Farsan Baloos Blogg

Come back-kungen

2009-12-16T08:47:00.000-08:00

Hej igen

Kallas Come Back-kungen i fotbollslaget. Slutar på hösten och börjar igen när det börjar lukta nyklippt gräs. Samma visa varje år. Samma anledning med. Tid. Andra verkar ha så mycket mer av den varan. Jag har alltid bråttom. Men gräs luktar så gott. Någon skrev en kommentar och undrade om Baloo kommer tillbaka. Så var inte alls tanken att han skulle göra. Jag har ju inte tid. Uppskattning och gräs är dock samma sak. Eller kanske mer sant, uppskattning och gräs har samma effekt. Man kommer tillbaka...

Den här bloggvärlden har fått leva sitt liv utan mig. Har den haft det bra? När staten betalade uppehället och tiden var oändlig hängde jag med rätt hyfsat. Läste lite här och där. Kommenterade lite när lusten fanns. Någon ensam stackare gav visst ut en bok har jag för mig. Sålde den bra? Andra tycks fortfarande hänga i med föräldrabloggandet. Ungar blir ju äldre och troligen ger det upphov till ständigt nya uppslag.

Minns att bloggarens framgång mättes i antal kommentarer eller registreringar i besöksmätaren och placeringar på listor. Ju mer man tittade runt och hörde av sig till andra, ju fler hittade till ens sida. Jag gillar tävlingar men sådant hinns inte med nu. Det där med tid igen. Lägger nivån på nått inlägg då och då. Eftersom ingen vet vem jag är behöver jag ju inte skämmas för att ingen hälsar på.

På tal om att ungarna växer har mina såklart också gjort det. Snart 5 och den andra hälften så gammal. De tittar för mycket på TV, äter godis på måndagar, hämtas för sent på dagis, har redan spelat dator, somnar efter 9, svär då och då och har snart alla Star Wars-figurer från Gyllene måsens Happy Meal. Är således i mångt och mycket en rutten förälder. Mer om det i kommande poster... Nu har jag inte mer tid. Måste putsa fotbollsskorna. Till våren blir det Come Back igen.

/ Baloo

John Blund

2008-03-25T13:54:00.000-07:00

Här läser troligen ingen längre... kände dock bara ett starkt behov av att skriva av mig lite kort. Har just gråtit mig igenom avslutningen av Goodbye Lenin. Ensam i huset en kväll till, utan fru och ungar. En känsla jag inte haft sedan jag var 8 år på fotbollsläger. Saknade morsan och farsan så att det gjorde ont. Tiggde på telefon att de skulle komma upp till Gräsmark och hämta mig, utan framgång. Allt kändes skit och man var ensamast i världen.

Så känner jag nu!

Porrstruktur

2007-11-04T05:49:00.000-08:00

Baloo blogg är numer mest ett verktyg för att promota en annan blogg av samma författare.

Samma hemsidestruktur ska tydligen finnas i en helt annan branch.

http://delameddig.blogspot.com/

Fru Socialminister!

2007-09-27T09:22:00.000-07:00

Fortsätter bli förbannad på saker och vända mig till högsta ansvarig. Den här gången är det inte gubbarna i Landstingstoppen utan själva Socialministern Cristina Husmark Pehrsson, moderat.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Hej Cristina

Skriver men anledning av att du tycks vara högsta ansvarig för Försäkringskassan. Min fru har varit mammaledig fom 16 augusti och har således inte fått lön sedan 27 augusti då självklart endast fick utbetalt för dagarna 1-15 augusti. I augusti fick hon inte ut några pengar från Försäkringskassan vilket kanske kan vara förståeligt med tanke på att hennes försäkring började gälla så snart innan nästa utbetalning 26 augusti.

Till min förvåning fick hon inte heller den 26:e denna månad några pengar, 41 dagar efter att hon slutade få lön. Eftersom vanligt folk, utan statsrådsersättning, behöver sin lön för att kunna leva ringde jag föräkringskassan för att fråga vad som står på. Svaret jag fick var att en stor del av den här månadens utbetalningar inte hunnits med p.g.a. personalbrist. Självklart frågade jag hur bristen kunde vara så stor att man inte på 41 dagar kan genomföra ett enkelt godkännande av en utbetalning och hon förklarade att det berodde på två saker. Dels att Regeringens nedskärningar i Försäkringskassans budget lett till minskad arbetsstyrka och dels att de som faktiskt fått stanna kvar i många fall slutat pga det omöjliga uppdraget att hinna med samma uppgifter på färre folk.

Mina frågor till dig som ansvarig för detta är följande...

1. Anser du att Försäkringskassan fått tillräckliga medel för att lösa sin uppgift och är det således deras fel att de inte hinner med och inte ditt?

2. Oavsett vems felet är är det i alla fall inte försäkringskassans kunder. Min familj har lyckligtvis en buffert att leva på men den lyxen har långt ifrån alla. Vad är ditt råd till föräldrar med nyfödda barn, föräldrar till sjuka barn, korttidssjuka med arbete och sjukskrivna. Är det att låta de små stanna hemma ensamma respektive själva gå sjuka till jobbet eller att använda lagstadgad försäkring fast de inte får ut någon ersättning?

3. Vilket tycker du som statsråd är viktigast. Att jaga fuskare i systemet eller att betala ut pengar till de som är berättigade till ersättning?

4. Hur ofta brukar riksdagsmän drabbas av karensdagar eller att behöva vabba? Ta gärna dig själv som exempel!

Jag har inget emot höga politikerlöner och tror inte att genomsnittspolitikern slapppar sig igenom arbetsveckan. Men, det är lätt att sätta hårt åt familjer med sjuka barn och sjukskrivna när man själv inte behöver redovisa vad man gör för sina knappa 50 000 i månaden!

/ Marcus

AMNESTY

2007-09-25T21:46:00.000-07:00

Gillar du mänskliga rättigheter men inte att de kränks? Då kanske Solidaritetsbloggen passar dig extra bra den här månaden!

Vaffö då då?

2007-09-24T13:31:00.000-07:00

Det händer ibland att vänner frågar mig varför jag lägger ner så mycket energi på politikandet, men ingen ifrågasätter det så mycket som frugan. Jag lyckas sällan förklara vidare bra för någon så därför får Afzelius och Wiehe göra det åt mig!

"Vakna upp! Börja se dej omkring! Fatta mod! Så du kan säg' till dina ungar när dom frågar dej, att du var en av dom som stod emot. "

Vad vill jag säga med det här inlägget? Jo, kanske att föräldrarskapet förändrar mycket och att den största förändringen är synen på framtiden. Helt plötsligt har den blivit mer värd att värna och jag vill att mina egna barn ska veta att deras farsa i alla fall försökte...

2007-09-08T21:58:00.000-07:00

Ungarna är självklart inget man någonsin ångrar, men vid vissa tillfällen känns deras existens mindre underbar. Exempelvis 05.45 söndag morgon! Andras barn dygnsrytm tycks ha antingen fördelen av vuxentid på kvällen eller sömntid på morgonen. Så hade jag också velat ha det.

Snart lägger sig dock friden över hemmet.... Tack barnkanalen och Bollibompa!

Äntligen

2007-08-31T00:34:00.000-07:00

Äntligen är man tillbaka i sitt rätta element, hemma med barn! Läser igenom gamla anteckningar från förra föräldraledigheten och känner en otrolig längtan efter att få uppleva allt igen. Men bloggandet vet jag inte hur det kommer bli men allt annat ska med glädje göras på nytt.

Charma tanterna på biblan. Äta buffén på gymnasiet. Svettas med babybjörn och lillunge i svampskogen. Flanera upp och ner längst avenyn och dricka några lunchöl med pappapolarna framför Days of our lives.

Att ta hand om två inskränker visserligen på vissa aktiviteter men man får ju hjälp på traven av den fantastiska barnomsorgen. Fem timmar tre dagar i veckan är fullt tillräckligt för att man ska kunna ägna den minsta den uppmärksamhet han också har rätt till.

Besökarantalet här kommer dock inte att vara i närheten av förra rundan. Tid för fotavtryck hos andra kommer nämligen inte att finnas då gamla synder från Universitetet måste rättas till en gång för alla.

Solidaritetsbloggen...

2007-08-26T23:10:00.000-07:00

... är uppdaterad.

En stund av beklagan

2007-08-19T05:29:00.000-07:00

Jag minns hur det var månaderna efter att den första ungen föddes. Allt var nytt och spännande. Runt den ständiga tröttheten låg ett skimmer av rosa, mjuka, moln som dämpade de känslomässiga svängningar som sömnlöshet annars brukar ge upphov till. Inskränkningarna i fritiden och det sociala livet var självklart stora, men där fanns ändå möjligheten att förhandla sig iväg på skojigheter om man själv var beredd till eftergifter.

Den här gången har det varit annorlunda. Den nye är självklart underbar och fantastisk på samma sätt som sin bror, men spädbarns utveckling de första månaderna liknar ju väldigt mycket varandra. När första leendet kommer ringer man inte släkten runt för att skryta om att man har fått ett barn som mår gott och skrattar. Istället ler man tillbaka och konstaterar att nu kan lillebror också dra på mungiporna. När bajset helt plötsligt ändrar färg och blir grönt googlar man inte i desperation efter förklaring till den hemska förändringen utan konstaterar lugnt att så blir det efter för mycket sambal i chilin.

Att bli storebror är nog inte heller det lättaste, speciellt inte om man i samma veva tar ett första, något för tidigt, steg in i treårstrotset. Att mamma och pappas tålamod och ork helt plötsligt inte är vad det alldeles nyss var gör det nog inte lättare för den förstfödde. Min plan var att aldrig höja rösten mot mina barn om det inte verkligen är nödvändigt, och speciellt inte i umgänge med andra familjer. Dags att revidera den målsättningen till en något mer realistisk sådan!

Att få vara förälder till två friska och glada barn är självklart fantastiskt. Men, att vara förälder är också att ständigt bli besviken på sig själv. Jag blir besviken på att jag inte utan bitterhet kan ge upp saker jag gillar att göra. Jag blir besviken på att jag inte klarar av att vända andra kinden till när min fru surar en hel dag efter en skitnatt med den lille. Jag blir besviken på att jag inte alltid orkar ha tålamod med storebrors nyfunna egna vilja. Gamla föreställningar om sin egen personlighet och karaktär förintas och byts ut till en betydligt mindre hedersam men mer verklighetsnära självuppfattning.

Den här sommaren har jag haft mitt 23:e sommarlov. Jag minns att jag grät mig till sömns kvällen innan skolstarten i femman, drack gravöl innan universitetsterminerna och de senaste åren deppat tillsammans med min fru innan eleverna kommer i augusti. I år känns det istället som att jag längtar efter att få komma hemifrån. Till ett samanhang där min roll är någon annan än att laga mat, byta blöjor, gunga, trösta och gräva sandkakor.

Nu är stunden av vardagsrealism över och bussen snart framme i Lysekil. Svärmor och fru är hemma med barnen och en weekend i det pubertalas tecken väntar. Troligen kommer det att sluta som det ofta gör när man inte varit i farten på länge, för tidigt och med allehanda krämpor morgonen efter. Jag vet dock att jag kommer vakna upp och längta hem till allt det där jag just beklagat mig över. För det är med livet innan barnen som med studentfester, Göteborgsvarvet, lumpen (för de som inte lämnade in grötrocken efter en månad) och science fictionserien V. Man minns allt det bra och längtar gärna tillbaka.

Vid hett läge ter sig dock inte Gredos på literförpackning, mjölksyran, skjutövningarna eller det gröna blodet så häftigt. Då kan man istället längta efter en kopp te framför Bollibompa, följt av en stilla promenad med barnvagnen och att vara målvakt när treåringens skjuter på mål.

Uppföljning av Gubbgrinig

2007-08-09T22:57:00.000-07:00

För några inlägg sedan ventilerade jag min gubbgrinighet och nu är det dags att redovisa resultatet.

Två röda politiker och en verksamhetschef har svarat. Alla tre artigt och med medhåll. Med en av de folkvalda har jag till och med haft vad som med lite god vilja skulle kunna kallas för ett resonemang om ämnet. Några löften om att kolla upp saken har jag inte fått mer än att vederbörande skall delegera frågan vidare neråt i byråkratin.

I september ska vi på återbesök på mvc. Räknar inte med att hitta annat än tantsnusk i tidningshyllan då heller.

Världsnaturfonden

2007-07-25T13:37:00.000-07:00

Solidaritetsbloggen tar inte sommarlov. http://delameddig.blogspot.com för att ta reda på vad det handlar om!

Baloo får onda ögat

2007-07-05T13:41:00.000-07:00

Tog en tur till stora staden med den förstfödde för att besöka en regnfri simanläggning, dvs en simhall. Min karma måste vara i paritet med utomhushandbollsspelarnas på den dyngblöta konstgräsplanen bredvid för andra badares onda ögon förföljde mig under hela plaskandet.

Vi började starkt med att äntra fel duschrum. Inte damernas (tyvärr) utan en dusch där tydligen bara yngre fick vara. Dvs inga gubbar. De uppretade tonåringarna omdirigerade mig raskt till närliggande sanitetsanläggning där publiken var mer i min ålder.

Väl under duschstrålarna kom nästa klavertramp, men den här gången höll grabben i taktpinnen...

"Pappa, den gubben har en liten snopp!"

Visserligen en korrekt iaktagelse, men just därför extra opassande. Gubben hade en liten snopp och visste nog om det. Han försökte skratta bort det hela och jag gjorde detsamma. Dock utan att övertyga. Jag har hittills inte velat kväva min sons fascination över sin egen snopp, men jag hoppas innerligt att önskan att kommentera andras paket snarast upphör. Annars måste jag kanske vidtaga åtgärder...?

Det tredje, och lyckligtvis sista, onda ögat/ögonkasten för dagen mottogs i barnbassängen. Jag är ingen vän av överdriven försiktighet och så är inte heller min son. När det började springa i hans små ben och bäbisplaskandet inte riktigt räckte för att stilla hans rörelsebehov tog jag till det harmlösa tricket (trodde jag) att kasta honom lite lätt upp i luften och ta emot honom precis innan hans taniga lekamen spräckte ytvattenspänningen. Behandlingen blev inledningvis en stor succé men snart förstod jag att bolltrollandet med min två och ett halvtåring inte mottogs med öppna armar av grannlekandes mammor med barn. Äldre barn!

Om det var för plaskandet, den eventuella risken att mitt barn skulle hamna under vatten någon tiondel av en sekund eller helt enkelt att vi gjorde något de själva inte tordes/orkade/ansåg passande fick jag aldrig utrett. Effekten blev dock den självklara. Min saliga grabb fick göra några extra höga hopp och jag blev något mindre angelägen om att dämpa fallet och de efterföljande plasken.

För att göras en lång historia kort. Att vara småbarnsförälder är att våga ta plats. Att, under förutsättning att det inte fysiskt skadar någon annan, ibland tillåta sig och sitt barn att gå utanför trygghetszonen. Att göra saker som man själv kanske inte skulle göra, men som man vet den lille älskar. Och mest av allt. Att inte avstå från roliga saker bara för att andra kanske anser det opassande.

Det kan vara att låta honom/henne äta med händerna på resturang, springa fritt i tågvagnen, stå på sätet i bussen, sjunga under viktiga politiska möten eller kissa på gatan när man inte hinner undan. Samhället tillhör lika mycket de små som de stora, men ibland måste man göra lite avkall på etiketten för att de ska kunna få glädje av det!

2007-06-29T16:00:00.000-07:00

Efter att i sann gubbgrinig anda gått och surat över bristen på jämställdhet på mvc, bvc, förlossningen och BB gjorde jag just slag i saken och skickade ett mail till lite ansvarigt folk. Där stod följande att läsa...

- - - - - - - - - - -

Jämställdheten slutar i väntrummet

Efter två rundor i olika väntrum tillsammans med Amelia, Sköna Hem och min havande fru känner jag att det är dags att ta bladet från munnen. Jämställdheten i väntrummen på MVC, BVC, förlossningen och BB befinner sig fortfarande på förtiotalsnivå och budskapet till blivande/nyblivna pappor är solklart, här har ni inget att göra!

Min personliga övertygelse är att föräldraskapet och det solidariska ansvaret för barnet börjar när de blivande föräldrarna får reda på att mamman är gravid (och de bestämmer sig för att behålla barnet), inte när barnet väl är fött. Min förhoppning är att det även är så samhället ser på föräldraskapet. Ansvaret för den fysiska delen av graviditeten ligger naturligtvis på den blivande mamman, det kan inte den mest emanciperade man göra något åt. Oro, förhoppningar, förväntningar, nervositet och funderingar om graviditeten och förlossningen delas dock av båda föräldrarna.

Således borde det vara angeläget för samhällets institutioner att uppmuntra båda föräldrarna att ta del av information om graviditeten och föräldraskapet. Jag tror att känslan av utanförskap i ovan nämnda samanhang är stor hos många pappor, inte enbart p.g.a. enkelriktad läsning i väntrummen. Under min frus senaste graviditet hade vi turen att ha en barnmorska på MVC som gav oss båda stort utrymme och som fick mig att känna mig betydelsefull för den lille i magen. Så var dock inte fallet när hon väntade vårat första barn, en erfarenhet som jag vet att jag delar med många blivande pappor.

Mina frågor till ansvariga tjänstemän samt politiskt ansvariga för xxxx BVC, Förlossningskliniken på Östra sjukhuset och BB på Östra sjukhuset är följande:

Anser ni att det är önskvärt att pappors delaktighet i graviditetens olika faser ökar?
På vilka grunder bestäms vilka tidskrifter som skall finnas i era väntrum?
Har ni beaktat jämställdhetsaspekten när ni bestämt vilka tidskrifter som skall finnas i era väntrum?
Kommer ni att bredda utbudet på tidsskrifter i era väntrum så att det tillfredsställer fler manliga besökare?

Jag har ytterligare en fundering riktad till ansvariga på SU Östra som gäller den lapp som barnmorskan skriver upp födelsetid, vikt och längd samt kön på strax efter att barnet fötts. Är det verkligen nödvändigt att redan efter 10 minuter av en människas liv fastställa att pojkars färg är ljusblå och flickors färg rosa? Att klädkedjorna med alla medel försöker att dela upp pojkar och flickor i olika färger är en sak, men att offentlig verksamhet inte kan vara mer könsneutral känns förlegat.

Till
roland.andersson@vgregion.se Ordförande regionstyrelsen
xxxxx@vgregion.se Verksamhetschef xxxx MVC
xxxxx@swipnet.se Vice ordförande Primärvården Södra och Mellersta Bohuslän (Då ordföranden ej har sin mailadress på hemsidan)
jaleberg@msn.com Ledamot Primärvården Södra och Mellersta Bohuslän
margareta.wennergren@vgregion.se Verksamhetschef Förlossningsvård Östra Sjukhuset
benny.strandberg@kristdemokraterna.seVice ordförande Styrelsen för SU
ibj.bergendahl@telia.com Ledamot Styrelsen för SU (Då ordföranden ej har sin mailadress på hemsidan.)

Sommarhälsningar / xxxxx, Stolt pappa till två pojkar

2007-06-22T00:24:00.000-07:00

Liten blir stor när ännu mindre ansluter. Tyvärr blir även stor större och det lär inte bli lättare att ta sig till träningen de kommande månaderna....

2007-06-21T10:25:00.000-07:00

Efter att nummer två nedkommit finns det goda möjligheter att den här Bloggen drar igång igen. Huruvida det är till någon annans glädje vet jag inte men någon stackare torde väl missat att ta bort mig från uppdateringslistan!

2007-04-17T07:49:00.000-07:00

Protestera!

2007-03-28T02:56:00.000-07:00

Om någon fortfarande hittar hit, klicka genast vidare till Solidaritetsbloggen.

2006-12-04T12:56:00.000-08:00

Tomten kommer med en tidig julklapp i år i form av tre lagningar och en rotfyllning. 8000 kronor back redan i början på december, det här ser allt annat än bra ut.

Jag ger dock inte upp solidaritetsbloggandet. Idén är för bra för att några timmar med borren ska få sätta käppar i hjulen. Vill du veta mer om vad solidaritetsbloggen är och hur du kan hjälpa? Besök oss genom att klicka på länken! Den här månaden hjälper vi Kooperation utan gränser med deras insamlingar för småbönder i Syd, bostadsbyggande för hemlösa i de fattigare delarna av världen och arbete för ökad jämställdhet.

2006-11-17T10:51:00.000-08:00

Som den mest hängivne optimistkonsult har jag hittills utan någon som helst rim och reson skanderat ut hur härligt det är med barn. Hur föräldrarskapet förändrat mig på alla de mest sannlösa sätt och hur ofantligt kul allt är. Tjipp, tjo och klackarna i taket. Det här inlägget har alla förutsättningar att ge en helt annan bild av hur det står till. För närvarande en betydligt mer korrekt sådan.

Jag har ingen aning om hur andra föräldrar hanterat situationen vi befinner oss i nu. Om min familj är extra känslig eller om det kanske ska ligga till på det här sättet. Att det ska blir en fullständig chock när nummer tvås jäsningsprocess börjar göra sig påmind.

Första gången vill jag minnas att frugan kämpade sig igenom de första månaderna med ett (visserligen stundom något ansträngt) leende på läpparna. Glädjen inför det som komma skulle var mäktigare än de kväljande illamåendekänslorna och tröttheten. Den här gången ser verkligheten något annorlunda ut. Hon är minst sagt nere för räkning.

För mig är kanske förändringen inte lika fysiskt uppenbar. Hastigt och ju egentligen lustigt har dock min roll förändrats från ganska utvilad och kul farsa till klassisk dubbeljobbande morsa. Trött när vi åker till jobbet, tröttare vid hämtningen på dagis, tröttast framför diskhon och apatisk när den lille somnat.

Samtidigt har jag ju egentligen föga att beklaga mig för. Inget kryp suger näring ur mitt inre. Jag lever inte i en ständig bakfylla. Mina bröst växer kanske men blir snarare slappare och mer kycklingbröstliknande än spända och ömma.

Men innerst inne är jag självklart oerhört glad och tacksam för att mina små är starka och simmar snabbt. Och för att de får jobba i en för dem gynnsam miljö. Jag längtar dock livet ur mig efter den dag hon eller han tittar fram.

2006-11-12T12:39:00.000-08:00

Då var det röstat och klart, Farsan Baloo ska bli politiker. Kanske inte kommunens mäktigaste man men i alla fall med ett finger med i syltburken. Det känns bra. Jag infriar ett gammal fyllelöfte och hur ofta händer det.

2006-11-10T00:38:00.000-08:00

Jag är en principfast människa, ibland. Att slaviskt följa vissa principer men strunta helt i andra är mitt gebit. Sedan dagis blev en del av mitt och lille Baloos liv har jag mer och mer börjat älska en av barnomsorgens mest uttalade sjukdomsregler. "Den feberfria dagens princip".

Idag är en sådan dag. En ledig dag. En dag utan andra ungar än min egen. Och gud ska veta att den kom lägligt.

2006-11-07T11:41:00.000-08:00

Jag kan inte förstå hur det gick till. När den här stora förändringen egentligen skedde. Det är som med de gröna bladen på våren. Varje år överraskar de med att helt plötsligt bara finnas där. Utan att man sett förvandlingen. Och varje år tänker man att nästa år... då ska jag vara mer uppmärksam.

Helt plötslig går det att föra ett samtal med den lille. Eller, kanske bara nästan, men nästan är nära nog. Min son kan prata. Han kan göra sig förstådd. Han kan komunicera med oss.

Han kan visa för oss hur glad han blir när vi hämtar på dagis. Inte bara genom att hoppa jämfota och skratta. Utan även genom några korta fraser. Som upprepas... och upprepas. Fast inte idag. Idag var första gången glädjen över vår uppenbarelse inte var fullständig. Idag ville han inte hem. Idag ville han vara kvar och leka. Med sina kompisar. Min son har kompisar! Och han kan prata. I alla fall nästan.

Han kan väcka oss varje morgon med att kräva omedelbar uppgång. Inte bara genom att skrika och leva rövare. Inte bara genom en bok i mellangärdet på pappa och ett klagovrål. Utan genom att säga åt oss att gå upp. Som en civiliserad karl. Men imorse ville han inte gå upp. Han vill ligga kvar och gosa. Och prata. Min son kan prata. I alla fall nästan.

Nästa gång ska jag vara där i samma ögonblick som det sker. Precis när de första osamanhängande orden bildar en vettig mening. När koden knäcks. När den lille inser att de här ljuden är mer än bara dumheter. Att man kan få sin vilja igenom genom att säga dem med ungefär rätt uttal. I ungefär rätt följd. Ungefär 100 gånger.

Men jag antar att det blir som med träden. Det blir en nästa gång. Men inte heller då är man där när det händer.

2006-10-23T23:59:00.000-07:00

Spinner vidare på förra inlägget, nu med konkret förslag på hur man kan stilla sitt dåliga samvete.

Vi lärare är nog världsbäst på att klaga. Vi får för lite resurser till för många elever. För mycket styrning från rektorer och ministrar och för lite tid till reflektion och fortbildning. Otidsenliga lokaler, bråkiga ungar, jobbiga föräldrar, meningslösa betygskriterier.... Inte mycket anses rätt i den svenska skolan.

Det finns dock de som har det bra jävla mycket värre, exempelvis de fattigaste barnen i Afrika. Det är dock något som Unicef försöker göra något åt, tillsammans med Nelson Mandela. Solidaritetsbloggen vill försöka dra sitt strå till stacken, eller i det här fallet tegelstenar till skolbyggen.

Klicka in på http://delameddig.blogspot.com för att läsa mer om hur DU kan göra skillnad!

2006-10-22T11:55:00.000-07:00

Eftersom farsan Baloo gått i dvala släpps hobbypolitikern Baloo fram i rampljuset.

När jag blev pappa trodde jag att mina barnsliga vänsterfasoner så sakteliga skulle börja luckras upp och ganska snart vara ett minne blott. Att inte känslorna för andras välbefinnande skulle räcka till när fru och barn fått sitt. Att solidariteten helt enkelt skulle stanna inom familjen. Att det skulle bli lättare att blunda för orättvisor och mindre plågsamt att prioritera de egna framför andra. Att jag helt enkelt skulle växa upp och bli en vanlig nyttomaximerande svensk.

Det har visat sig att familjebildandet haft motsatt effekt. När jag nu har som mindre tid än någonsin att engagera mig i annat, är suget som störst. Jag vet inte om det är ett resultat av förtäckt egoism. Att jag vill försöka ge min son bästa möjliga förutsättningar att leva. Och att jag tror att han gör det bäst i en värld som bygger på rättvisa, inte orättvisa.

Helst tolkar jag det dock som ett bevis på att kärleken till sitt eget barn öppnar ögonen för hur andra föräldrar, främmande människor, känner inför sina barn. Att älska sina avkommor mer än något annat är nämligen inte unikt för lönnfeta medelålders män med flyende hårfäste, kombi och spelrättsaktie i den närliggande golfbanan.

Och om även andra människor känner så kanske vi borde sluta göra deras liv surt med språktester, importkvoter, fosforbomber, Guantanamofängelser, sverigedemokrater, minskat bistånd, världsbanksfascism, växthuseffekt och EU:murar...?

2006-10-05T09:50:00.000-07:00

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop längre. Bloggandet får hamna på undantag. Bättre det än att någon annan blir utan uppmärksamhet. Nya läsare får gärna ta en titt i min inläggshistoria. En gång i tiden var jag nämligen en kreativ och relativt intressant.

De senaste veckorna har varit i det närmaste kaotiska. Udda för en som annars har det ganska avslappnat. Jag har dock fått en ny älsklingssysselsättning. Att hämta på dagis. Det är så gôtt att ha något att se fram emot under arbetsdagen. Något att längta efter när ungarna tjatar som mest hål i huvudet på en. Någon som man vet blir glad av att träffas igen.

2006-09-25T12:23:00.000-07:00

Det är ny runda i Solidaritetsbloggen. Häng med vettja. Den här gången samlar vi in pengar till BRIS.

2006-09-24T03:42:00.000-07:00

Jag har i det här bloggandet återkommande vurmat för dagis och den svenska barnomsorgen. Efter fyra veckors egen erfarenhet av dess effekter på små knattar kan jag inget annat än ytterligare förstärka tonen i hyllningskören.

Min grabb har väl inte direkt tränats i att ta rätt efter sig. Äta med hyfsat borsskick, ställa rätt skorna, plocka in leksaker och liknande trista aktiviteter. Jag glömmer att kolla av sånt och frugan har för länge sedan tröttnat på att ställa i ordning efter mig och ungen. Fyra veckor på dagis har dock börjat förändra hans beteende. Han har blivit lite uppfostrad. Fått hyfs. Socialiserats till att vara något annat än enbart ett bortskämt ensambarn.

Ännu större är förändringen vad gäller snacket. Från att knappt pratat allt strir han nu nästan väl mycket. Alla ord finns kanske inte i någon erkänd ordlista, men man kan gissa sig till det mesta av ljuden. Han försöker kommunicera. Göra sig hörd.

Allt detta kanske hade hänt förr eller senare, med eller utan intryck från andra barn och fröknar. Jag vet inte. Men, det känns som att dagis varit en effektiv katalysator för tempot i utvecklingen. Dagis, eller förskola som man kanske bör kalla det, är en pedagogisk verksamhet. Inte bara en lekplats. Jag tycker att den rollen kommit i skymundan i de senaste månadernas debatt om vårdnadsbidrag i olika former.

På tal om vårdnadsbidrag är det snart inget jag kommer att behöva bry mig om. Lille Baloo har gått sin första golfrunda och han skötte sig bra. Inget gråt och tandagnissel. Inget förstörande av greener. Bra tempo i baksvingen och gott sällskap för pappa. Jag blir besviken om han inte spelat in pappas första miljon före 15 års ålder.

2006-09-14T11:29:00.000-07:00

Blev det här föräldrandet som du tänkt dig? Känner du dig lurad på konfekten eller är det snarare så att barnuppfostrandet passar dig bättre än förväntat? Farsan Baloo ger dig nu chansen att vädra dina funderingar. Nedan följer min egen största besvikelse och största positiva överaskning med att bli med unge. Det hade varit käckt att få förkovra mig i andras erfarenheter. Så hoppa på tåget vetja!

Den största besvikelsen jag upplevt under de här 18 månaderna är utan tvekan det totala moraliska förfall som skett på födofronten. Jag och frugan hade fantastiskt höga förväntningar på oss själva. Vi skulle minsann inte göda någon blivande biggest looser. Här skulle frukt och grönt bli det enda smaskiga i lillens liv. Snask, läskeblask och maryland cookies skulle inte komma inanför hemmets väggar. Och själva skulle vi visa gott föredöme genom en markant viktminskning och födoomläggning.

Semper och Hipp var det inte tal om inledningsvis. Så länge modersmjölken var det enda ungen behövde stod löftena om egentillverkad barnmat som spön i backen. Vi svor oss fria från multinationella företag som tjänar storkovan på stressade barnfamiljers okunskap och tidsbrist. Själv är bäste dräng och hur svårt kan det vara att koka potatismos och koka lite kyckling några gånger i veckan, varvat med morotspure och kokt fisk?

Inget blev som vi tänkt oss. Det kändes nästan omöjligt redan från första början. Burkmaten var godare. På varje kalas bjöds det onyttigheter. Vissa stunder krävde mariekex för att mamma och pappa skulle få lite lugn och ro. Det fanns en uppsjö undanflykter för varje tillfälle att frångå ambitionen. Efter ett hundratal "det här är verkligen sista gången" har vi nog gett upp nu. Killen rör sig mycket och gillar ju frukt också. Och i värsta fall kommer det ju nya tänder om några år...

De saker som överaskat mig positivt är många fler. Högt upp på listan kommer naturligtvis att en käft som mest liknade Muncks "Skriet" numera ser normal ut. I samma division spelar hans första golfsving redan vid ett års ålder och att han varit ett utmärkt redskap för att komma i kontakt med tjejer på offentliga platser som bibliotek och sjukhus.

Ligaetta, högst upp på prispallen, först, störst och bäst är dock min förvåning över hur givande även mycket små människor kan vara. Om sanningen skall fram, och det ska den kanske i ett sånt här samanhang, var min erfarenhet av bebisar mycket liten innan min egen tittade ut. Jag har faktiskt inte reflekterat över det förr men frågan är om jag ens hållit en i min famn tidigare. Jag blir nästan lite skraj när jag tänker på det. Hur vågade någon skaffa barn med en sådan total novis på området? Skall ställa frugan till svars för detta oförstånd vid senare tillfälle.

Nåväl. Ett fåtal läsare känner mig privat och det är kanske inte som lugn och harmonisk familjeförsörjare jag oftast beskrivs. Snarare kan det nog vara så att vissa förvånats över hur lätt jag acklimatiserat mig till det relativt lugna liv som det innebär att vara förälder. Man kan nog utan att överdriva kalla det för något av en lunk. En lunk som till mångt och mycket kräver en viss harmoni och stillhet. Något jag i alla tider haft för lite av.

Med grabben har det dock inte varit svårt att koppla av, utan att det för den saken skull blivit trist och uttråkande. Även de mest händelsefattiga dagar har känts givande. Även fast man egentligen inte presterat något har det känts som att man gjort mycket för honom. Genom att bara vara där. Finnas till hands.

Så. Vad har förvånat er mest med föräldraskapet? Meddela mig gärna om någon bestämmer sig för att anta utmaningen.

2006-09-11T08:27:00.000-07:00

Oavsett övrig politisk åskådning torde alla läger vara överens om att den 11 september 2001 var en fruktansvärd dag i mänsklighetens historia. Att tiga still och inget göra när oskyldiga drabbas av död och förintelse duger inte. Här gäller det att slå till hårt mot roten till det onda. Så att det inte tillåts hända igen.

Men det gjorde det... Faktiskt redan så snart som den 12:e september. Och sedan igen den 13:e. Och 14:e. Och 15:e. Det är omöjligt att förstå men det händer faktiskt till och med än idag. Och troligen imorgon. Och imorgon!

Jag syftar naturligtvis på de ca 17000 OSKYLDIGA barn som enligt FN dör varje dag i fattigdom och svält. Barn som är lika oskyldiga som mitt... och som ditt. Barn som inget annat galet gjort än att välja fel föräldrar. Föräldrar som visserligen inte har några arbetsgivaravgifter att ondgöra sig över. Eller fastighetsskatter. Och som skulle vara överlyckliga om de ägde en bil att betala trängselskatt för. Men som på kvällningen måste leva med oron att deras barn kanske aldrig vaknar mer.

Idag sörjer många de mördade i World Trade centre och andra de mördade i Pinochets amerikafinansierade militärkupp i Chile 1973. Många svenskar sörjer Anna Lindh som mördades den 11 september 2003. Allt detta är naturligtvis värt en extra eftertanke och respekt, men står sig inte såväl amerikanska affärsmän, chilenska kommunister och svenska utrikesministrar sig slätt mot svälten och fattigdomens offer?

2006-09-07T13:06:00.000-07:00

Från att ha varit i det närmaste jämställd, till att föra en undanskymd tillvaro som andrahandssortering, på bara några veckor. Förlåt mig herrar Leijonborg och Lagerbäck, men er tillvaro är betydligt stabilare än småbarnspappans. I alla fall pappor till arton månaders ungar.

Jag kritiseras ofta för det men jag bestämde mig redan från start att göra allt i min makt för att inte hamna i pappafällan. Att inte ta ett steg tillbaka trots att mamma är nummer ett för ett litet barn. Försöka bortse från att han tröstas snabbare av mamma än pappa. Att tandborstningen är tårfylld när den görs tillsammans med herr Baloo, men lugn som en filbunke när fru Björn håller i borsten.

Vissa beskyller mig nästan för barnplågeri. Jag tycker att det är tvärt emot. Ni vet det där med de positiva effekterna av ansvarsfulla och jämställda pappor som jag brukar tjata om. Fram till den senaste tiden har det gått över förväntan. Korta perioder under sommaren har jag nästan känt mig som ett förstahandsval för den lille. Som en prioriterad grupp. Positivt särbehandlad. Uppskattad och älskad. Som en som duger.

Jag är inte längre så säker. Eller snarare, jag är inte längre så säker på att striden för all framtid är vunnen. Trots att det just nu känns som att en total kapitulation är i antågande tror jag att det egentligen handlar om ett temporärt tillbakadragande. I långa loppet kan jag inte förlora. I långa loppet vinner självklart kärleken till den lille, även om den inte är vidare väl besvarad just nu.

En del av lille Baloos förändring beror säkert på att 18 månaders ungar går in i någon slags fas som jag aldrig orkat läsa in mig på. Att det bara är naturligt och att det snart är lika naturligt för honom att springa till pappa istället för mamma. Jag tror dock att det även finns en annan bov i dramat. En bov som jag inte kan annat än gilla men som knappast verkar till min fördel nu. Dagis!

Det vore intressant att få höra er läsares erfarenheter av när era små började på dagis. Om det finns någon substans i mina misstankar. Om det faktiskt kan vara så att förändringen och osäkerheten som även en lyckad dagisstart innebär i en litens liv har fått honom att åter igen föredra det trygga. Den som en gång närde honom och som under de första sex månaderna ständigt var närvarande.

2006-09-04T13:36:00.000-07:00

Att vara med när grabben kom till världen var naturligtvis det största som hänt mig. Få höra hans första ljud. Se hans första rörelser. Sniffa in hans första bebislukt. Fantastiskt, obeskrivligt, makalöst och allt det där. Man var i någon slags chockartat, euforiskt drömtillstånd som så här i efterhand är omöjligt att återskapa ens i minnet.

Men, frågan är om inte det som händer med honom nu är ännu mer fascinerande. För varje dag som går blir han mer och mer en egen människa. En individ med bestämda åsikter om hur saker och ting skall vara och som börjar greppa vad tillvaron går ut på. För varje dag dyker nya, riktiga, ord upp blandat med det vanliga bladdrandet. Han förstår fler och fler instruktioner och har till och med börjat städa upp lite efter sig på kvällen. Något jag själv inte lärt mig än.

Sitt nu lugn i båten. Jag har inte blivit någon skrytförälder av den typ som tidigare fått sig både en och annan känga i undertecknads blogg. I alla fall inte än. Killen är självklart inte mer fantastisk än någon annan unge i samma ålder och utvecklingsfas, men han är ju inte någon annan unge. Utan min!

Vän av Baloos blogg, och sådana finns faktiskt, har troligen reflekterat över det dåliga uppdaterandet och inläggens bristande kvalitet. Skolstartstid och valår kombinerat med bottenstrid med fotbollslag och snart öppnad golfbana runt knuten tar för mycket kraft av en sargad björn för att barnfunderingarna på bloggen ska kunna frodas. Jag lovar bot och bättring när höstlovet börjar närma sig och hoppas att ni har tålamod med mig..

2006-08-29T12:49:00.000-07:00

Så när som på några sporadiska missnöjesyttringar vid lämningen verkar den lille klara övergången från familjeomsorg till kommunal sådan alldeles utmärkt. Peppar peppar, ta i trä och allt det där, men jag är hittills mycket impregnerad av den förskoleverksamhet vi har kommit i kontakt med. Fröknarna är underbara med barnen, ungarna är helgoa med varandra och majoriteten av de smås föräldrar verkar umgängesbara. Antingen har vi haft en salig tur, eller så stämmer verkligheten lika illa överens med medias bild vad gäller barnomsorg som skolverksamhet.

Troligen ligger sanningen någonstans mitt emellan. Precis som i skolvärlden tror jag barnomsorg handlar mer om bemötande än resurser. En bra förskollärare kan få barn att trivas i skyddsrumsmiljö medan en dålig inte lyckas oavsett hur mycket pengar som läggs på inredning och leksaker. När jag ser min son leka med sin favoritfröken (jo, han har redan en sådan trots att det bara förlupit två och en halv vecka av dagistiden) är det inte p.g.a. barngruppsstorlek eller halva leksaksaffären som han skiner av glädje. Utan för att han blir sedd och uppskattad.

En intressant iaktagelse är att umgänget mellan äldre och yngre Baloos har genomgått en tydlig kvalitetsförbättring de få dagarna som han varit heltid på dagis. När tiden är knapp mellan hämtning och godnatt både orkar och vill man mer. Vi nästan slåss om att få rå om honom.

En annan, lika positiv, nyhet är att vår tidigare ganska otrötte son nästan tigger om att få hoppa i bingen och tryna. Uppenbarligen går det livat till på dagis...

2006-08-29T12:27:00.000-07:00

Om Baloos sidas läsare, eller i alla fall de läsare som även orkat klicka, fick bestämma skulle det inte bli något regimskifte. Knappast någon överaskning men glädjande att så många moderater tittar in.

Vänsterpartiet 17% 8
Socialdemokraterna 20% 9
Miljöpartiet 20% 9
Centern 7% 3
Folkpartiet 11% 5
Kristdemokraterna 0% 0
Moderaterna 20% 9
Annat parti 4% 2
Blankt 2% 1

46 votes total

2006-08-29T11:09:00.000-07:00

Varje läsår börjar med läger och övernattning. Vilket är kul. Det blir dock extra skojigt om man sätter spektaklet i ett historiskt perspektiv. Om ungarna levat på 1500-talet hade troligen ett stort gäng redan varit gifta, flera med minst en unge. Jag har liksom svårt att se det framför mig. Trots min relativt vilda fantasi...

2006-08-24T05:08:00.000-07:00

Några bloggare (läs OTTO och MARPE) ifrågasätter bredden av politiska värderingar på Baloos blogg. Tänkte att det kanske är läge att göra en liten undersökning för att en gång för alla bli av med påhoppen.

2006-08-24T04:53:00.000-07:00

I somras fanns Baloo med på Expressens debattsida. Här följer den oklippta versionen för den som orkar...

"Blivande pappor och mammor som vill läsa sig till hur man blir den perfekta föräldern har inga svårigheter att hitta hyllmeter med litteratur. I bokhandeln på biblioteket och på Internet tävlar förståsigpåare om föräldrars nyfikenhet och dåliga samvete. Hur länge ska man amma? Fungerar egentligen femminutersmetoden? När ska man börja läsa sagor för barnet? Kan man verkligen låta farmor passa den lille en hel kväll redan efter någon månad? O.s.v. i absurdum. En sak har de alla gemensamt. De förmedlar budskapet att en ansvarsfull förälder är en påläst förälder. När det stod klart att jag och min fru skulle bli föräldrar tog vi oss an den digra uppgiften att på teoretisk väg skapa en bild av vad som väntade oss. Vi gav dock snabbt upp. Det som förespråkas av någon, döms ut av en annan. Istället beslutade vi oss för att följa våra instinkter och lita på det sunda förnuftet. Ta dagen som den kommer. Lösa problemen efter hand. Det skulle visa sig bli lättare sagt än gjort. Men fungera. I alla fall hjälpligt.

Efter snart ett och ett halvt år har vi ju på intet sätt facit i hand. Något som dock visats med all tydlighet är att det tar tid att vara förälder. Mycket tid. Och eftersom mängden tid är begränsad måste man välja bort något. Detta gäller i synnerhet oss pappor. Att bli pappa är det största som har hänt mig. Min son betyder mer för mig än något annat. Kan jag då göra annat än prioritera honom? För mig skulle det inte fungera att välja både jobb och familj. Jag vill vara med hela vägen. Ta halva föräldraansvaret och dela glädjen av att se min son förvandlas från ett litet skrikande knytte till en egen individ. Se honom ta sina första stapplande steg. Höra honom säga pappa för första gången. Eller i alla fall något som med mycket god vilja kan tolkas som pappa. Få trösta den lille även fast mamman finns i närheten. Laga smaklös potatispuré som hamnar överallt, utom i munnen. Hålla handen på BVC när första sprutan skall tas. Fika med mammorna på öppna förskolan.

Jag och min fru har båda varit hemma på halvtid det sista året. Genom att dela ledigheten under längre tid har inte bara jag fått följa min son från spädbarnsåldern och upp. Hon har även fått ta del av den mer händelserika tiden hemma. När allt inte längre kretsar kring bröstmjölk, blöjbyten och sömn. När den ena dagen inte är den andra lik. När man umgås med sitt barn, inte bara passar det. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte stod på mig och krävde att vara hemma även under de första sex månaderna. Nästa gång nöjer jag mig inte med annat än halva föräldraledigheten. Visst kommer det att innebära en del krångel, exempelvis med amningen, men nu missade jag mycket av min sons första halvår i livet samtidigt som min fru fick dra ett alldeles för tungt lass. Föräldraförsäkringen måste reformeras och uppmuntra pappor att vara hemma mer. Speciellt under den första tiden. En individuell föräldraförsäkring som premierar familjer som delar ansvaret lika samt betydligt fler ”pappadagar” än de 10 som idag kan tas ut under de första två månaderna skulle inte bara innebära starkare band mellan oss pappor och våra barn. Det skulle även utmana de strukturer i samhället som systematiskt diskriminerar kvinnor och premierar män. Jag tänker främst på löneskillnaderna mellan könen samt underrepresentationen av kvinnor på ledande positioner i både offentlig och privat verksamhet. Jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden nås inte genom subventioner av hushållsnära tjänster, utan genom att könen har samma rättigheter, och skyldigheter, på båda arenorna.

Lika lätt som det har varit att prioritera sonen framför jobb har det dock inte varit att göra inskränkningar i det sociala livet. När man ställs inför valet mellan kompisar och familj blir det så lätt att jag tänker ”bara den här gången”. Men det blir inte bara den här gången. Det kommer hela tiden en till gång. Och en till. Vi har haft olika synsätt på det här min fru och jag vilket då och då har lett till osämja. Lösningen är nog att vi inser att ingen av oss har helt rätt. Som föräldrar måste man tillsammans hitta en balans mellan familjelivet och det övriga sociala livet. Där man varken känner sig hämmad av familjen eller övergiven av densamma. Vi är inte där än. Och om jag ska rannsaka mig själv är det nog jag som behöver förändra mig mest. Tänka att det är precis med resten av livet som med jobbet. Att man faktiskt är pappaledig från allt. Tänka som jag gör nu, fast vända på resonemanget. Att jag inte måste säga ja till allt. Att det faktiskt kommer en till gång. Och en till...

Både jag och min fru var först ut i bekantskapsgänget med att bilda familj. Vi hade således inga jämnåriga förebilder. Bara våra egna föräldrar. Jag har ju alldeles nyss ifrågasatt värdet av att lyssna för mycket på andra. Men om jag ändå skulle ge ett råd till manliga vänner som är på väg att bli pappor så är det att låta föräldraskapet ta tid. Inte extra tid, utan tid från något annat. Oavsett hur mycket du försöker intala dig det kan du aldrig ta igen på kvällen, det du förlorar på dagen. Du missar en underbar tid i livet, som aldrig kommer igen. Du är skyldig ditt barn och barnets mamma att dela på ansvaret. Men mest av allt är du skyldig dig själv det.

Jag är nämligen övertygad om att den tid du som pappa investerar i ditt barn i tidiga åldrar får du mångdubbelt tillbaka senare i livet. När problemen är av allvarligare natur än läckande blöjor och orapade magar. När det kanske är viktigare att göra rätt. Att göra som experterna säger. När det inte räcker med något så enkelt som bara tid tillsammans.

Efter sommaren börjar vår lille på förskolan, något som väcker blandade känslor. Jag har fullt förtroende för den svenska barnomsorgen, som jag tycker verka fungera bra, men kommer att sakna de underbara stunder vi haft med varandra under det gångna året. Pappaledigheten har utan tvivel varit den bästa tiden i mitt liv och jag önskar att den inte redan var till ända. Familjens ekonomiska situation tillåter bara att en av oss går ner 20 procent i tjänst till hösten. Trots de låga räntorna kostar ett nyköpt hus pengar och när vi tvingas att prioritera blir det på bekostnad av umgänget med den lille. Här ser jag en generell arbetstidsförkortning för alla på arbetsmarknaden som en utmärkt möjlighet för oss föräldrar att kunna göra oss rättvisa på jobbet, samtidigt som vi hinner ägna tid åt familjen. Troligen skulle också andra än föräldrar må bra av att jobba lite mindre och leva lite mer. Precis som med individuell föräldraförsäkring skulle det även innebära ökad jämställdhet på arbetsmarknaden då mammor i större utsträckning än pappor tenderar att gå ner i tjänst när de kommer tillbaka från föräldraledigheten. Min familj är inget undantag. Det blir nämligen mamman som stannar hemma en dag för att övergången till dagis ska gå smidigare för den lille.

Trots att vi verkligen försöker vara moderna föräldrar är det uppenbart att vi går i samma fällor som så många familjer innan oss. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att staten uppmuntrar jämställdhet. I familjelivet såväl som i yrkeslivet. När osynliga strukturer påverkar individers handlingar och dessa handlingar leder till uppenbara orättvisor i samhället måste vi föräldrar ledas rätt. Inte genom att bestraffa de som väljer att leva kvar i traditionella föreställningar om familjelivet utan genom att belöna de som vågar dela ansvaret."

2006-08-23T12:37:00.000-07:00

Hej kära läsare. Det är dags för det månatliga budskapet från Solidaritetsbloggen. Jag kan förstå om det känns tjatigt men kan helt enkelt inte motstå frestelsen att använda Baloos blog som anslagstavla mot omvärlden. Det är ju trots allt några stackare som fortfarande orkar läsa.

Denna runda samlar vi in pengar till Stockholms Statsmissions arbete för stadens hemlösa. Hemlöshet är något som kan drabba oss alla. Det är dags att sluta vända bort blicken från människor som drabbats av hemlöshet. Och istället göra som statsmissionen.. bry sig!

http://delameddig.blogspot.com är adressen för den som vill hänga på. Sidan har inget ekonomiskt vinstintresse. Inga reklamintäkter till ägaren och inga konstiga kostnader. Vi betalar tillsammans in en varsin slant (minst 100 kronor) direkt till Statsmissionen och får för det en käck länk på sidan, till våran blogg.

Allt som behövs är internetbanken eller ett kontokort!

2006-08-23T03:31:00.000-07:00

Jag har blandade känslor om det här med dagis. Dels vill jag naturligtvis att den lille ska trivas. Få kompisar. Leka. Utvecklas och allt det där. Samtidigt sitter det en liten jävel i bröstet och nästan hoppas att han inte blir för förälskad i dagis och sina fröknar. Till min förskräckelse märker jag dock att slaget redan är förlorat. Inskolningen är snart över och det är uppenbart att lille Baloos önskeställe inte är hemma med sina föräldrar. Det är bland de jämnlånga knattarna och unga fröknarna på förskolan.

Underbart säger ni, underbart säger jag också. Men inte utan att det lyser igenom en gnutta av förtvivlan. Förtvivlan över att allt gått så fort. Att man är så lätt utbytt. Att man på bara några dagar kan förvandlas från centrum av världen till periferin.

Självklart är det här bara början på den frigörelseresa alla barn måste göra från sina föräldrar. Sett ur föräldraperspektivet är dock inte den utvecklingen lika spännande som när jag själv gjorde som barn. Första dagen i skolan. Första övernattningen. Första discot. Första flickvännen. Första smaken av den livsfarliga alkoholen. Första utlandsresan på egen hand. Studenten. Första egna lägenheten...

Jag reflekterade naturligtvis aldrig över att varje nyerövrad bit av eget ansvar och egna möjligheter innebar en förlust för mina föräldrar. Nu när jag själv börjat retirera funderar jag över hur de kunnat dölja sina känslor så väl. Eller i alla fall hyfsat väl. Men det är kanske en del av uppdraget. Att inte låta sin egen rädlsa för förändringar gå ut över barnen.

Och mest är jag naturligtvis glad för att allt går så bra

2006-08-21T11:25:00.000-07:00

Det här inlägget kommer att handla om snopp. Har du kommit hit via googlesökning på fula ord och är här i mindre ärofyllt ärende är det dock lika bra att surfa vidare. Det kommer inte att bli tal om något snusksnack i Baloos blogg.

Ibland händer det att vi vuxna i familjen sätter oss ner och grunnar på hur vi uppfostrar vår lille galenpanna. Det kan vara nyttiga stunder då man i stridens hetta inte alltid gör någon ideologiskt välgrundad analys av läget innan man agerar.

Då och då handlar dessa korta sessiorer om ifall vi skulle vara annorlunda mot unge herr Baloo om han istället varit en ung fröken. Helt enkelt om vi går i samma fälla som så många andra. Att uppfostra grabbar till att vara grabbiga och tjejer till att vara tjejiga. Oftast kommer vi fram till den föga hedrande slutsatsen att det är precis vad vi gjort. Gått i fällan alltså.

Jag ämnar dela med mig av vårt senaste ämne. Snoppen. Det råder inga tvivel om att han gillar sin. Det pillas och dras som värsta tonåringen. Ibland händer det att flaggan är rest och då skrattar vi förläget men glatt. Han bara glatt. Självklart lägger vi inte band på honom. Inget en liten bäbis gör är onaturligt, däremot vore det högst onaturlig att försöka förbjuda honom att pilla.

Istället för att förbjuda uppmuntrar vi nog snarare. Hans ordföråd är begränsat men snoppen har han lärt sig var den sitter. Han har självklart fattat att vuxna tycker att hans pillande är kul, vilket innebär att han pillar mer. Han skrattar glatt när han duschar med pappa men tittar ibland lite tveksamt på sin mamma när hon är naken.

Frågan är bara. Hur hade vi gjort om han varit hon?

För det första. Vad hade vi kallat det som sitter på tjejer där snoppen sitter på killar? Snopp är så politiskt korrekt det bara kan bli. Ingen blir väl upprörd av att en liten kille kan peka på snoppen om han får frågan var den är. Men om man frågat efter slidan? Jag vet inte. Det känns inte bra helt enkelt. Snippa är dock bra. Jag gillar snippa. Det låter liksom lite sött, precis som snopp. Men hur väl spridet är användandet? Jag finner dock inga alternativ. Snippa hade det fått bli.

Så till frågan om vi känt oss till freds med att springa runt och fråga en hypotetisk dotter var snippan sitter. Om besökare hade skrattat lika ärligt och glatt när hon pekat och pillat. Jag tror faktiskt inte det.

Kanske är det rent av här som tjejers och killars sexualitet börjar formas. Av oss föräldrar som inte vågar vara mot tjejer som vi är mot pojkar. Kanske håller vi, lyckligt ovetande, på att göra precis det vi föresatt oss för att inte göra. Inpränta ett dominant manstänkande i skallen på en liten oskyldig pojke.

Eller så gäller det bara att våga vara likadan mot en eventuell dotter.

2006-08-21T01:47:00.000-07:00

TV4 satsar på Röda Korset, Farsan Baloo och Solidaritetsbloggen på Rädda Barnen. Vilken av de två organisationerna du väljer att stödja är ju egentligen oviktigt, bara pengarna kommer in. Barnen i Libanon är i behov av hjälp. NU!

2006-08-15T14:20:00.000-07:00

Redan tidigt i min ungdom insåg jag att det aldrig skulle bli någon hårding av mig. Trots att jag verkligen försökte kunde jag inte tvinga bort det dåliga samvetet efter att ha skjutit luftgevär på stackars oskyldiga små gråsparvar eller fått svenskläraren att springa gråtande ur klassrummet.

Inte sällan har jag tagit till tårarna när saker inte gått min väg eller känts för tilltrasslade. Ibland för att jag tyckt synd om andra. Ibland för att jag tyckt synd om mig själv. Således har jag aldrig varit någon starkare anhängare av det machoideal som förbjuder riktiga män att visa svaghet genom att då och då fälla en tår. Ett riktigt storböl rensar ofta luften och det känns alltid bättre efteråt. Oftast är bölandet så effektivt att själva anledningen till dysterheten verkar trivial endast timmar efter man legat och snyftat i sängen. Till synes helt förtvivlad och nära samanbrott.

Fördelen med den här sortens känsloyttringar är att tidpunkten för dess utbrott så gott som alltid kan kontrolleras. De sker i hemmets lugna vrå. Ibland i ensamhet men ofta i sällskap av någon man litar på. Nackdelen är naturligtvis att det sällan är vidare muntert.

Sedan finns det en annan typ av tårar. De som tränger fram i stunder av total lycka. Ni vet de där små dropparna som rinner utmed kinderna på guldmedaljörer under nationalsången. I alla fall på de som inte lever upp till det där mansidealet...

Någon elitidrottsman blir jag aldrig. I alla fall inte en sådan som får höra naionalsången. Däremot händer det efter grabbens födelse allt oftare att jag gråter av lycka.Till skillnad från den trista gråten, som kommer av sorg och bedrövelse, kan dock inte de här tårarna sparas till senare tillfällen. Mer passande sådana. Istället kommer de när man ser den lille ligga och sussa i sängen. När han pekar på sig själv och säger sitt namn. Utan att protestera för högljutt äter pappas hemgjorda mat eller bara tittar en djupt i ögonen och skrattar. Och de kommer oavsett annan omgivning.

Då känns det som att även jag vunnit högsta vinsten. Som att jag står högst upp på prispallen. Som att jag också vunnit guldmedalj. Visserligen utan nationalsång men istället med något mycket bättre ur högtalarna. "Hej Pappa...."

Och ja. Inskolningen går bra. För bra. Det hade varit småmysigt att i alla fall få känna sig lite saknad och behövd.

2006-08-15T14:13:00.001-07:00

Smiter emellan med en kort utmaning från en av mina joltdrickande, pizzakartongssamlande, hackande vänner. Mr Marpe.

Det handlar om stället jag en gång, i ett inlägg långt tillbaka i tiden, utmålat som helvetet på jorden. IKEA! Plus att jag ändrar frågan till vad min fru köpt. Jag handlar inte på IKEA.

1. Bästa Köp? Soffa på andrahandssorteringen
2. Dyraste? Soffa på andrahandssorteringen
3. Godast i restaurangen? Köttbullarna. Dock inte så goda att de försvarar ett besök!

2006-08-13T12:11:00.000-07:00

Imorgon är det dags för familjen Baloo att äntra portarna till den stora världen. 10.15 skall vi nämligen infinna oss på förskolan den lille och jag, sedan är han för alltid förlorad. Den totala påverkans och fullständiga kontrollens tid är över. Från och med då är det kamratuppfostran som gäller. Troligen kommer den lille att börja få en massa hyss för sig. Förhoppningsvis lär han sig kanske ett och annat vettigt också.

Naturligtvis är man som förälder nervös när helt plötsligt ökända människor ska vara med och dela ansvaret för sin käraste ägodel. Men, det är inte enbart för att det innebär att man själv tappar kontollen. När den lille rackaren hamnar i andras händer innebär det också att man för första gången själv sätts på prov på allvar. Någon annan får möjligheten att utan vår närvaro följa grabben och se resultatet av vårt arbete. Vad vi lyckats åstakomma på de här ett och ett halvt åren. Herr och fru Baloos eventuella brister som uppfostrare och familjeförsörjare kommer att granskas av en hittills okänd jury. Jag är inte helt tillfredsställd med den tanken.

Jag känner tyvärr mig själv ganska väl efter trettio år tillsammans och en inte alls omöjlig utgång är att oron över att ha sitt föräldraskap satt på spel kommer att resultera i ett hänsynslöst fjäskande. Jag kommer att göra allt för att bli den perfekta dagispappan. (Ämnar använda det ordet trots att förskola tydligen är den korrekta benämningen) När det ska utses månadsföräldrar kommer jag ivrigt att kasta mig främst i frontlinjen. Ska det bakas kakor till julavslutningen kommer jag att roffa åt mig uppdraget innan någon annan hinner säga mjuk pepparkaka. Allt jag säger och gör kommer att vara kopplat till det tydliga syftet att bli populär bland fröknarna (för jag antar karlar kommer att lysa med sin frånvaro i dagisbesättningen).

För övrigt är det sorgligt att ordet dagis blivit bannlyst. Låt vara att det kanske inte är det bästa ordet för att korrekt beskriva den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Men, inte mycket annat har en sådan underbar mysstämpel över sig som dagis. Smaka på det och dröm tillbaka så märker ni säkert själva. Förskola känns totalt verklighetsfrämmande för mig. Människan som imorgon staplar in där är en tvärhand hög och har ett IQ som i utveklingsgrad precis överstiger en normalbehåvad hunds. Hur mycket skola är det meningen att han skall utsättas för? Att lära sig att umgås med jämnåriga genom lek, lek och åter lek är väl tanken? Inte att det ska börjas med någon slags undervisning?

Nu ska jag dra mig undan och börja fila på fjäskstrategier. Med lite tur är damen som möter oss över 55 och hempermanentad. Det är nämligen hos kvinnor som träffsäkert målas upp genom sådan beskrivning som jag brukar ha störst framgång.

2006-08-09T07:59:00.000-07:00

Jag blir sällan utmanad att prestera något i den virtuella världen. Kanske är jag inte tillräkligt aktiv i andra bloggar. Kanske är mitt ämne för snävt. Kanske är jag helt enkelt ointressant. I vilket fall blev jag lite peppad att prestera av Kulturbloggens utmaning att skriva ett inlägg om fred. Den var ju riktat till alla, således även till mig.

Många av barndomens minnen är kopplade till musik. "Vad ska jag göra för att komma över vääägen" som knatte, "Blixtar och dunder, magiska under" inspelat på ett helt kassetband i skolstartsåldern och första cd:n, Metallicas svarta, som nästan byxmyndig. Tydligast av allt minns jag dock en skåning med tighta jeans på skivomslaget, hes röst och underbara texter. Mina föräldrar är naturligtvis mest ansvariga för de värderingar jag fått med mig i livet, men Björn Afzelius kommer nog på en ganska ohotad andraplats.

1982 skrev Björn en visa om konflikten i Mellanöstern. När Bomberna Faller. Några ord ur sången...

"Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."

Mycket annat får sig en känga av Björne men de civila i Libanons lidande var orsaken till att han satte sig ner och skrev just detta. Fortfarande håller jag texten som det bästa som skrivits av en svenska textförfattare. Men, jag önskar att det hade fått vara historia. Inte återupprepats 24 år senare.

Som förälder håller man de sina närmast. Ens egna barn betyder mer än något annat. Det kan inte vara på något annat sätt, och ska inte vara på något annat sätt. Men, vi får inte glömma att världen är så mycket mer än den egna familjen. Att i princip alla andra människor på jorden har haft sämre utdelning i födsellotteriet än vi själva och våra barn. Och att vi som haft tur faktiskt har en kollektiv skuld till den massa som varit mindre lyckosamma när spermier och ägg sammanförts.

En del av denna skuld innebär att vi måste ställa oss på de svagas sida i konflikter världen över. De som inte har några möjligheter att göra sin röst hörd. De oskyldiga människor som tvingas fly från sina hem. Föräldrar som älskar sina barn lika mycket som vi älskar våra. Barn som behöver sina föräldrar lika mycket som våra behöver oss. Om inte mer...

Tyvärr tar vi allvarligare på vår skuld ibland, men inte så allvarligt vid vissa tillfällen. När naturkatastrofer drabbar länder där svenskar brukar koppla av skänker vi gärna pengar. Det som drabbas där är ju förresten riktiga svenskar. Från Hovås, Bromölla, Karlstad och Luleå. När bomberna faller över Palestinas barn... vilka en del också är svenskar... då bryr vi oss inte lika mycket.

Rätt eller fel. Västvärlden mördar oskyldiga Libanesiska barn. På något annat sätt kan man inte se konflikten. Att medvetet skjuta raketer på hus där man vet att människor och barn befinner sig är mord. Vi lyckligt lottade svenskar, som inte på något sätt har gjort oss förtjänta av att födas i ett av världens rikaste länder, måste ställa oss på de svagas sida. Det är vår förbannade plikt.

Du kan göra det genom att titta till Solidaritetsbloggen och skänka en hundring till Rädda Barnens arbete för krigsdrabbade barn i Mellanöstern http://delameddig.blogspot.com. Eller, genom att bara ta en funderare över dina egna fördomar om främmande människor. Att de har annan hudfärg och tillber en gud med annat namn innebär inte att deras människovärde är mindre än vårt. Det band som du har med dina barn har de med sina. Den smärta du känner när något drabbar dina barn känner de för sina.

2006-08-03T05:07:00.000-07:00

Ingen kan väl förbli oberörd av bilderna från krigets Libanon. Oavsett vilken sidan man står på i konflikten. Läste på text-tv att hjälporganisationerna har svårt att få in pengar, men att hjälpbehovet är enormt. Kände att jag var tvungen att bidra, även om det bara är med en liten slant.

Har du en hundralapp över och vill vara med och hjälpa? Klicka in dig på Solidaritetsbloggen och läs hur du gör. Den här gången ger vi pengar till Rädda Barnens arbete för krigsdrabbade barn i Mellanöstern. Du behövs!

2006-07-31T02:37:00.000-07:00

Man undrar hur det blir Ehud Olmertsar av små söta barn. Vad som måste hända i en människas liv för att man kallblodigt skall kunna mörda uppenbart oskyldiga människor. Låt vara att det bara handlar om order som andra skall utföra och att man anser att det ligger i sitt lands intresse att de här barnen krossas under betongmassorna. Vid någon tidpunkt måste något speciellt ha hänt. Jag vägrar tro att människan från början är kapabel till sådana beslut, utan att något först måste gå fruktansvärt snett. En salig tur att man inte är centerpartist och måste leva med att sitt eget ungdomsförbunds ordförande skänker pengar till den här aktiviteten.

Nåväl, detta är inte en utrikespolitisk arena. Tillbaka till att diskutera ungar i trygga Sverige. Tänkte reflektera lite kring de där små söta barnen. Som inte än hunnit få i sig något av mördargenen. Som istället kan leva loppan på Jysk i dryga halvtimmen utan att tröttna.

Jag har aldrig varit mycket för det här att springa i affärer. Snarare har jag vid upprepade tillfällen tipsat klädaffärsinnehavare om att göra ett litet tillflyktshörn för oss som får krupp av att ränna gata upp och gata ner utan något särskilt syfte, bara där för att titta. Några stolar, en kaffekokare och lite tidningar. Är det för mycket begärt?

I takt med att lille Baloo har växt till sig har dock det här shoppandet fått en ny dimension. En positiv sådan, till skillnad från det tidigare surandet jag ägnat mig åt under affärsrännardagarna. En sinnesstämning som snabbt smittat av sig på min livskamrat med en fortsatt grinig dag som oundviklig följd. Nu har jag helt plötsligt en kompis i eländet. Som till på köpet är en mästare på att hitta fler vänner åt oss. Låt vara att de är cirka 28 år yngre än mig.

Vi är kanske inte butiksbiträdenas bästa kunder, men vi har roligt. Trots att timmen fortfarande är tidig har jag och lille Baloo redan haft en röjarskiva på bäddlagret. Han raggade upp en lite äldre tjej och sedan började buslivet. Kurragömma, tjuv och polis, "sitta för många i för liten trädgårdsstol", fotboll och kramkalas.

En varnande röst gnager dock lite långt bak i sågspånsreserven. Den förtäljer att det med ganska stor sannorlikhet gäller att smida medans järnet är varmt. Och det är det inte allt för länge till. Snart ska det väl has märkesjackor, tuffa dyra leksaker och sprillans nya cyklar. Det blir öppet inbördeskrig om ungen/ungarna får gå lottlösa från affären och personlig konkurs om de inte får det. Shoppingturen kommer åter igen att bli ett "lose lose projekt". Kanske kommer jag till och med längta tillbaka till dusterna som bara inbegrep blivande mamma Baloo och undertecknad.

För stunden ämnar jag dock njuta av rådande omständigheter. Kanske blir det till och med en tur till helvetets starkaste utpost imorgon.... IKEA!

2006-07-27T11:08:00.000-07:00

Att jag själv är en usel människa när det gäller allt ätbart och drickbart, utan någon som helst karraktär, passar jag på att visa så ofta det finns tillfälle. Att detta tveksamma karaktärsdrag skulle smitta av sig på den kvinna jag för ett gäng år sedan träffade var lätt att förutspå. Numer är även hon ett enda stort förfall. Vi frossar oss själva till en för tidig död.

Ok, jag överdriver. Riktigt så illa är det inte.

Illa börjar det dock bli för lille Baloo. Att det ska vara så infernaliskt svårt att hålla sockret borta. När värmen kom blev saft snart den stående vätskepåfyllaren under dagen. Tvärt emot alla höga ambitioner. Detsamma gäller intaget av glass och kakor. Det går helt enkelt inte att undvika. Vi har blivit sockertorskar.

Det hela blir bara värre av att varje liten snabb kolhydrat som kommer inanför lille Baloos skinn avslutas med ett patetiskt försök till överslätande. "Det här får bli en engångsföreteelse..."

Det har inte handlat om engångsföreteelser, och vi har vetat om det allt för väl. Engångsföreteelsen hade varit om vi någon gång sa nej till Önos, Göteborgskex och mormors bullar. Det hade verkligen vara att bryta mot normen. Nu händer det inte. Eller i alla fall alldeles för sällan. Troligen blir det räddningen att killen snart hamnar på dagis. Utom räckhåll för föräldrarnas godsaker.

Nu spamar jag min egen blogg. Men det finns inga alternativ. Jag kan helt enkelt inte hitta på något annat att göra. Köpa chips och godis går ju inte, det har jag nämligen redan gjort. Så. Kanske är det ändå bra att resten av familjen väljer att hålla sig undan en dag till.

2006-07-27T07:03:00.000-07:00

Äntligen fri. Barnavårdandets förtryck har släppt sitt grepp om mig. I två dagar har jag nu kunnat somna när jag vill på nätterna. Sova så länge jag vill på mornarna. Spela dataspel och golf hela dagarna och äta godis utan att gömma. Jag har sett fram emot den här tiden länge. Det skulle bli som att födas på nytt. Snabbladdning av batterierna inför höstterminen. Utan unge och utan fru.

För tio minuter sedan ringde jag och bad på mina bara knän. Snälla! Kom hem en dag tidigare än planerat. Jag överlever inte här. Jag saknar ihjäl mig och kan inte få ro att göra ett skit. För övrigt är det alldeles för varmt. Slustats: Ungdomens livsglädje och upptäckarlusta har helt lämnat min knubbiga lekamen. Jag är numer en trist farsa och äkta make som mest sitter på sitt feta arsle så fort tillfälle ges. Vilket är sällan och tur är väl det. Så här kan man ju inte ha det.

Allvarligt. Umgänget med små familjemedlemmar blir som en drog. En drog som sakta förgiftar kroppen. Under tiden man är mitt uppe i smeten gör den inget större väsen av sig. Men ve den som försöker ta en paus. Som försöker dra sig undan för en liten stund. Han straffas med det värsta av alla abstinensbesvär.

Minsta barnskrik i grannskapet triggar beroendet. Minsta skymt av blöjrumpa blir en öm tagg i samvetet. Minsta påminnelse om den lille gör en fullkomligt övertygad. Övertygad om att tiden när det var skönt att släppa allt är förbi. Övertygad om att tiden när det är skönt att ha någon man aldrig vill släppa är kommen.

Nu ger jag mig ut i torkan och letar svamp. Lär bli en kort resa för här har inte regnat sedan älven brann.

2006-07-27T00:32:00.000-07:00

Jag ser slutet på mitt 24:e sommarlov nalkas. Få saker har följt mig i livet men förändrats så mycket under årens gång. De första året minns jag att jag surade lite i början. Skolan var fortfarande rolig och fröken var hjältinnan. De sista veckorna på loven riktigt längtade jag faktiskt efter att få komma tillbaka till skolan.

Ganska snart skulle dock känslorna bli de omvända. Under mellanstadiet var lovets frihet nummer ett och skolstarten något jag fasade för redan i slutet av juni. Kommer ihåg att jag till och med fejkade magsjuka första dagen i femman. Var så deppig över att ledigheten var slut att jag helt enkelt inte orkade gå.

Det här förhållandet mellan skola och lov var intakt ända till gymnasiets sista dag. Efter plugget... Helt plötslig var inte sommarlov sol, bad och lattjo dagar. Helt plötsligt skulle det användas för kapitalsamling. Helt plötsligt hade man blivit vuxen. Efter att pappersvägen ha smitit från lumpen bar det av till ny skolgång och nya lov. För er som inte rullat tummarna fyra och ett halvt år på något av landets lärosäten för vuxenstudier kan jag upplysa om att sommarlovet för en student är den jobbiga tiden på året. När terminen slutar slutar också statens utbetalningar. Antingen jobbar man häcken av sig och blir utan lov men med pengar. Eller så häckar man hos föräldrarna och får ett långt lov utan resurser att göra något av det.

För några år sedad tog korvstoppningsperioden slut och det var dags att börja ge något tillbaka. Stoppa andras korvar. Sommarlovet blev två månaders betald ledighet. Utan ansvar och utan bekymmer. Förra året förändrades sommarlovet igen, för kanske sista gången. Vi blev med unge och efter det har inget varit sig likt. Ledighet inget undantag. Grabbens inre väckarklocka ringer nämligen 06.00 oavsett föräldrarnas jobbstatus. Sådana är småbarn.

Tänkte att den här lilla kronologiska överblicken skulle innebära uppstarten för Baloos lilla hemvist. Kände att jag behövde komma igång lite med knattrandet efter "ledigheten". Snart vankas dagis och jag både ser fram emot och befarar att den erfarenheten kommer ge upphov till en del blogguppslag. Då kan det vara bra att vara uppvärmd...

2006-07-08T11:51:00.000-07:00

Även om Farsan Baloos blogg gör ett halvhjärtat försök att ta sommarlov rullar Solidaritetsbloggen på som vanligt. Den här gången skänker vi en hundring till Svenska Naturskyddsföreningen.

När jag ändå slagit mig ner framför datorn kan jag väl lika gärna blogga lite. Jag vet inte om någon annan följt Expressens pappasatsning. Många av de mer kända farsorna på nätet har givits fritt spelrum att fundera över pappors förutsättningar att ta del av föräldraförsäkringen. En gott initiativ av Expressen. Det känns som att Aftonbladet mer och mer tagit över rollen som ledande i kampen för total fördumning av det svenska folket.

Att bloggare tar steget över till pappersskrivande är en intressant utveckling. Jag har föga till övers för det författartrånande som finns bland många av oss digitalt publicerande men att några får chansen att ta steget från nätet till traditionell press och tidsskrift känns sympatiskt. Här tror jag att pappersredaktionerna har mycket att vinna. Plus att en köksväg till jornalistiken öppnas för alla som prioriterade fritid framför plugg i skolan.

Det tycks ligga i tiden att diskutera föräldraförsäkringen och "megatofflar" som undertecknad får mycket plats i media. Som i mycket annan politisk argumentation handlar det dock mindre om sakfrågan och mer om huvudfrågan i all politik. Vad bör vi medborgare bestämma själva och vad bör någon annan bestämma åt oss?

Var jag själv hör hemma känner vän av bloggen till. Ibland måste staten styra våra val för att de inte skall inkräkta på andras välbefinnande. Trots att jag vid olidligt antal upprepade tillfällen resonerat kring detta med mina otaliga meningsmotståndare har inget lyckats övertyga mig om motsatsen.

Om vi föräldrar själva tillåts bestämma hur föräldradagarna skall fördelas mellan mamman och pappan kommer vi, generellt, att låta mammorna stanna hemma och papporna vara på jobbet. Detta torde vara ganska oomtvistat då det bara är att ta en titt på hur samhället ser ut idag för att känna igen sig i beskrivningen ovan.

Således måste de som ogillar tanken på statlig styrning fråga sig två saker. För det första. Är det bra att föräldraförsäkringen bidrar till frånvarande pappor, lägre löner för kvinnor, sämre möjligheter att få chefsjobb och svårare att få jobb över huvud taget om man är kvinna i fertil ålder?

Om svaret på den frågan är nej måste följdfrågan vara självklar. Hur kan man på annat sätt än genom tvång få pappor och mammor att dela solidariskt på ansvaret för familjen och hemmet? Det vore intressant att få försök till svar på dessa frågor istället för påhopp på ens eget försök till lösning.

Megatoffel kan jag leva med att vara. Trivs till och med lite i rollen.

Tillbaka till sommarlovet. Snart bara fem veckor kvar...

2006-06-23T02:39:00.000-07:00

The Blog is dead, long live the Blog!

Det ligger i tiden att göra come back. Oavsett ifall man råkar vara idrottsman, artist eller vanlig simpel bloggare. Jag hakar på trenden, i alla fall temporärt. Kommande flängande och farande i ociviliserade delar av landet förbjuder dock regelbundet internetande. Intresserade får hålla till godo med små guldkorn då och då :)

Har spenderat lite av frånvaron med att titta igenom gammalt bloggmaterial och regarerat över hur snabbt saker och ting förändras med en liten. Det som var sanning igår är svårt att känna igen idag och totalt verklighetsfrämmande imorgon. Som förälder är det smått problematiskt att hänga med i svängarna, för att inte säga omöjligt.

De senaste veckorna har exempelvis lille Baloos uppfattning om sig själv genomgått en extreme makeover i "kanal fem" klass. En förändring som inte gör livet lättare att leva, vare sig för honom själv eller hans föräldrar. Att ha en egen vilja kan vid första funderingen verka fördelaktigt, men det gäller endast om det oftast går att göra verklighet av viljan. Och det vet ju alla som har med småknattar att göra, att så inte är fallet.

För en som snart fyller ett och ett halvt är viljan istället ett gissel. En outsinlig källa för gråt och bråk. Helt enkelt en enda lång glädjedödare som lägger ett täcke av tårar över tillvaron. Han vill så mycket men kan och får så lite. Till på köpet finns det andra som konkurerar om det roliga. När världen blir större än huset kommer helt plötsligt utomstående viljor in i spelet. Fler kockar som konkuerar om sleven med en sträv soppa som resultat. Tack gud för att du inte finns och gjorde mig till förskollärare.

Som förälder innebär nämligen den nyupptäckta viljan att svårighetsgraden i föräldraskapet ökar. Helt plötsligt räcker det inte med det tidigare så framgångsrika avledningsmanövrerandet. Helt plötsligt ställs det krav på gränssättning. Helt plötsligt har man blivit boven i dramat i sitt barns ögon. Helt plötsligt har man blivit sina egna föräldrar. Den som sätter käppar i hjulet för allt kul.

Trevlig midsommar och heja Sverige. Noll noll efter full tid och Henke som straffhjälte skulle passa perfekt.

2006-06-14T11:33:00.000-07:00

Allt gott har ett slut, så även pappaledigheten. Det sista kapitlet i Farsan Baloos pappaledighetsblogg skrivs. Till slut blev de 139. Inledningsvis duggade de nya inläggen tätt. Den senaste månaden har det dock varit magrare med uppdaterandet. Sommartid är nämligen utetid. Detta gäller i synnerhet om man är en överaktiv ettochetthalvtåring.

Jag måste ta mig en funderare angående eventuell fortsättning. Kanske lever nuvarande blogg vidare med mer sporadiskt uppdaterande. Det har varit lite för kul för att sluta helt. Kanske lever den upp igen till hösten. Något säger mig att det även i fortsättningen kommer att finnas intressanta frågor att dryfta.

Via bloggen har jag fått lite olika erbjudanden om att ställa upp i andra samanhang. Kul, men inget som varit värt att ge upp anonymiteten för. Det bevisar dock att bloggning är ett oslagbart redskap för att nå ut med ett budskap, utan några som helst krav på resurser. Jag hoppas att någon nappat på mitt.

Föräldraledigheten har ytterligare stärkt mig i övertygelsen om att pappor behövs i hemmet. Att vi har ett ansvar mot våra barn, deras mammor, samhället och inte minst oss själva. Ett ansvar att bryta könsmönstren. Ett ansvar att inte bara vara pappor utan att vara föräldrar. Att vara förälder än könslöst. Att vara förälder är att bry sig. Att vara förälder är att vara SOLIDARISKT ansvarig för hela familjen. Vem som helst kan bli pappa. Det är bara att stoppa in den. Att vara förälder kräver mycket mer än så.

Om 4 timmar jobbar jag formellt heltid igen. Om 2 dagar och 4 timmar börjar sommarlovet. Har således lite svårt att tycka synd om mig själv. Att föräldraledighetslovfuska är en möjlighet vi lärare delar med riksdagsmän och kvinnor. Samtidigt som den är svårmotiverad är den svår att inskränka. Jag klagar inte.

Nu ska jag ut i trädgården och fortsätta sandlådegrävandet. Det är mystiskt med husrelaterat arbete. När jordgubbslandet var klart skulle vi helt plötsligt ha ett staket. När sista spiken i det var inslagen hade helt plötsligt behovet av en spalje blivit okontrollerbart och tvingade mig till brådskande aktion. När den spikats var det dags för sandlådan. Vad kommer sen...

Här slutar det för den här gången. Väl mött!

2006-06-10T22:56:00.000-07:00

Mycket var så mycket lättare när man var en liten plutt. Vid sjukdom blev man omhändertagen, inte krävd på att fortsätta ta om hand. Det var aldrig för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Världen kändes stor och spännande, inte stor och skrämmande. Sverige slog pyttenationer som Trinidad och Tobago och Vitryssland och "Chips-Anders" Svensson hade ingen livstidsprenumeration på en plats i landslaget.

Vissa saker har dock förbättrats under åren. Ett sådant exempel är förmågan att klara av motgångar och sorg. Det börjar redan märkas på lille Baloo att det där med att inte få sin vilja igenom inte alls uppskattas. Någon sorg vet dock inte om han är kapabel att känna. Det är mest kortare grinperioder som relativt lätt kan avbrytas med en enkel vilseledningsmanöver.

Jag minns en sommar för länge sedan. Kan jag ha varit sju åtta år? Som vanligt spenderade vi hela långa lärarsemestern i stugan hos farmor. Farmor var gammal och grå. Kanske den äldsta människan i världen. I början av sommaren väcktes tanken i min lilla skalle att hon kanske inte skulle leva så mycket längre till. Denna tanke odlades i Baloos primitiva barnhjärna och växte sedemera till en total övertygelse om att hennes dagar var räknade. Min farmor skulle dö, och det snart. Naturligtvis var jag förtvivlad vilket avspeglade sig i sommarhumöret. Jag vet inte om jag var ett udda barn. Jag tror inte det. Små hjärnor kan vara lika bra som stora på att tänka, men de saknar erfarenheten att det mesta ordnar sig.

Igår dog farmor. Nu är jag själv gammal och grå och kan se det humana i det som skedde. Grabben Baloo är för ung för att veta att han haft en gammelfarmor fram till igår och hon förstod aldrig att han existerade.

Om ett gäng somrar kan dock läget ligga annorlunda. Då kanske det är mina eller frugans föräldrar som enligt pojken i princip ligger på sin dödsbädd. Förhoppningsvis blir det då en tröst både för mig och honom att berätta om hur det var med min farmor. Att hon faktiskt levde i 22 år till.

Om någon undrar var jag hållit hus de senaste dagarna är förklaringen starkt kopplad till återkommande toalettbesök och svettiga nätter.

2006-06-06T13:18:00.000-07:00

"The night was black was no use holding back
'Cos I just had to see was someone watching me
In the mist dark figures move and twist
Was this all for real or some kind of hell
666 the number of the beast
Hell and fire was spawned to be released"

Många par har en speciell låt. Musik som tar dem tillbaka till ett betydelsefullt tillfälle. En speciell plats, en speciell känsla. Herr och fru Baloo har tyvärr ingen sådan. I alla fall inte vad jag känner till. Jag antar att det inte är något jag bör kontrollera med en rakt ställd fråga. Vissa saker gör jag bäst i att klura ut för egen maskin, för att inte stampa för hårt på hennes ömtåliga tassar.

Grabbens fossingar behöver jag dock inte misshandla. Än så länge har jag nämligen tolkningsföreträde på allt vi eventuellt har gemensamt. Och i mitt hjärta finns en låt som för alltid kommer att leda tankarna till den där förtrollade första natten tillsammans. Platsen är korridorerna på BB och låten är den magnifika "Fear of the dark". Jag ville inte gå och nynna på texten ovan. Det hade känts lite väl magstarkt, även för en obotlig ateist som mig. Därför försökte jag mig på en lugn coverversion av Bruce Dickinssons mästerverk om rädsla för mörkret. Något musikaliskt under blev det nog inte. Men det gör inget. Det räckte med det mänskliga i mina armar.

Varför det blev just "Fear of the dark" vet jag inte. Texten passar inte alls in på hur jag kände mig. Jag var allt annat än rädd. Det är dock inte det viktiga. Det som betyder något är att jag när som helst kan återskapa den där känslan från BB. Känslan av total lycka. Känslan av att allt gått bra och att väntan äntligen var över. Att jag i resten av mitt liv skulle ha något att bry mig om. Att det där krypet som låg i min famn var mitt ansvar. Mitt och den utpumpade morsans.

När det blir aktuellt att välja låt till nästa unge ska jag dock försöka vara lite mer politiskt korrekt. Kanske välja något som är mer allmänt känt. Och som inte anspelar på mörkrets furstes närvaro.

Läsare och fellow föräldrar. Har ni någon låt som bara är er och er avkommas? Som tar er tillbaka till något värt att minnas? Och kanske värt att berättas om? Gör det i så fall gärna.

2006-06-05T03:11:00.000-07:00

Så har även Baloo råkat ut för det hårdnande blogklimatet där kommentarerna tenderar att bli mer och mer värderande och personliga. Lyckligtvis råkar det dock vara så att det endast är glada toner som hörs. Rent utav i form av beröm. Jag vill ta tillfället i akt att tacka för de positiva reflektionerna.

Den som varken skriver om mode eller fildelning får finna sig i att föra en obemärkt tillvaro i blogtoppens bottenskikt. Men, uppskattning bör som så mycket annat värderas. Kvalitet går framför kvantitet och en personlig uppskattning är för mig värd mycket mer än hundra anonyma sidvisningar.

Jag önskar att jag hade mer tid att själv sprida glädje bland de bloggar jag faktiskt läser. Lovar att bättra mig och visa när jag varit någonstans. Och gillat det jag läst. Sommartid är dock utetid. Fotbollar ska sparkas. Gräs klippas. Sandlådor våldgästas. Grillar tändas och staket snickras.

2006-06-03T03:17:00.000-07:00

Helt plötsligt har det börjat ringa på dörren igen. Och man vågar öppna. Det är nämligen varken Jehovas eller larmförsäljare som anfaller en vid öppningsögonblicket utan lille Baloos kompisar. Eller, kompisar kanske är att ta i. Han är inte överdrivet aktiv i leken. Står mest och tittar på de äldre killarna och tjejerna. Men de vill i alla fall att han ska vara med, och det känns mysigt.

Det är lite gårdskänsla över området där vi bor. Ungar överallt och alla leker med alla. Oavsett ålder. Precis som det ska vara, men allt för sällan är. Mina egna minnen från tidig barndom är skönmålade. Jag kommer inte ihåg några tråkigheter i relationen till andra barn, men de måste ju ha funnits. Självklart hände det att jag inte fick vara med. Inte passade in eller var intressant nog. Men allt sådant är glömt. Troligen för att de roliga stunderna var fler än de tråkiga. Kanske för att människor fungerar så, att vi förtränger det vi inte vill minnas.

Minnesluckorna till trots. Tydligt kommer jag ihåg vad den största anledningen till utanförskap var. Konstiga föräldrar. Med ilfart färdades rykten om vuxna genom bostadsområdena. Tommys farsa var alkolist. Johannas morsa galen. Någon hade visst sett tvillingarnas föräldrar snatta på ICA. Eriks mamma och pappa firar inte jul för att de är konstigt kristna. Emelies mamma jobbar som mattant, blä! Annorlunda föräldrar innebar för deras barn ofta en garanterad biljett till ensamhet.

Jag vill naturligtvis inte att lille Baloo ska lida för att hans pappa är annorlunda. Samtidigt vet man ju att det inte sällan låg mycket lite bakom ryktena. De uppstod av sig själv och späddes sedan på varje gång de vidarebefordrades. Mot skvaller och baktalande är även den mest normale chanslös.

Däremot tror jag att föräldrar kan förebygga tråkigheter genom att vara mer närvarande. Ställa sig i mål när ungarna spelar fotboll. Skratta när grannens busunge slår en golfboll upp på varandan. Bjuda på saft och bullar i sommarhettan. Stanna upp och fråga kidsen på gatan hur det går i skolan, eller om de hunnit fått något lördagsgodis än. Eller bara heja.

När det ringer på, och de frågar efter min son, känns det som att de lika mycket vill ha ut mig. Även om jag gillar umgänget förstår jag att detta bara är ett initialt skede. Att det inte är många år innan de vill allt annat än umgås med vuxna. Men, det är ett sätt att få grabben in i gemenskapen, och det fungerar.

Jag får en känsla av långt ifrån alla föräldrar inte delar min syn på vilket ansvar man har som förälder. Att ungarna fixar sånt här själva. Eller så hinner de helt enkelt inte med. Som lärare kommer man dock i kontakt med barn som lämnats själva, och som inte klarat av det. Som inte tränats in i att umgås med andra. Som inte känner till vilka spelregler som gäller när barn leker, eller inte fått praktisera dem.

Därför blir jag så glad när det ringer på dörren. Och skulle det visa sig vara två vittnen som står redo när dörren öppnas, med vakttornet i handen och ett lismande leende på läpparna, får det väl låta passeras. Nio av tio gånger vankas det nämligen fotboll eller kurragömma!

2006-06-01T10:03:00.000-07:00

De blir färre och färre. Pappadagarna som är kvar. Det som kändes som en härlig evighet i augusti är på väg att ta slut. Om två veckor vid den här tiden är det över. Om man inte räknar sommarlovet då...

Det känns som att vi verkligen måste utnyttja sista tiden. Göra allt det där man tycker så bra om. Äta lunch tillsammans. Gå långpromenader. Leka i sandlådan. Sova nära. Hälsa på föräldragruppskompisarna. Ta skogspromenader. Stöka till på bibblan. Hur ska vi hinna med allt?

En längre utvärdering av min och lille Baloos tid hemma kommer naturligtvis när pappaledigheten verkligen är till ända. Kände bara att jag ville påminna mig om att göra det bästa av de återstående stunderna. Klart är redan att jag har den här bloggen att tacka för mycket. Jag har tvingats tänka efter. Reflektera. Formulera mina funderingar. Och fått respons. Det får i alla fall inte ta slut...

2006-06-01T00:47:00.000-07:00

När allt annat blir tyst bör man själv vakna till. När det barnrelaterade bakgrundsljudet försvinner är något på tok. När inget skrattande, gråtande, dörrsmällande, legobitspassande, innebandyspelande, toalettspolande eller annat oväsen hörs. Då är det fara på färde. Inte nödvändigtvis för ungen själv, utan även för mamma och pappa. Det är nämligen under tystnad de flesta hyss och dumheter sker.

Alldeles nyss blev det just så här tyst. Skönt var första reaktionen från hemmapappan. Äntligen lite lugn och ro efter morgonyran. Misstänksamheten väcktes dock snabbt. Här var kanske knasigheter i görningen. Tankegången avslutades med ett ljudligt "helvete". Vilseledd av det efterlängtade lugnet hade jag totalt missat att inbrott skett.

En lömsk tanke, nyfikenhet och lite fingerfärdighet hade fört lille Baloo in i farsans mest låsta utrymme. Skafferiet. Här finns mycket små ungar inte bör stifta närmare bekantskap med. Lyckligtvis hade ungen valt att attackera relativt ofarliga råvaror som ris och grahamsmjöl. Riset delvis i munnen, men främst på golvet. Mjölet spritt över det senare. Här fanns ingen annan lösning än damsugaren.

Kolhydrater nog att nära en normalstor afrikansk familj i en vecka försvann genom slangen, på mindre än en minut. Ett makabert faktum och bevis på att något står jävligt fel till i världen. Det som för mig närmast var en komisk upplevelse är för andra skillnaden mellan liv och död. En liten söt kille, sittandes i 2 kilo Uncle Bens, med ett moln av mjöl runt skallen.

Ett kodakögonblick. Världens stoltaste pappa. Världens gladaste unge. Lättstädat. 40 kronor på ICA.

Sinnesjukt resursslöseri och en snorloska i ansiktet på den miljard som lever under fattigdomsgränsen.

Man kan se saker ur olika perspektiv. Jag antar att man själv får välja hur man vill titta...

2006-05-29T02:59:00.000-07:00

Som pappa får man inte mycket gratis i förhållandet till sitt/sina barn. Det jämställda föräldraförhållandet är bara några frånvarande dagar ifrån att raseras och åter hamna tillbaka i gamla amningsfotspår. Det är faktiskt befogat att fråga sig om det verkligen är menat att farsor ska ha samma kontakt med de små som morsor. Om det kanske ändå är så att det mest "naturliga" är att man som pappa ägnar sig åt mer traditionellt manliga sysslor och låter lillens mamma trösta när det känns tungt.

Jag har tidigare varit inne och harvat i de här funderingarna på bloggen. Och kommit till slutsaten att det faktiskt ligger i allas intresse att försöka radera ut manliga och kvinnliga egenskaper och förhållningssätt i familjelivet. Att det egentligen handlar om skapade roller. Att det där naturliga bara är bullshit!

Men, ibland måste även den mest jämställde pappan vara pragmatisk, och inte enbart ideologisk. Nyopererade ett och ett halvåringar gillar att tröstas av pappa, men den där farsan kommer inte upp i tiondelen av mammans lugnande förmåga. Och när den lille ställs inför valet mellan mamma och pappa, då är man chanslös.

Det är svårt att inte ta åt sig av avståndstagandet. Det är svårt att inte bli uppriktigt ledsen när man får en näve i ansiktet när man försöker hålla om sin lille samtidigt som mamman är i rummet. Och sedan se honom skinande glad pinna iväg till f.d. mjölkylen. Det är då man förstår hur lätt det måste vara att ge vika. Att tänka att det nog är så här det ska vara. Att plocka ut golfklubborna ur förådet och dra. Skrika något om att jag fixar ljuddämparen på bilen om hon tar hand om ungen.

Så vill jag dock inte ha det. Inte endast för att jag knappt vet var den där ljuddämparen sitter. Utan för att jag tror på värdet av att ha en mamma som inte bara står vid spisen och bakar bullar. Som inte alltid är den som tröstar. Som inte alltid hämtar på dagis. Som inte jobbar halvtid för att orka med att ta hand om hemmet. Men en pappa som lika väl kan göra de här sakerna.

Veckans erfarenheter har dock visat på att det finns undantag. Och att nyopererade småpojkar tillhör dem. Än så länge är det mamma som representerar trygghet. Än så länge gör jag ibland bäst i att kliva undan.

2006-05-28T13:34:00.000-07:00

4 dagar hos svärmor. Alltid lika intressant.

Intressant är det även att starta en ny runda av Solidaritetsbloggen. Hoppas ju på att någon ny nappar varje gång. Den här gången går pengarna till PLAN Sverige och deras insamling för det jordbävningsdrabbade Pakistan. Jag träffade en av FN:s hjälparbetare precis efter att han kommit hem från området och det är verkligen kris. Med en enkel hundralapp kan även du vara med och hjälpa. Klicka på länken för mer info om vad Solidaritetsbloggen är för något.

2006-05-21T10:52:00.000-07:00

Jag har varit inne på det tidigare, att det finns en speciell gemenskap mellan föräldrar. Man säger tjena till varandra när vagnarna möts på den trånga grusvägen. Man skrattar lite åt den andres unge när han eller hon tokar sig på Ica. Man lider extra mycket med okända föräldrar på teve vilkas små älsklingar har råkat ut för bekymmer. O.s.v.

På barnavdelningen på sjukhuset är den här gemenskapen än mer uppenbar. Jag vet inte vad det beror på. Om det är anspänning man själv känner inför vad som komma skall, eller vad som redan kommit. En nervositet som man försöker förtränga genom att söka kontakt med andra. Eller om det kanske beror på att man vet vad andra föräldrar går igenom, och att man vill trösta eller stötta. Eller om det helt enkelt handlar om att det inte finns så mycket annat att göra på ett sjukhus. Än att prata.

Hur som helst är det oftast ganska trevligt. Mitt i alla bekymmer och tråkigheter går det att mötas och skratta åt elendet. Jämföra erfarenheter av sjukvården. Trösta varandras ledsna barn. Svära över den intetsägande maten. Berätta om ens egna erfarenheter av den andres hemstad. "Jo, jag gjorde lumpen i Kristinehamn...". "Jasså Linköping. Där pluggade jag 199...".

Det mest häpnadsväckande är dock alla fantastiska ungar. Ungar som kan skratta och leka, trots att de inte haft samma tur i livets lottdragning som många jämnåriga. Som utstrålar en livsglädje och jävlar anamma på ett sätt jag själv aldrig gjort. Som kämpar, fast oddsen bland så uppenbart är mot dem. Som tittar sig i spegeln och är stolta över det de ser. Som inte koncenterar sig på det lilla som skiljer dem från andra barn, utan på att de i allt annat är så lika.

Mest av allt är det nyttigt för mig att gång på gång bli påmind om att vi har ett så litet problem. Det finns så många med riktiga bekymmer. Som man inte löser med några snitt och lite sytråd. Men som lindras av föräldrar som älskar. Föräldrar som innerst inne dagligen måste fråga sig hur deras lille kunde ha sådan otur. Varför just deras älskade barn råkade så illa ut. Men som vet att de måste glömma alla sådana funderingar. Som älskar sitt barn över allt annat, och just därför måste vara starka. Som tittar på mig och måste undra. "Vad klagar du för. Det där är väl ingenting".

Men när narkosläkaren sätter munstycket mot den lilles läppar och han drabbas av några sekunders panik innan insomnandet. När man inte kan vara helt säker på att han vaknar igen. Då känns det som att det är någonting. Som att man har något att klaga över. Som att man så mycket hellre skulle ligga där själv.

2006-05-21T01:12:00.000-07:00

Snor!

Det känns nästan mer komiskt än sorgligt. Att snoret åter igen gjort sin entre i lille Baloos näsa, strax innan operation. Det är inget konstigt med tre förkylningar på ett halvår, snarare känns det som en rimlig summa för en liten unge. Att de skall inträffa i direkt anslutning till tre operationstider är dock allt annat än rimligt. Snarare endast orimligt. Jag väljer dock att skratta istället för att gråta. Det är så Baloo hanterar de flesta av livets bekymmer. Tant björn jobbar på ett lite annat sätt. Och det är något inte ens jag lyckas skratta bort.

Om någon har en mirakelkur på att bli av med snor är jag således sjukligt intresserad. 24 timmar kvar till estimated time of nerdrogning. Oddsen är inte på vår sida. Med eller utan mirakel.

2006-05-17T13:59:00.000-07:00

För ett hundratal inlägg sedan efterlyste jag barn på plan efter hockeygrabbarnas OS guld. Jämförde med efter damernas silver. Det var värsta dagiset! När pojkarna firade på isen var det dock utan släkt...

Fransmannen Guily i Barca har inte gjort en vettig insats sedan älven brann. Men, han bar runt på sin lille grabb under prisutdelningen efter dagens champions leaugedrabbning. Det var en lycklig gosse som kablades ut i världen! Killen fick till och med kyssa bucklan. Snyggt!

2006-05-16T14:02:00.000-07:00

Så är det åter igen dags att begå bloggosfäriskt självmord. Men efter en timmes "Debatt" måste jag få avreagera mig lite. Jag kan nämligen för min värld inte förstå det här med folks rädsla för feminism och den feministiska rörelsen.

Denna oförmåga att erkänna att det faktiskt finns strukturer i samhället som gör att jag som man tjänar mer än min fru. Trots att vi gör samma jobb. Eller snarare trots att hon jobbar mycket mer än mig. Som gör att det är högst otroligt att hon någonsin kommer att våldta mig eller slå mig eller lille Baloo. Men som statistiskt bevisat gör att jag mycket väl kan komma att göra detsamma mot henne eller mot min son. Som gör att den där lille grabben som ligger i sängen och sover så sött löper en mycket större risk att någon gång hamna i fängelse än om han varit en liten hon. O.s.v. i oändligheten. Det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i samhället. Och det är vi män som står för det. Om detta kan inte råda några som helst tvivel.

I kommunalvalet tänker jag rösta på mig själv, men fan vet om inte Gudrun kommer att hinna vinna över mig. Vänsterprojekt eller inte. Någon måste våga säga som det är!

Otto: Skit i att kommentera. Vi tycker helt enkelt olika. Inget nytt under solen.

Förresten bor de där skatorna i mitt träd igen.

2006-05-15T22:39:00.000-07:00

Dagisplats (förlåt, förskoleplats) är sökt, inkomna handlingar behandlade, och dra på trissor... plats erbjuden. Redan tre månader innan inskolningsdags. Undrar hur mycket som kan förklaras av effektiv kommunal förvaltning, och hur mycket som beror på mitt tjatande. Kanske en kombination.

Hur som helst bär det av till avdelningen för en liten förhandstitt i eftermiddag. Som ansvarstagande förälder måste man ju kolla läget innan det tackas ja. Men vad ska man egentligen kolla efter? Uppenbarligen har många otroligt bestämda åsikter om hur det ska vara på dagis. Råden haglar från traktens parenteser om vilket dagis som är bäst, och vilket man verkligen inte bör sätta sina ungar i. Det mystiska är att det inte går att se något mönster i den bild som ges. Det som upplevts som pest och pina för en, är himmelriket för en annan.

Personligen tror jag inte att det spelar så stor roll. Ungar kommer och går på ett dagis, så det går inte att spana efter bråkstakar. De kan vara borta efter sommaren, eller tillkomna. Visst hade det varit käckt med några grabbar i personalen, men ger man sig inte föränn ungen har en plats på sådant dagis... ja då får jag nog se till att själv söka anställning där! Personalen bör ju vara trevlig och käck, men det tror jag alla är under den där halvtimmen jag är på plats. Och inte ens Bodström ger väl mig tillåtelse att bugga stället?

Hur det än blir, blir det nog bra. Jag gillar dagis. Jag gillar att grabben får träffa lite fler ungar än de jag tvingar ihop med honom med. Jag gillar att vi föräldrar (speciellt morsan) kan komma igång med jobbet igen. På riktigt. Jag gillar att han kommer att tvingas sluta med burkmat när mamma och pappa inte orkar. Jag gillar att få titta i killens fack när man hämtar och jag gillar att jag snart kommer få skäll för att han inte har extra uppsättning sockiplast i skåpet.

Jag gillar dock inte att jag snart inte längre kan kontrollera hans hockeysympatier. Det finns en uppenbar risk för att de andra ungarna kan ha dåligt inflytande, Frölundainflytande.

2006-05-15T01:05:00.000-07:00

Sossedamerna kräver att farsorna får ytterligare en garantimånad hemma med sina ungar. Göran spjärnar dock emot. Socialdemokraterna utan män hade nog sett annorlunda ut än dagens betongklump. Men, varför nöja sig med tre månader? För ytterligare argumentation, leta några månader ner i arkivet.

Halva föräldraförsäkringen och Halva barnbidraget = Halva ansvaret.

2006-05-11T13:44:00.000-07:00

Jag antar att man inte bör dra några slutsatser om det amerikanska folket baserat på ett avsnitt Doktot Phil. Det skiter jag dock i och gör det ändå. Bloggar är till för att användas i generaliserande syfte. Såg i alla fall programmet för första gången idag. Jag har hört att han är stor "over there", och kanske även över här! Stämmer det är läget i världshegemonen allvarligare än vad jag först befarat.

Programmets tema var homosexualitet. Eller snarare huruvida det är möjligt att göra hetros av homos med Guds hjälp eller inte. Ja, ni läste rätt. Rörelsen heter Exodus och består bland annat av 150 präster i USA. Syfte? Att få folk att sluta gaya. För att det är en synd. För att vara goda kristna. Säkert också för att de tycker det är äckligt och konstigt.

Hjärnskrynklarn hade ett antal gäster. Den ena mer rubbad än den andre. Näst värst var två herrar. Båda kristna. Den ene präst, f.d. homosexuell. Den andre troende, "praktiserande" homosexuell. Prällen föreläste om hur Gud kan göra hetros av alla. Att även den mest förstörde kan helas. Bara man gör precis som prästexperterna säger. Den andre berättade med inlevelse om hur han minsann försökt blivit av med sin läggning, som han haft så länge han kan minnas. Men hur han till sin stora förtvivlan inte lyckats. Trots alla böner.

Värst var dock föräldrarna till den 4 årige pojke som var helt förtvivlade över grabbens utveckling. Han lekte bara med "tjejleksaker" och frågade ofta sin mamma varför han blivit en han, och inte en hon, som henne. De var livrädda för att killen, fyraåringen, antingen redan var homosexuell eller inom kort skulle bli det. Bedjande frågade de den allvetande doktorn om det var möjligt att göra något åt saken. Phil kom som tur var med glädjande nyheter. Om hans flickighet inte gått över efter ett halvår skulle han personligen se till att de bästa barnpsykologerna i delstaten blev satta på fallet. Jubel utbröt i publiken. Jag kastade upp och lovade mig själv att aldrig mer slinta på fjärrisen och hamna på tv4 plus. Såvida den inte vankas spansk ligafotboll.

Under hela programmets gång ställdes aldrig den mest naturliga frågan. Varför skall man försöka ändra någons sexualitet? Det kan knappast varit en slump. Sådant pratar man bara inte om. I alla fall inte hos Machomannen Phil.

Min lille son satt bredvid mig och lekte med sin tandborste. Kul leksak (är den maskulin eller feminin?). Varför skulle jag vilja ändra på honom, oavsett vem han blir. Skulle jag komma att tycka mindre om honom om det skulle visa sig vara så att han tänder på grabbar? Tjejer med snopp? Grabbar med snippa? Eller en sliten tresitssoffa i skinn från Ikea? Självklart inte.

Jag har lovat mig själv att inte bli för uppenbart politisk här, men få saker gör mig så äcklad som den amerikanska, kristna, högern och deras sätt att se ner på människor som inte lever upp till de egna normerna. Vi är snabba att döma främmande religioner när de avviker för mycket från vår egen syn på jämlikhet och familjevärderingar. Det finns dock minst lika mycket ruttet i de egna, kristna, leden. Med den stora skillnaden att våra fundamentalister styr världen!

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt för eventuella ideologiska övertramp. Naturligtvis gör kyrkan mycket bra också. Detta är ju knappast den svenska kyrkans hållning. Snarare kan vi glädjas åt en mycket positiv utveckling i riktning mot öppenhet och tolerans i svenska kyrkans syn på homosexuella. Bra!

Lovar att snart återkomma med mer traditionellt Balooskt bloggande.

2006-05-11T00:58:00.000-07:00

26 medlemmar i denna omgångs Solidaritetsblogg. 3200 insamlat till Läkare utan gränser. Det finns dock fortfarande möjlighet att hoppa på. The more, the merrier. Vore kul att i alla fall komma upp i samma insamlade summa som förra rundas bidrag till Unicef, 3900. Framför allt efterlyses män i alla former. Tydligen är det motsatta könet mer för att ge. Jag är inte alls förvånad.

2006-05-09T13:30:00.000-07:00

Vad i hela fridens namn är det man ser i spegeln egentligen? En korpulent gammal gubbe. Eller i alla fall ingen ung sådan. Man undrar ju var det här ska ta vägen. Knappast åt något vackrare håll i alla fall. Hur som helst kan man slå sig i backen på att det kommer att gå i grått. Likt en aggressiv tumör har den gråa fläcken flyttat fram sina positioner. Först omärkbart. Lurpassandes. Millimeter för millimeter i smyg. Sedan eskalerande och nu med stormsteg. Inom kort är mitt råttfärgade rufs ett minne blott. Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna det svintot.

Att se äldre ut än vad man är, är inte längre tufft. Och har inte varit så på länge. För 30 åringar finns inget systembolag man får handla på om man bara såg ut som 35. Mig veterligt kommer vi in på krogen överallt. Eller, det har i vilket fall inte med åldern att göra. Man blir inte tuffare i jämnåriga tjejers ögon för att man hävdar sig vara ett gäng år äldre. Det finns inga fördelar att vinna på för tidigt åldrande. Bara grått hår och mer mage.

Är det kanske rent av läge för en toning? Eller är sådant hjälpmedel endast avsett för damer och hippare män? Män som inte plockar svamp eller virkar mössor? Annat folk än plyschpappor? Eller ska man rent utav vara tacksam över att krullet inte trillar av. Även fast det finns tydliga bevis på att hårfästet börjat vandra uppåt. Det är för övrigt det enda på kroppen som inte påverkats av tyngdlagen. Allt annat hänger mer och mer.

Men Baloo. Vad har det här med föräldraledigheten din att göra? Den som hela det här projektet skulle handla om? Undra på att folk vänder sig mot annat håll för underhållning.

Jo, det är kanske lite långsökt. Men det ligger till på följande vis. I planerna för det framtida pappaskapet finns inte utrymme för ytterligare förfall. Jag vill inte bli farsan som ständigt ligger på jäsning framför teven med buken i vädret. Med ett hjärta som förbjuder längre strapatser än till kiosken och tillbaka och knän som inte tillåter mer än 15 minuter vertikalläge innan de ger upp.

Jag vill vara med och göra saker. Gå planlöst in i skogen för att till slut äntligen hitta fram till den där mytomspunna tjärnen som kryllar av abborre. Slå ett frivarv över stängslet och precis hinna in före bränning. I alla fall enligt egen uppfattning. Jag var ju i luften domarn... Spela tennis med lille Baloo och bli obeskrivligt stolt när han för första gången klår sin farsa. Men hålla tyst om det. Grymta om en boll som nog ändå var ute, och att det minsann hade slutat på annat sätt om vi spelat bästa av fem set.

För att allt detta ska bli verklighet krävs dock rättning i ledet! Att det blir ordning på motionerandet. Att äntligen sluta växa i färdriktningen. Att höja tyngdpunkten något. Helt enkelt att trimma den här kroppen till något som orkar hålla igång 15 år till. Och det lär inte ske utan ansträngning.

Passar på att utmana andra föräldrar i samma situation som jag. Som levt det goda livet lite för länge. Som tagit bilen för ofta och valt sallad för sällan. En betydligt jobbigare utmaning än vad ni är vana med. Men kanske den första nyttiga. Klurar någon ut nått kul att ha som gemensamt mål ställer jag osett upp. Oavsett vad det är. Nu ska det fasen bli ordning på torpet!

2006-05-09T13:17:00.000-07:00

Siffrorna ljuger inte, tror jag i alla fall. Allt tyder på att farsan Baloos blogg sakta men säkert håller på att självdö. Vecka efter vecka minskar besökarstatistiken. Kanske skulle man börja skriva lite mer om mode. Jag köper ju faktiskt en del kläder. Förra sommaren inhandlade jag exempelvis ett par nya shorts. Hoppas att de håller hela denna sommaren ut. Annars får jag gå i bara kallingarna.

Eller så beror det på vädret. Att bloggläsarna faktiskt inte bara sviker mig, utan även alla andra. Jag skulle föredra den förklaringen. Det är ju bara att se till sitt eget liv den senaste veckan. Utetiden har mångdubblats. Det är som CP-Pappan skriver. Att vara föräldraledig under årets varma månader är fan ingen konst. Det är bara att slänga ut en hink, några spadar och en fotboll. Sedan har traktens ungar att göra hela dagen.

Så, alla jag brukar hänga hos. Jag har inte besökt er på ett tag för att jag gör annat. Utomhus. I den riktiga världen. Den där varma ni vet. Hoppas att det också är därför ni inte hittat till mig.

2006-05-08T13:29:00.000-07:00

Strid för strid går förlorad. Steg för steg flyttar han fram sina positioner, på bekostnad av våra. Vi retirerar och försöker intala oss att det bara handlar om en temporär försämring av läget. Att vi nog ska kunna samla styrkorna igen. Att vi ska kunna slå tillbaka. Få upprättelse.

Innerst inne inser vi dock att varje försök till revanch är döfött. Visst kommer dett att bli tal om en och annan Ardenneroffensiv men i slutändan kommer det med förbannad säkerhet att sluta i bunkern. Kanske inte med pistolen mot tinningen, men i nederlag. Total kapitulation. Slut på föräldrarnas hegemoni. Den vi trott oss haft ända sedan hans födelse, men som egentligen bara varit en chimär. Ett luftslott. Ingenting.

Ok, det hela är något överdramatiserat. Vi är nog fortfarande herre, och dam, över vårt hus. Eller i alla fall över större delen av det. Men, i mångt och mycket stämmer domedagsprofetian ovan. Som förälder ger man ofta upp. Förr eller senare får den lille som han vill. Varför vänta. Varför utsätta sig för gråt och tandagnissel om man på förhand är dömd att förlora?

Låt mig ge ett talande exempel. Och samtidigt berätta lite om ungars tre sätt att kommunicera, varav tala är ett. Lille Baloo har endast lyckats lära sig ett ord. "Kaka". Utbildningen skedde i farmors regi, ovetande för oss, och han använder gärna ordet grammatiskt felaktigt. Inte som ett substantiv. Ord på ting. Som boll och ring. Utan som ett verb. Något man kan göra. T.ex. se och höra... och äta. Kaka! När han säger kaka innebär det äta kaka nu. Inte snart. Inte om 10 sekunder. Utan nu. På momangen!

Vi försöker med något i stil med "Nej min vän. Här skall inget sockerberoende gödas. Du får allt nöja dig med en banan, eller kanske till och med lite riven morot". Allt till ingen nytta. I 120 fram till skafferiet för att visa prov på nästa form av kommunikation. Likt Napoleon på krigsstigen, med Ryssland i åtanke, pekar han med hela handen mot sitt byte. Han vet var kakorna finns, och nu blir det för hans föräldrar att i rask takt plocka fram dem. Annars tvingas han ta till det sista knepet. Den ultimata stridstaktiken. Skriket.

Och eftersom vi oftast beslutar oss för att stånga oss blodiga och till sista blodsdroppen mana till försiktighet med de snabba kolhydraterna gör han just det. Skriker. Högt. Och snart är segern hans, och kakan i hamn. Försiktigt placerad i munnen, med ett smil på läpparna som är omöjligt att misstolka för förlorarna. "Där fick ni. Jag gör som jag vill, och ni också". Vi har backat ytterligare några steg och han klivit djupare in i fiendens territorie. Vi försöker intala oss att detta var sista gången, han vet att det bara var början. Gångerna kommer att bli fler och eftergifterna större. Vänta bara!

Ok, fortfarande något överdramatiserat. Så här lätt ger vi faktiskt inte upp. Även om vi ibland önskar att vi gjorde det. Våra ambitioner att vara goda föräldrar sträcker sig längre än att ge vika för lite gnäll. Men, det har inte blivit riktigt som vi först tänkte oss. Det handlar inte om det moraliska förfall som påstås ovan men det är samtidigt omöjligt att hålla så hårt på reglerna som vi initialt planerat göra.

Jag tittar inte längre snett på föräldrar som ger vika på Ica, med ungen förlika, låter honom lite glass snika, för att slippa höra honom skrika. Eller henne. Jag dömer inte heller längre föräldrar som låter sina barna pimpla saft dagarna i ända. Eller stoppar ner några glasyrdrypande wienerbröd i picknickkorgen. Jag ger inte föräldrar som går med ungarna till McDonalds förebrående blickar. Jag håller mig dock borta själv, än så länge.

Man anpassar sig till omvärlden. Får andra äta glass blir det ohållbart i längden att vägra. Får andra chips på kalas kan vi inte säga nej. Får andra...

Någonstans i bakhuvudet ringer en klocka. Det där med vad alla andra får är ju den hårt hållne ungens bästa knep för att få sin vilja igenom. "Alla andra får ju...". Nu behöver han inte ens säga det själv. Vi gör det åt honom. Hur i helsike ska det sluta när han skaffat sig större ordförråd än bara "kaka"?

2006-05-07T10:12:00.000-07:00

Även om det blir längre och längre sedan minns jag den fortfarande. Ungdomsförälskelsen. De där första gångerna när det nästan gjorde mer ont än var behagligt. Känslorna satt inte i hjärtat, som de för fru Baloo gör nu, utan i magen.

Åren som gått, och den förslappade livsstil som vuxenvärlden innebär, har ökat magens omfång, vilket innebär mer utrymme för känslor i magen. Nu finns dock inget att fylla den med. Livets svängningar har dämpats. Upp är visserligen fortfarande upp, men inte lika euforiskt som då. Ner är fortfarande ner, men avgrunden känns inte längre bottenlös. Livets erfarenheter har lärt en att även den högsta topp så småningen kapas, och att livet faktiskt inte alls tar slut, trots att det ibland känns så när allt tycks falla ihop runt en. Hjärnan har tämjt hjärtat och magen har blivit en passiv, svällande, åskådare.

Men, när lille Baloo kom till världen förändrades förutsättningarna dramatiskt. Magen vaknade till liv och fann sig åter i händelsernas centrum. Grabben lämnade sin mammas mage, och tog omedelbart plats i min. Det jag, troligen med tveksam framgång försöker få fram, är att förälderns kärlek till sitt barn påminner mycket om ungdomsförälskelsen, i alla fall för mig. Den är ständigt närvarande. Påträngande. Akut. Omöjlig att koppla bort, oavsett var man befinner sig någonstans. Det brinner till i mellangärdet mär man är barnlös ute på galej och hör ett skrikande barn. Instinktivt ser man sig om efter den lille när andra barns öden, mindre lyckosamma sådana, behandlas på tv eller i tidningar. Man vill alltid ha honom hos sig. Beskydda honom. Och det är en känsla som sitter i magen, inte i hjärtat. Jag skriver detta på tåget mellan Stockholm och Göteborg och bakom mig sitter en mamma och hennes dotter. När jag ser dem tillsammans blir jag glad, men samtidigt hugger det till i magen. Var är min lille? Och varför är jag inte hos honom?

Jag undrar om känslorna mellan förälder och barn går samma öde till mötes som de mellan förälskade ungdomar. Flyttas de upp till hjärtat och blir mer kontrollerbara? Utjämnade? Förutsägbara? Tråkiga? Eller finns de egna barnen för alltid där det gör som godast, och ondast? I magen! Jag hoppas det. Jag hoppas att föräldrarskapet för all framtid får vara en injektion. Både upp och nedåttjack, men i det långa loppet mer skratt än gråt. Att lille Baloo aldrig lämnar magen, och att han snart får sällskap där nere...

2006-05-04T09:30:00.000-07:00

Bor du i lägenhet och är sur för det? Längtar du efter din egen täppa men har inte råd? Vankar du runt i hyreslägenheten och svär över värdens hutlösa hyressättningar? Sluta i så fall att läsa, för detta inlägg är en hyllning till villaidyllen. En lovsång för den lilla plätten gräs på baksidan. För avsaknaden av trapphus. För kvällstystnaden. För spontangrill med grannar. För luft som går att andas och bilar som håller sig borta. För småttingar i varannat hus och för golfbanan in på knuten.

När första värmen kommer vaknar husägaren till. Deta ska röjas i trädgården, men det skiter vi i. Det ska betsas utemöbler och veranda, men det skiter vi i. Det ska planteras ettåriga växter, det skiter vi i och kör bara med övervintrare. Det ska vattnas, men det skiter vi i och väntar på regn. Det ska städas i förådet, men det... ja just det. Skiter vi i!

Det finns dock något vi inte skiter i. Att leka i shorts. Göra kullerbyttor (nåja) och spela fotboll. Ramla utan gråt och kasta golfbollar. Leka tafatt och dricka saft. Allt på den lilla gräsplätten på baksidan. Om den här lilla mjuka ytan hade varit den enda skillnaden mot lägenhet i stan hade det varit nog för att motivera villaskatt, uppvärmningskostnad och dyrare resor till jobbet. Gräsmattan är lille, och store, Baloos bästa vän. Det kittlar skojigt under tårna att gå barfota där och den är full av kul djur att titta på... och äta.

2006-05-02T02:51:00.000-07:00

Kräva kräftor dessa drycker?

Alkohol och barn hör ju inte ihop. Men alkohol och föräldrar? Vad gäller egentligen där? Valborg firades enligt svensk tradition, med umgänge och sprit. Ungarna i föräldragänget levde rövare och de vuxna satt kring långbordet och skålade. För oss var det nemas problemas, den lille somnade tidigt och efter det hade vi fria händer, för glas. För andra var det värre. Sömnlöst. Vissa tog det lugnt med etanolen för att kunna hålla koll på kidsen sina, andra försökte kombinera. Med blandad framgång.

Min egen uppväxt var inte absolutistisk, men inte många öl ifrån. VAD JAG MINNS fanns det ingen sprit på de fester som hade både vuxna och infanta besökare. Det gick lugnt och städat till. Midsomrar, valborgar och nyår firades i annan anda än spritångans.

Jag är inte helt säker på hur jag vill att det ska bli. Att tramsa runt berusad framför medvetna barn känns inte aktuellt. Men några glas glansig vätska på kräftskivan vill man ju inte gärna vara utan. Här uppstår en helt ny intressekonflikt. Mellan det egoistiska begäret att få bli lite skum och slurig, och den mer altruistiska övertygelsen att barn inte skall hänga med berusade gubbar, särskilt inte om gubben råkar vara den egna farsan.

Tyvärr vet jag ju vilken sida som kommer att segra. Baccus har inte mycket att sätta emot när lille Baloos hälsa står på spel. Det blir till att smygsupa på jobbet i fortsättningen, bland andras ungar...

2006-04-30T05:35:00.000-07:00

Ny runda i Solidaritetsbloggen, denna gång bidrar vi till Läkare utan gränsers arbete. Förra omgångens insamling till Unicefs arbete mot könsstympning resulterade i 3900 skänkta kronor.

Vill du vara med? KLICKA HÄR!

2006-04-27T08:43:00.000-07:00

- Se på min Lisa. Hon kan redan cykla utan stödhjul. Fast hon bara är fem år gammal. Är det inte fantastiskt? Hon är så fantastisk. Visst är hon!

- Vi slängde Sebastians stödhjul för två veckor sedan. Och han har faktiskt inte hunnit bli fem än. Men jag var också tidig när jag var barn. Jättetidig.

- Anna är så livlig. Hon är helt klart livligast på dagis. Men det är inte så konstigt. Alla Annas syskon har varit livliga. Och hennas pappa? Oj en så livlig unge han var har jag hört. Och jag med. Jag var också livlig.

-Lisa kan redan alfabetet. Framifrån och bakifrån. Det är visserligen inte förvånande. Jag har ju alltid haft lätt för språk. Är det någon av er som pratar rätoromanska? Jasså det gör ni ja. Men Mandarin då? Nähä. Nej, jag tänkte nästan det. Inte många har det så lätt med svåra språk som jag.

- Sebastian skrev sin första bok igår. Visserligen en kort, bara 100 sidor. Men ändå. Han är ju bara snart fem, men ändå så litterär. Vad ska det bli av honom. Nobelpris kanske? Han har nog fått det där från mig. Jag skriver mycket dagbok. Skriva har alltid varit min grej.Det kommer jag ihåg att fröken sa. Jo, jag var duktig i skolan. Bäst i klassen vill jag minnas. Kanske i hela kommunen. Det borde jag varit. Lätt hade jag det i alla fall.

- Anna fick besked från Chalmers igår. Tydligen får man inte läsa två tjugopoängskurser per termin. Typiskt. Nu blir hon inte utexad civilingenjör och ekonom innan hon fyller 7. Vilken besvikelse. Nåja, vi älskar henne ändå. Vet ni att hon är nära att lösa Teodiceproblemet? Jag har ju redan fixat det, men hon fattar utan en enda ledtråd från mig. Den lille är fantastisk. Nästan lika fantastisk som mig. Fast inte riktigt. Jag är nog ändå mest fantastisk.

- Ser ni vad Lisa gör nu? Hon teleporterar sig till Kina och tillbaka. Utan att det märks. Hon har kommit på tekniken själv. Ganska enkelt faktiskt. Konstigt att ingen uton hon, och naturligtvis jag, kommit på det. Titta! Nu är hon på Samoa. Vilket otroligt tjej jag har fått. Och vilken otrolig mamma hon har. Å så otroligt. Otroligt otroligt.

O.s.v, o.s.v... i evighet!

Ok, eventuellt spårade jag ur lite. Men andemeningen måste ha gått fram. Jag är så i hel***e trött på föräldrar som inte klarar av att ha ett enkelt samtal utan att nämna något om hur bra deras barn är. Och att det självklart beror på deras gener. Det måste väl ändå gå att resonera om annat än ungar, även fast man sitter 4 föräldrar i solen i en sandlåda? Eller är det jag som helt missat poängen med att få barn?

Jag var tvungen att gå hem. Kanske sitter de kvar och skvallrar om hur lite jag måste älska min son som inte nämner honom i alla samanhang som det bara går. Som istället hänger med lite i vad som sägs på nyheterna. Som läser sportsidorna. Som går på krogen då och då. Som längtar efter att golfbanan ska bli färdigbyggd. Som går på meningslösa partimöten. Som läser böcker om annat än föräldrarskapet. Som ibland tycker att den där lille är jobbig att ha att göra med. Som svär över att behöva gå upp när han vill, och inte jag. Som kan föra en dialog med en annan förälder utan att det blir två monologer om hur bra våra egna barn är. Och vi själva.

Är det jag som är konstig och de andra som är normala? Snälla, hjälp mig att reda ut det här!

2006-04-26T12:40:00.000-07:00

Att bli förälder är speciellt, men att vara det blir faktiskt snabbt vardag. Ibland kan det gå hela dagar utan att man stannar upp och reflekterar över vilken underbar sak den där lille är. Man gör allt det där vanliga. Äter samma typ av mat. Leker med samma typ av leksaker. Går samma runda med vagnen. Besöker samma affärer vid centrum. Den ena dagen är den andra lik och man glömmer bort att njuta. Det är absolut inte så att man inte hinner. Det blir bara inte av. Troligen är just detta det man mest kommer att ångra när barnomsorgen tar över stafettpinnen. Att man inte utnyttjade tiden bättre. Att dagarna bara gick.

Ibland är det dock som att allt annat bara stannar till. Man får en mystisk form av tunnelseende och allt som existerar är den lille och en själv. De dagar detta sker är bra dagar. Oavsett hur den övriga tiden tillsammans varit. Idag var en sådan dag. En bra dag. Den bästa dagen.

Det var precis när lille Baloo hade ställt sig på plattformen vid rutschkanans topp. Han tittade på mig och log. Vågade inte riktigt ge sig ut i det okända och lite farliga. Skrattade nästan blygt och sträckte sedan ut en hand. Jag tog den och det var vad som behövdes för att han skulle våga sätta sig och börja glida nedåt. Det hela var över på någon sekund, men det kändes som en evighet. En evighet jag kan leva på länge. En evighet där min lilla son bad om min hjälp för att övervinna något han inte riktigt vågade själv. Litade på mig och tog mod. Jag hoppas att det blir fler sådana evigheter...

2006-04-25T13:40:00.000-07:00

Det verkar som att ortens pappalediga tagit pappaledighetsledigt. Har som ensam herre vandrat runt under två dagar och letat efter grabbar med vagn. Visst är det käckt att stå vid gungorna och småtjattra med mammor, men det blir aldrig på samma sätt som med andra pappor. Om det finns en föräldragemenskap finns även en pappagemenskap, och den är ännu mer intim. Vi hälsar inte bara på varandra när vagnarna möts på den trånga cykelvägen. Vi stannar även upp för ett mikrosamtal. Gärna om hockeyn för mig. Ogärna för de flesta andra. Kvinnlig emancipation i all ära, men på veckodagarna håller sig fortfarande papporna gärna på jobbet. Och då värnar minoritetsgruppen hemmapappor extra om varandra.

Dagen får ett värdigt avslut. Arsenal i Champions leauge final

2006-04-25T08:15:00.000-07:00

Idag får jag inga nya kompisar. Nåväl, det är i motgång björnens karaktär prövas.

Motgång är det över huvud taget i björnstugan. Åter igen har vi hamnat i sjukdomsfällan. Tre sjuka samtidigt innebär bekymmer. Bekymmer innebär surhet. Surhet innebär bråk. Och bråka är ju det man minst av allt borde göra när orken tryter.

2006-04-25T06:40:00.000-07:00

... och den fortsätter inte bättre. Jag är tydligen skyldig till lagbrott också. Lurad till att bli jaktlagstiftningsförbrytare. Plus att lillens förkylning har smittat oss båda. Samt att jag just märkte att vi glömt begära föräldraförsäkringspengar för april. Plus att jag måste hitta på nått kul sätt att köra andra världskriget ända fram till sommarlovet. Vilket förfall. Och förtjänt sådan till på köpet. Undrar vad som mer kan ske. Det hinner gå mycket åt fanders innan onsdagen är här. Kanske man skulle stannat i Kina!

2006-04-25T01:58:00.000-07:00

Att vara förälder är lite som att köra lastbil. Man drar runt med sitt släp på vägarna, och när man möter någon annan med släp hälsar man. Oavsett om man känner personen i fråga eller inte. Det är ganska mysigt. På något sätt känner man samhörighet med andra föräldrar. Man är med i samma lag.

Idag har jag förstått att den här samhörigheten inte bara gäller människoföräldrar, utan även djur. Närmare bestämt skator. Under de dagar vi varit hemma från chingchonglandet har jag intresserat studerat det skatbo som växt fram i trädgårdens enda träd. Otroliga byggmästare. I morse upplyste dock grannen mig om vad som kommer ske om några veckor. När honan ligger i bot och skyddar sina nykläckta ägg. Då blir det inte lika mysigt med de nya grannarna. Tydligen för skator väsen så fort någon närmar sig deras familj.

Hon föreslog att jag skulle rasera hela rishögen och låta skatorna fara någon annan stans med sitt ojlud. Det krävdes ingen större psykologisk förmåga för att förstå att det mer eller mindre handlade om en befalning än önskan. Bot skulle bara bort.

Först vägrade jag. Så gör man inte mot blivande föräldrar. De ska ju snart få små baloos. Små baloos behöver ett fint bo. Efter ett tag började jag dock komma till insikt om vad jag riskerade här. Onda grannar kan vara en plåga. Jag beslutade mig för att de nog kan vara en större plåga än onda samveten. Så boet finns inte mer. Men, jag betvivlar att min bedömning var korrekt. Det skär nämligen i hjärtat när jag ser den stackars skathannen sitta och stirra vilset omkring sig där hemmet en gång fanns. Dyster till sinnet och utan skydd för sina kommande ungar.

Det visade sig också snart att mitt beslut var felaktigt av flera skäl än missbedömningen av det dåliga samvetes omfattning. Bara ögonblick efter att den sista kvisten hamnat på gräsmattan dyker granne nummer två upp och frågar vad i helsike jag pysslar med. Hon och hennes små barn har uppenbarligen följt boets progression under tre veckor och verkade ha en ofriskt djup relation till skatorna vilket tydligt visades av de tårar som rann från knattarnas blåa ögon.

Jag minns tillbaka till för länge sedan, då en bonne skjöt en skabbräv som drog runt vår sommarstuga. Jag hatade människan i flera veckor. Farsan, som gett klartecken för det till synes onödiga dödandet, fick sina fiskar varma. Nu hade jag blivit en av dem. En av de vuxna som bara förstör. En blodtörstig best som inte bryr sig om andra än sig själv. En jävla grannfascist.

Mitt syfte att hålla grannsämjan på topp har således misslyckats fatalt. På köpet har jag blivit det svarta fåret som hatas bland ungarna mitt emot. Till råga på allt tycker jag obesklivligt synd om herr och fru skata.

Dagen har inte börjat bra...

2006-04-24T02:08:00.000-07:00

Alla behöver miljöombyte. Även föräldrar. Även barn. Komma bort från vardagen till något annat. Bli bortskämd av någon som bryr sig. I föräldrarnas fall betald hotellpersonal. I ungens fall obetald farmor och farfar. I föräldrarnas fall trerätters kockmat nio dagar i sträck och sovmorgon. I den lilles fall pannkakor för ofta och pigg farmor i ottan. Alla vinner på en time out. Det måste få vara tillåtet även för föräldrar att vilja bort. Bort från blöjbyten, gråt, ad-droppar och öppna förskolan. Bort från uppvaknande klockan sex, okryddad mat, snor och disk.

Under frånvaron kommer man nämligen på sig själv med att längta efter de här sakerna. Att sakna det man alldeles nyss längtade bort från. Att inget annat egentligen betyder något. Att den lille är nummer ett på prioriteringslistan och att det är hos honom man ska vara. Så ofta det bara går.

Det är dock en insikt som inte kommer automatiskt. För att fatta att man trivs bäst när man inte är ifrån honom måste man nämligen vara just det, ifrån honom. Men nu får det allt dröja ett tag till nästa gång. Och då hoppas jag nästan att han ska ha saknat oss lite. Inte ett böl på 10 dagar hos farmor känns nästan som en kniv i ryggen på oss stackars längtande föräldrar...

2006-04-23T07:44:00.000-07:00

Baloo är tillbaka, om än något ringrostig. Pekings avgaser har satt sig på bloggskrivarmusklerna. Hoppas att lite knattrande kan få mig tillbaka i gammal god skrivarform.

Flera saker som har med knattar att göra är kul med Kina. Jag tänkte spekulera lite kring två av dem. För det första är det helt ofantligt sött med alla småkillar som springer runt och viftar på snoppen. Oblöjade och med hål i brallorna. Hoppas att ingen förälder missuppfattade min och frugans ständiga spaning efter fram och bakstjärtar. Investerade tio kronor i ett par snopphålsshorts. Nu gäller det bara att få den lille här hemma att fatta att han måste säga till innan det ska kissas eller bajsas. Då gör vi det på kinesernas sätt, på gatan!

Det andra som är extra värt att nämnas är det sociala experimentet med enbarnsfamiljer. Jag förstår naturligtvis tanken, men nog måste det väl bli trubbel på lång sikt. Ett kommunistiskt samhälle befolkat av själviska ensambarn innebär onekligen en intressant utmaning? Det blev dock uppenbart att enbarnsfamiljepolitiken har en stark sida. Folk orkar ta med ungen på allt möjligt kul. Det var ungar överallt. I affärer, på muren, i gravarna och framför allt på restaurangerna... vilket ju passade våran snopptittarmålsättning som handsken.

Väl hemma fortsätter operationsbekymren. Unge herr Baloo lyckas med skrämmande träffsäkerhet pricka även morgondagens bokning med en djup förkylning. Snor och feber innebär inget skärande. Vilket innebär ny tid om hundra år då troligen nästa insjuknande sker. Ungens karma är kass!

2006-04-11T14:00:00.000-07:00

Utmanad av Sumpans sosseelit, Nathalie

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där? "bildl. fängsla II subst arreste-" Föga underhållande.... Nortedts engelska fickordbok

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Självklart monitorn, om jag sträcker den rakt fram. Ett glas vitt om jag riktar handen mer västerut.

3. Vad var det senaste du såg på tv? Helvetes Jä**a hockeyn

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:Gissning: 23:15 (rätt svar 23:06)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Nån slags teveprogram. Kanske nyheterna?

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då? Gungade och åkte lite rutschbana. Rätt kul, men plåten låter konstigt på mitten. Kanske är den inte gjord för 0,1 ton

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Solidaritetsbloggen såklart

8. Vad har du på dig?En helt ofattbart äcklig morgonrock som inte sett insidan av en tvättmaskin på många år.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad? Lite mysko. Jag drömde om att jag räddade en kompis ur en bil som hamnat i sjunklera. Drömmen har sitt ursprung i att jag igår såg ett husbygge i centrala gbg där stadens lerbotten avslöjades.

10. När skrattade du senast? Absolut inte under hockeyn. Däremot under gungningen

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Snygga reklamaffisher från os 1912, 1920, 1924, 1928, 1936 och 1948.

12. Har du sett något konstigt på sistone? Det där med leran kändes konstigt. Plus en kul bok jag snodde på kinesiska konsulatet om USA:s oförmåga att leva upp till de mänskliga rättigheterna.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?Nja. Jag gillar utmaningar men detta är lite för snuttifierat för min smak.

14. Vilken var den senaste film du såg? Minns ej

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Mycket, men först av allt ett hus i Karlstad!

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag har spytt efter ett åk i flumriden på Liseberg

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Här tillåts man vara äckligt egoistisk. Jag tänker ta möjligheten... Boltic tar SM guld nästa år

18. Tycker du om att dansa? Nej

19. George Bush? Enligt, förhoppningsvis falska, rykten skall han vara från Värmland. Det gör saken ännu värre. Fy fan!

20. Föreställ dig att ditt förstfödda barn är en flicka... Vad får hon heta? Sanna om jag får välja. Jag kommer dock inte få det.

21. Om ditt första barn var en pojke, vad skulle han få heta? Det håller jag hemligt.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?Ja, fast i så fall inte i nått varmt miffoland.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? Det verkar orimligt att jag skulle komma dit. I varje fall om man går efter kyrklig aktivitet.

2006-04-11T10:13:00.000-07:00

Hjärtligt tack alla som anmält sig till Solidaritetsbloggen. Vi är uppe i 3100 kronor insamlade till Unicefs arbete mot könsstympning av flickor i central/östafrika. Med tanke på det avstannade antalet nya medlemmar verkar det även bli slutsumma för Solidaritetsbloggens första insamling. När jag återkommer från östern drar vi igång nästa resa. Var den bär hän bestämmer vi tillsammans, enligt demokratiska principer.

Naturligtvis går det fortfarande att hoppa på könsstympningståget!

2006-04-11T09:15:00.000-07:00

Jag blir så ledsen på idrottvärlden. De som följt den här bloggen från start vet att jag har ett ganska kärleksfullt förhållande till sport, och att mycket grundar sig i barndomsbesök på Tingvalla IP, bandylaget Boltics hemmaplan, tillsammans med min pappa. Ända sedan lille Baloo kom till världen har jag längtat efter att se glädjen i hans ögon när domaren blåser igång matchen. Stoltheten att få sitta där tillsammans med pappa. Att komma nära sina idoler. Att stå med autografblocket i hand efter matchen.

Jag är inte längre lika entusiastisk. Efter att jag blivit förälder ser jag idrott ur en annan synvinkel. Idrotten skapar, och förmedlar, värderingar till unga flickor och pojkar. Vissa hävdar att idrott och politik inte hör ihop. Det gör det givetvis, och det oavsett om vi vill det eller inte. Jag vill inte tro att idrott existerar enbart för att vissa, i huvudsak grabbar, skall gnida ihop en livsinkomst på några år aktivt sportande. Det kan inte vara idrottens främsta uppgift i ett samhälle.

En övervägande del av idrotten handlar istället om att kunna fungera tillsammans med andra, i ett lag. Att jobba mot samma mål. Att respektera varandras olikheter och se hur de kan användas till något positivt. Att individerna aldrig är större än laget. En sund kropp i en sund själ... osv.

Gårdagens besök på Borås Arenas bortaläktare handlade inte om något sådant. Där handlade det lite om det egna laget, men mycket om motståndarna. Där fanns inga pappor, i alla fall inga med barnen med. Och det förstår jag. Domaren var en bögjävul. Motståndarna horor och fittor. På storbildsteven glimrade ibland Solnatattare förbi och många ville "döda den jäveln" på topp.

I söndags gjorde spanjorerna apljud när Barcelonas Etóo rörde vid bollen. Linköpingspubliken göjorde detsamma när Odoya hade pucken i semifinalerna och Djurgårdens mörkhyade målvakt fick bananer kastade mot sig innan gårdagens match mot Hammarby. Pär Ledin i "mitt" lag skriker tjockis åt Tommy Salo i direktsändning och Lazios De Canio gör fascisthälsning åt publiken när han blir utbytt. Blåvita, maktgalna, styrelsemedlemmar skickar pengar världen runt för att undvika skatt och det kostar en tusenlapp för en förälder med två barn att se någon av finalerna i ishockey.

Och idrott är inte politik...

Hur förklarar man för en femåring vad är hora är? Och varför publiken skriker det åt motståndarna? Vad en bög är och varför är det fel att vara det? För det måste väl vara något negativt eftersom domaren tydligen är det? Och han gillar vi väl inte? Eller...

2006-04-09T08:48:00.000-07:00

Baloo har legat på latsidan, när det gäller bloggandet. Vad gäller andra aktiviteter har mer skett den senaste veckan. Mycket talar tyvärr för att det blir några veckors ytterligare uppehåll i skrivandet då det på torsdag morgon bär av till utlandet på bröllopsresa.

Lovar, eller kanske snarare hotar, dock att komma tillbaka. Laddad till tänderna med kommentarer kring känslan att vara borta från lillen i nio dagar :(

2006-04-06T13:57:00.000-07:00

Först ett stort fett JÄVLAR VA GÖTT HÖGGA OCH WALLE!

Sedan en utmaning från pappabloggaren PO. Jag gillar utmaningar, men får för få. Denna handlar om musik och är ganska kort.

1) Hur stor datamängd på din dator upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du? Ca 14 gig och runt 150 cd skivor.

2) Senast inhandlade skiva? Jag minns faktiskt inte. Tror att det var över tre år sedan jag köpte någon. Jag är en olaglig medborgare istället. Troligen något med Björn Afzelius.

3) Senast spelade låt? Broder Daniel - Shoreline

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig:Metallicas svarta (första cd skivan), Hola bandolaboxen (som ju är fem skivor men nu räknas som en), Definitivt 50 spänn 1, Bridge over troubled water (porrminnen) och Vargatjut (Dagen till ära måste jag ta med Färjestads supporterskiva)

5) Nämn tre låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig: "Ikaros" med Björn Afzelius för att den symboliserar den relation jag vill ha/inte vill ha till mitt/mina barn. "Fröken Julie" med samma artist för att den alltid varit min depp/gråtlåt. "Run to the hills" med Maiden.

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till: Otto (läser du fortfarande och håller du på med sånt här trams?), Marpe (läser du fortfarande och håller du på med sånt här trams?), Josephzohn (som ett försök att försonas efter dagens skärmytsling)

2006-04-04T00:01:00.000-07:00

Man är i början lätt utbytt som förälder, och det är ibland lagom kul. Efter några dagars frånvarande, och egen längtan efter den lille, vill man mötas av igenkännande och en glad kram vid hemkomsten. Men, så fungerar det inte riktigt. Hos oss i alla fall.

Svärmor har fått husera fritt i tre dagar, och hon har en ful taktik. Punktmarkering. För att tala i baskettermer kör hon man-man försvar medan jag och mamma Baloo ägnar oss åt zoonförsvar. Det finns en tanke bakom vårt sätt att umgås med lille Baloo. Att han ska lära sig att leka själv. Upptäcka själv. Göra egna misstag och gärna lära sig av dem. Förutom vissa zooner då, där det är bäst att stå pass. Toaletter, städpåsar och strykjärn.

Mamma Baloos mamma har andra intentioner. Hon vill självklart utnyttja tiden till det maximala. Inte spilla en sekund potentialt barnbarnsumgänge. Vara honom in på skinnet. Lista ut minsta lilla önskemål och uppfylla dem. Bli omtyckt. Och det lyckas. Alldeles för bra.

Jag beklagar mig inte. Vår tid kommer, eller har snarare redan kommit. Hon är nämligen på väg hem. Och curlingmormödrar är nog relativt ofarliga. Det är ju lite deras uppgift att fjäska. Bara det i slutändan är föräldrarna som bestämmer.

2006-04-02T11:02:00.000-07:00

Inlägg hundra. Jag borde skriva något smart och genomtänkt. Jag gör dock inte som jag borde, av trötthetsskäl. Trötthet som kommer sig av firande. Svens sexa. Fast samtidigt min egen.

Pris utlovas till den som gissar rätt på hur illa jag förnedrades. Sikta högt!

2006-03-30T10:45:00.000-08:00

Jag tycker att min idé Solidaritetsbloggen är riktigt bra och jag tänker lägga energi på att försöka få sidan att växa. 1450 kronor har nu samlats in av sidans medlemmar till förmån för Unicefs arbete mot könsstympning av flickor i Öst(Centralafrika.

Tycker man att bistånd är skit. Att man redan ger en massa till andra organisationer, eller helt enkelt att farsan Baloo är en drummel man inte vill hänga med är det bara att ignorera detta, och kommande inlägg i ämnet. Känner man att hundra spänn till välgörande ändamål, lite då och då, är väl spenderade kronor, ja då klickar man sig vidare och blir en i gänget.

Ni är hjärtligt välkomna

2006-03-30T09:47:00.000-08:00

Jag har inte läst en enda bok om hur det är att vara förälder, eller hur barn fungerar. Förutom det svärmor tjatar om vet jag inget om Anna Wahlgren, mer än att hon tydligen har haft en massa ungar. Kanske är en av dessa Pernilla, det spelar föga roll för mig. Jag vet inget om barns olika mognadsfaser eller hur de ska bete sig i vissa åldrar. Jag bestämde mig tidigt för att skita i böcker och gå på egen intuition. De flesta svar, på frågor man har, hittar man ju annars snabbt på något barnforum på nätet.

Det här med faser i en unges liv är ändå något som börjar intressera mig så smått. Det blir så uppenbart när man är är delaktig som förälder. När man kontinuerligt får umgås med sitt barn. Att saker förändras. En kompis till mig berättade om ett besök från Japan han haft på jobbet. En medelålders man med tre ungar. Sedan den första föddes för nio år sedan har han inte träffat något av sina barn en enda vardag. Han jobbar 7 - 24 och tar inte ut någon semester. Tack för att jag inte föddes som japansk man (eller kvinna), han vet nog inget om faser. Såvida han inte läst något av Wahlgren förstås.

Nåväl, det har börjat hända saker med lille Baloo. Helt plötsligt är han inte lika nöjd med sina föräldrar. Helt duger det inte att bli avbruten i en kul aktiviteter. Helt plötsligt räcker det inte med att le mot honom, för att få ett leende tillbaka. Helt plötsligt har han blivit en människa.

Som tur var är det inte bara ilska med att vara människa, det är även glädje. Och framför allt är det identitet. En egen identitet, ett jag. Vad fru Wahlgren påstår, eller inte påstår, om fjortonmånadersåldern vet jag inget om. Jag vet dock att han vet vem han är nu. Han är nån som fan inte ska bli avbruten. Han är någon som ska få göra det han vill, inte det någon annan vill.

Men han är också någon som pekar på sin bild på familjefotot, och sen på sig själv. Öppen handflata rätt på hjärtat. Öppen handflata rätt in i pappas hjärta. Efter det kan man leva med att tröjor hamnar i toan, och sedan i sängen. Att blommor hamnar på golvet. Att han äter ur soppåsen. Att han inte äter annat än sopor. Att han gråter om inte stereon är på. Att han gråter när han själv höjer volymen på stereon för mycket.

Samtidigt är det otroligt gott när han somnar, så att man kan koppla av och blogga lite

2006-03-27T08:32:00.000-08:00

Tänkte lyfta en uppfostringsfråga med er kunniga läsare. Vad är egentligen ok när det gäller uppfostrande av andras ungar? Särskilt de som beter sig som uppblåsta skitungar och roffar åt sig allt som kommer i deras väg, på andra barns bekostnad?

Mitt exempel kommer från dagens öppna förskola. Jag hade glädjen att få sitta lite bredvid och vila uppmärksamhetssinnet, då min egen lilla pojk behagade sova. Det där med sommartid vet ni. En kille, vad kan han ha varit.... 4 år, som jag aldrig sett där förut höll hov bland resten av ungarna. Han ägde hela golvet, och uppenbarligen alla leksaker som råkade hamna där. Resten av gänget var i hans våld men skitungens pappa satt bara i ett hörn och jäste och log. Om det var ett hånflin eller inte kunde jag aldrig lista ut, men vidare upprörd över sin sons sätt att uppträda var han definitivt inte.

Min första reflex var självklart att säga till ungen, men eftersom familjen Baloo inte var part i målet höll jag låg profil. Ingen av de andra mammorna/papporna öppnade käften, uppenbarligen var pappas självgodhet ett för stort hinder att överstiga. Liksom sin son hade han tagit befälet över hela förskolan.

Vad är det för fel på folk? Att en liten parvel inte kan se skillnad mellan mitt och ditt, och helt saknar empati är lätt att förstå. Men, att en vuxen människa kan vara så blind för sin sons, och sitt eget, ruttna uppträdande. Häpnadsväckande.

Samma grabbar som för 20 år sedan styrde skolorna överför sina värderingar på sina söner. Det är dessa föräldrar herr Björklund skall lägga sin kraft på. Inte på att sätta dit ungarna. I samhället i stort, och i skolorna i synnerhet, är vi snabba att skuldbelägga barn och ungdomar. Men, roten till det onda är vi vuxna. Barn är i mångt och mycket en spegelbild av sina föräldrar, och det är inte sällan en ganska elak bild de möter när de ser på sig själva.

Det är här vi lärare behöver hjälp. I mötet med vuxna människor. Föräldrar som ställer till det för sina barn genom att inte sätta gränser direkt. Som inte kan se att det inte är några änglar de avlat fram. Som i varje läge skyller ifrån sina barns beteende på någon annan, och allra helst på skolan. Som inte törs ta konflikten på hemmaplan. Som vill vara sina barns bästa kompisar, men som i själva verket är deras sämsta vänner.

2006-03-27T06:04:00.000-08:00

Det är lustigt så lite det behövs för att rubba en litens cirklar. Och när den lilles cirklar buktas till ger det direkt bekymmer för dennes föräldrar. En timme hit eller dit kan tyckas vara inom felmarginalen. Men, har man under ett halvårs tid jobbat in en dygnsrytm som fungerar bra med övriga aktiviteter ställer det till jävulskap när staten går in och exproprierar en timma på rent Sovjetmanér.

Det ska hinna tuttas innan morsan drar till jobbet. Att traska ända till öppna förskolan för att sova sig igenom sista halvan känns som slöseri med pappas ben. Att äta gymnasiefikets underbara lunch efter att ruschen börjat kring tolvtiden gör hela spektaklet dubbelt ansträngande. Mamma och pappas mystid på kvällen naggas ytterligare i kanten. När ska vi kunna ha atid att ta på varandra egentligen? Allt bara krashar, för en fjuttig liten timmas skull.

Nåväl, det finns väl de som har det värre.

2006-03-26T03:57:00.000-08:00

Farsorna dricker folköl klockan 11 och tar med sina dryga ettåringar för långt upp i backen. Pulkor välter, barn gråter och mammor skäller. Idag har familjen Baloo med vänfamilj gjort allt för att befästa traditionella könsroller, och det var riktigt trevligt. Det här med att det är dags för våren att komma är bara skitsnack. Tids nog blir det nog varmt så att det räcker, jag ämnar utnyttja snön så länge det bara går.

SOLIDARITETSBLOGGEN har nu 4 starka medlemmar. Tack vare extra givmildhet hos några är vi uppe i svindlande 700 kronor insamlade för unicefs arbete med att informera unga tjejer i öst/centralafrika om deras rättighet att inte bli könsstympade. Det är i alla fall mer än vad jag fått ihop med en insamlingsbössa i Nordstan. Speciellt som jag aldrig hade ställt mig där.

Jag tror dock att det finns en massa andra bloggare i landet som kan tänkas vilja vara med på tåget. Ni som redan hoppat på får gärna göra reklam för sidan. Som Batbut gjort. Ni som anser er hjälpa andra bättre på ert eget sätt, fortsätt med det. Solidaritetsbloggen är inget tiggeri. Men visst är det kul om så många som möjligt vill vara med och hjälpa.

2006-03-25T02:34:00.000-08:00

Hej

Trogna läsare kanske har förstått att jag gillar att dra igång projekt, men att de inte alltid blir så lyckade. Exempelvis fanns inte ork för blogg-sm. Det skulle helt enkelt innebära för mycket tid. Tid som jag nog har till en början, men inte kontinuerligt.

Istället har jag funderat jag lite över hur man skulle kunna ena bloggsverige kring något givande. Visst vore det väl häftigt om vi bloggare kunde bli en positiv kraft i samhället. Inte bara ett gäng individualister som skriver olika former av blahablaha för eget bruk och i eget intresse.

Jag raljerar nu. Hoppas ingen tar det personligt. Är ju själv minst lika god kolsupare som någon annan.

Mina tankar har resulterat i ett litet förslag. Man kan kanske se det lite som en utmaning till andra bloggare. En utmaning att ge en liten slant till de som behöver pengarna bättre. Själv vill jag vara typen som delar med mig av det jag har, men om sanningen ska fram sker det på tok för sällan. Således utmanar jag även mig själv.

Det minsta ni kan göra är att klicka er till SOLIDARITETSBLOGGEN. Första insamlingsobjektet har jag själv redan bestämt i egenskap av grundare. Det blir Unicefs arbete med att informera flickor i ost och centralfrika om deras sättigheter vad gäller könsstympning.

Avslutningsvis inser jag att jag sätter mitt goda (?) rykte på spel i och med detta. Om sidan blir bara lite populär gäller det ju att jag orkar hänga i!

Kommentera gärna om ni har funderingar eller egna ideér.

2006-03-23T13:09:00.000-08:00

När resten av tillvaron känns seg lättar det alltid upp att kolla igenom de sökvägar Baloos läsare haft, och då speciellt de tappra satar som hamnar här via olika sökkombinationer på google.se. Ska bjuda på ett axplock ur dagsskörden.

"har genteknik något me kärlek att göra?", "afrikanska maträtter", "vad kostar lockpanel" och "FRALLE" Är väl småroliga. Man undrar ifall den stackare som tagit sig hit och letat efter priset på prima lockpanel hittade det han sökte.

Värst är dock... "Samlag med svärmor"! Skriver jag verkligen om sånt?

Ja tydligen är min sida den femte bästa om man är ute efter högklassig information om hur det egentligen är att sätta på sin svärmor. Vinklar. Anatomi. Ställningar och liknande. "Sånt kan Baloo", går ryktet på nätet!

Jag har verkligen kommit långt med mitt bloggande.

2006-03-22T09:44:00.000-08:00

Man bör vara försiktig med att döma folk efter utseendet, men har nämligen oftast fel. Gårdagens biblioteksbesök är ett lysande exempel. Glada i hågen rusade vi mot barnavdelningen men till vår fasa var de mjuka, goa, sofforna upptagna. Inte av någon snäll barnfamilj, utan hör och häpna, av ett GÄNG PUNKARE i gymnasieåldern. Vad hade de där att göra? Var 3,5 orna slut på konsum?

Nåväl, jag ställde undan vagnen i ett hörn och försökte göra oss så osynliga som möjligt. Smart plan! Att gömma sig är i det närmaste omöjligt med en liten Baloo full av spring i benen. Det blev till att försöka minimera skadan genom att försiktigt kryssa mellan bokhyllorna utan att reta upp dessa samhällets fiender nummer ett.

Jag hoppade till av rädsla när min lille son, utan minsta tvekan, roffade åt sig en bok och styrde kosan rätt in i fiendeland. Han stegade fram till en av grabbarna som verkade fullt upptagen med att se förbannad ut. "Moderat likvidation" stod att läsa på han slitna, svarta, läderrock och jag fruktade för en sekund för min pojks, och mitt eget, liv. Inte för att jag åsiktsmässigt hamnar i närheten av de tonåringen vill likvidera, men något sa mig att han kanske inte ämnade genomföra någon grunldigare värderingskoll innan det skulle till att likvideras.

Döm om min förvåning när unge herr punkare ömt lyfte upp lille Baloo i famnen och sakta bläddrade i boken tillsammans med honom. Hela gänget sken upp och började gulla. Lillen var i himmelriket, så kul kläder har sällan pappa. Nitar är skoj att pilla på. Jag skämdes lite till en början, vilket var mer än befogat. Det här var ju inte vad jag förväntade mig av grabbarna.

Något annat man bör vara försiktig med är att utgå från att folk gör sitt jobb. Förut har det ju handlat om glömska inom sjuk och tandvård, den här gången var det kommunens förskolesamordnare som lyckats glömma bort oss. När jag i förmiddags ringde för att kolla om vår anmälan kommit in fick jag det föga förtroendeingivande svaret "Oj, här ligger en hel bunt med ansökningar som vi inte hunnit föra över till datorn. Kanske finns han med där?"

Men herregud. Vi skickade in anmälan för en och en halv månad sedan. Tur att man är ute i tid!

För att väva ihop de här två företeelserna som man bör vara försiktig med hoppas jag att lillens blivande förskolärare blir ett tvärsnitt av samhället. Inte bara välartade kvinnor. Barn dömer inte folk efter utseende utan efter hur de uppträder. De struntar i personers kläder eller hår/hudfärg. Det är vi vuxna som lär dem att vissa är bättre på saker än andra. Att äldre kvinnor är bättre på att ta hand om barn. Att starka män med skägg är bra på att meka med bilar. Att män som jobbar på dagis är pedofiler. Att kvinnor som spelar fotboll är lesbiska. Att pojkar inte kan ha rosa på sig. Att tjejer inte ska svära, men att det går bra för pojkar. Att invandrare odlar potatis i parketten. O.s.v. i all evighet.

Fördomar skapas av vuxna, inte av barn. Så, nästa gång vi träffar ett gäng punkare på biblan ställer jag barnvagnen mitt ibland dem och låter dem bevisa mina fördomar fel, istället för att på förhand besluta mig för att det är farligt folk!

2006-03-21T03:15:00.000-08:00

Men gud. Farsan Baloos blog börjar bli ett frosseri i självömkan. Dags att stoppa denna fasansfulla utveckling med en hyllning till sidans huvudperson. Om eskaleringen av kärlek till den lille fortsätter hela livet förstår jag att tonårsföräldrar ibland kan vara något beskyddande på utvecklingssamtal och föräldramöten.

Nu bär det av mot biblotek och cafeteria. Vi har blivit en del av inredningen där. På gott och ont. Gott eftersom det är kul att vara igenkänd, ont eftersom det ständiga framspringandet till gymnasietjejer kan väcka jobbiga misstankar mig mig. Detta trots att jag försöker hålla en låg profil genom att gömma mig bakom närmaste bokhylla när han går på som bäst.