Google

söndag, september 24, 2006

Jag har i det här bloggandet återkommande vurmat för dagis och den svenska barnomsorgen. Efter fyra veckors egen erfarenhet av dess effekter på små knattar kan jag inget annat än ytterligare förstärka tonen i hyllningskören.

Min grabb har väl inte direkt tränats i att ta rätt efter sig. Äta med hyfsat borsskick, ställa rätt skorna, plocka in leksaker och liknande trista aktiviteter. Jag glömmer att kolla av sånt och frugan har för länge sedan tröttnat på att ställa i ordning efter mig och ungen. Fyra veckor på dagis har dock börjat förändra hans beteende. Han har blivit lite uppfostrad. Fått hyfs. Socialiserats till att vara något annat än enbart ett bortskämt ensambarn.

Ännu större är förändringen vad gäller snacket. Från att knappt pratat allt strir han nu nästan väl mycket. Alla ord finns kanske inte i någon erkänd ordlista, men man kan gissa sig till det mesta av ljuden. Han försöker kommunicera. Göra sig hörd.

Allt detta kanske hade hänt förr eller senare, med eller utan intryck från andra barn och fröknar. Jag vet inte. Men, det känns som att dagis varit en effektiv katalysator för tempot i utvecklingen. Dagis, eller förskola som man kanske bör kalla det, är en pedagogisk verksamhet. Inte bara en lekplats. Jag tycker att den rollen kommit i skymundan i de senaste månadernas debatt om vårdnadsbidrag i olika former.

På tal om vårdnadsbidrag är det snart inget jag kommer att behöva bry mig om. Lille Baloo har gått sin första golfrunda och han skötte sig bra. Inget gråt och tandagnissel. Inget förstörande av greener. Bra tempo i baksvingen och gott sällskap för pappa. Jag blir besviken om han inte spelat in pappas första miljon före 15 års ålder.

5 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jättekul att du har fått positiva erfarenheter av dagiset! Glöm bara inte att engagera dig senare i ditt barns liv när han börjar skolan, det är jätteviktigt att föräldrarna är delaktiga.

4:20 fm  
Blogger Farsan_Baloo said...

Som lärare ser man ju föräldraengagemang, och bristande sådant, varje dag. Tror att det är viktigt att försöka hitta en bra nivå. Där man visar att man bryr sig men inte pressar sitt barn.

4:23 fm  
Anonymous Anonym said...

Ja, vad har man sina barn till om inte för att säkra sin pension :-) Å, jag skrattar när jag läser din blogg. Den lyser av värme och eftertanke tillsammans med glädje. Jobbar med utbildning för förskole-och skolpersonal och varje gång jag träffar dagispersonal kan jag inte tillräckligt många gånger säga hur mycket och djupt de präglar våra barn under dessa år. Mina tonårstjejer minns fortfarande sina dagisfröknar, kanske självklart men de minns också de värderingar de fick med sig därifrån. Och de sitter som märgen. Lyckligtvis. Tack och lov för bra pedagoger!

11:21 fm  
Blogger Anna Malaga said...

Vilken trevlig blogg!
Fast här mâste jag ju säga emot lite....Jag hänger inte med i vârdnadsbidragsdebatten i Sverige, och är inte heller för att man ska fâ bidrag för att vara hemma med barnen. Däremot tycker jag att svenska föräldrar har börjat lägga över en stor del av ansvaret för uppfostran pâ dagispersonalen "för de kan sânt sâ mycket bättre" och att de själva har lite dâligt självförtroende. Ibland blir föräldrarna nâgon barnen har roligt med pâ helgerna.
Inte behöver man flera ârs utbildning för att lära barnen ta bort tallriken och ställa skorna fint? Och sen tycker jag det är lite trist att barn "mâste" vara pâ en institution för att bli sociala.
Bara en liten annorlunda infallsvinkel :-) Jättekul att din son trivs bra pâ sitt dagis.

1:54 fm  
Anonymous Anonym said...

Ja, det är en fördel med flera barn. Jag har ju fyra iom att sisten ut blev tvillingar....Och det är mycket lugnare hemma på ett sätt med 4 än med 2!

Grupptrycket - bara att få dem att plocka undan sina tallrikar efter maten är lättare när de är flera:)))!

Så du har tre! Det visste inte jag:))! Kul!

11:37 em  

Skicka en kommentar

<< Home