt för att få vara i min sons kläder, även om det innebar några sjukhusbesök...

Jag blir dock inte gladare av det, bara ledsen på ett annat sätt.